Tfof/^ '^

<c^<U).

NÄR GUDARNA SKRATTA

OCH

NATTENS BARN

E F06BaiU3

NÄR GUDARNA SKRATTA

OCH ANDRA HISTORIER

AV

JACK LONDON

ÖVERSÄTTNING AV ERNST LUNDQUIST

_^^§r4

JC6

STOCKHOLM A. -B. BOHLIN & Co.

STOCKITOLM 1920 SVENSKA rT^YC-KERrAKTTETJOI.AGET

1^ r: , ^

^ ^- r u4j5

NÄR GUDARNA SKRATTA.

Carquinez hade ändtligen kommit i sitt esse. Han kastade eii förstulen blick på de skallrande fön- stren, tittade upp på takbjälkarna och lyssnade ett ögonblick till sydostens vilda dån då den tog bunga- low'n mellan sina rytande käkar. Sedan höll han upp sitt glas mot eldskenet från brasan och små skrattade av glädje över det gyllene vinet.

»Det är skönt», sade han. »Det är ljuvligt skönt. Det är kvinnovin, och det är skapat att drickas av helgon i gråa kåpor.»

»Vi odla det på våra egna varma kullar», sade jag med ursäktlig stolthet över mitt Cahfornien. »I går for du förbi vinstockarna som det göres av.»

Det lönade mödan att tina upp Carquinez. Och han blev aldrig helt sig själv förr än han kände vinets milda värme sjunga i sitt blod. Han var visserligen konstnär, alltid konstnär, men då han var nykter för- lorade hans tankeprocesser ofta sin ungdomHga liv- lighet och höga stämning och han kunde lätt bli lika dödande tråkig som en engelsk söndag — inte tråkig som andra människor, men tråkig i jämfö- relse med hur sprittande livfull Monte Carquinez kunde vara då han verkligen var sig själv.

fiS.'^4.i 2

Av aJlt detta får man ej dra den slutsatsen att Carquinez, som är min käre vän och ännu kärare kamrat, var en drinkare. Långt därifrån. Han för- gick sig sällan. Han var, som sagt, konstnär. Han visste när han hade fått nog, och nog var för honom jämvikt — den jämvikt som ni och jag ha då vi äro nyktra.

Han iakttog en klok och instinktlik måttfullhet som hade något av den grekiska antiken. Men han var långt ifrån någon grek. »Jag är aztek, jag är inka, jag är spanjor», har jag hört honom säga. Och han såg verkligen så ut, hans mörka hy ocli hans oregelbundna och outvecklade drag tydde på en härstamning från flera gamla och främ- mande raser. Hans ögon under sina tjocka, välvda l)ryn sutto långt i sär och voro kolsvarta som hos vildarna, och framför dem föll alltid ner en stor svart hårtofs genom vilken han tittade fram som en skälmaktig satyr genom ett snår. Han bar alltid en mjuk yllcskjorta under sin jaquette av bom- ullssammet och hans halsduk var röd. Den senare skulle vara i stället för den röda fanan (han hade en gång levat tillsammans med socialisterna i Paris), och den symboliserade människans blod och bröd- raskap. Man hade aldrig sett honom ha någonting aimat på huvudet än en sombrero med skinnrem. Det påstods till och med att han var född med denna huvudbonad. Och vad mig beträffar är det med förtjusning jag ser denna mexikanska sombrero vifta åt en cab på Piccadilly eller slungas hit och dit i trängseln utanför luftbanan i Nev/york.

Som sagt, Carquinez hade livats av vinet — »som

6

skapelseleran fick liv då Gud inblåste sin ande i den», uttryckte han det själv. Jag får bekänna att han var hädiskt familjär mot Gud, men jag måste tillägga att han ej var någon hädare. Han var alltid rättskaffens, och emedan han var gjord av para- doxer, blev han i hög grad missförstådd av dem som inte kände honom. Ibland kunde han vara lika elementärt rå som en tjutande vilde och vid andra tillfällen finkänslig som en flicka, spetsfun- dig som en spanjor. Nåja, var han verkligen aztek, inka, spanjor?

Och nu måste jag be om ursäkt för den plats jag har låtit honom uppta. (Han är min vän och jag håller av honom.) Huset skakades av stormen, då han flyttade sig närmare elden och log mot den genom vinet. Han såg på mig, och av den ökade glansen i hans ögon och deras pigga uttryck för- stod jag att han nu ändtligen var stämd i sin rätta tonart.

»Du anser således att du har övervunnit gudania?» frågade han.

»Varför just gudarna?»

»Vilken annans vilja än deras har lärt människan att känna övermättnad?» utbrast han.

»Varifrån kommer då mitt begär att undgå över- mättnad?» frågade jag triumferande.

»Återigen från gudarna», skrattade han. »Det är deras spel vi spela. De blanda och ge alla kor- ten . . . och ta hem sticken. Tänk inte att du har kommit undan genom att fly från städernas yra. Inte ens du med dina vinklädda kullar, dina sol-

7

uppgångar och solnedgångar, din husmanskost och ditt enkla levnadssätt!

:;Jag har iakttagit dig alltsedan jag kom liit. Du har inte segrat. Du har sträckt vapen. Du har kom- promissat med fienden. Du har erkänt att du är trött. Du har svängt trötthetens vita parlamen- tärflagg. Du har offentligt givit till känna att ditt livs ebb har börjat. Du har rymt bort från Hvet. Du har gjort dig skyldig till ett knep, ett tarvligt knep. Du har svikit i spelet. Du vägrar att spela. Du har kastat dina kort under bordet och sprungit bort för att gömma dig, här mellan dina kullar.»

Han slängde tillbaka det stripiga håret från sina blixtrande ögon och avbröt sig knappast för att rulla en lång, brun mexikansk cigarrett.

»Men gudarna veta det. Det är ett gammalt knep. Alla människogenerationer ha försökt det. . . och förlorat. Gudarna veta hur de skola sköta en sådan som du. Att eftersträva är att besitta, och att besitta är att bli mätt. Därför har du i din vis- dom vägrat att sträva längre. Du har föredragit vapenvila. Godt och väl. Du kommer att bli mätt på vapenvila. Du säger att du har undgått över- mättnad! Du har bara bytt bort den mot seni- litet. Och senilitet är ett annat namn på övcrmätt- nad. Det är övermättnadens mai^keradkostym. Bah!»

»Men se på mig!» utbrast jag.

Carquinez var alltid en satan att hala själen ur en och plocka sönder den i trasor.

Han betraktade mig med en förkrossande blick från topp till tå.

8

»Du ser inga symptom», sade jag utmanande.

»Degcnerationen kommer så lömskt», svarade han. »Du är mogen för att murkna.»

Jag skrattade och förlät honom just för lians sataniska fräckhet. Men han ville inte ha någon förlåtelse.

»Tror du inte jag vet det?» frågade han. »Gu- darna vinna alltid. Jag har sett människor i åra- tal spela ett spel som tycktes utlova vinst. ^^len till sist förlorade de.»

»Misstar du dig aldrig?» frågade jag.

Han blåste ut många tankfulla ringar innan han svarade.

»Jo, jag var nära att bli lurad en gång. Låt mig tala om det för dig. Det var Marvin Fiske. Kom- mer du ihåg honom? Och hans Dante-ansikte och hans skaldesjäl, då han sjöng köttets lov som en riktig Kärlekens präst? Och Etlicl Barid kommer du nog också ihåg.»

»Ett varmhjärtat helgon», sade jag.

»Ja, det är hon. Helig som Kärleken, men ännu Ijuvhgare. Just en kvinna skapad för kärlek, men ändå -- hur skall jag säga? — genomsyrad av helig- het som luften här är mättad med blomsterdoft. Nåja, de gifte sig. De spelade en robbert med gudarna . . .»

»Och de vunno, de vunno med glans!» inföll jag.

Carquinez såg medlidsamt på mig, och hans röst lät som en begravningsklocka.

»De förlorade. De förlorade ohjälpligt, kolossalt.»

»Världen är av annan åsikt», sade jag kallt.

»Världen gissar. Världen ser bara tingens yta.

Men jag vet det. Har det aldrig fallit dig in att undra varför hon tog slöjan, begravde sig i de levande dödas bedrövliga kloster?»

»Emedan hon älskade honom så högt, och då han dog ...»

Orden fröso bort på mina läppar då jag såg Carquinez's hånfulla min.

»Ett passande svar», sade han, »maskingjort som ett stycke bolstervar. Världens dom! Världen vet ju så mycket. Liksom du flydde hon från Hvet. Hon var besegrad. Hon sträckte upp trötthetens vita flagga. Ingen belägrad stad har någonsin hissat den flaggan under så mycket sorg och tårar.

»Nu skall jag tala om hela historien för dig, och du måste tro mig, ty jag vet det. De hade grubblat öv^er mättnadens problem. De älskade Kär- leken. De kände till Kärlekens värde intill sista öret. De älskade honom så högt att de gärna skulle ha velat behålla honom ständigt varm och eldig i sina hjärtan. De blevo glada då han kom, och de bävade för att mista honom.

»Kärleken var begär, ansågo de, en ljuv smärta, lian sökte alltid tillf redstställa den, och då han fann vad han sökte, dog han. Avvisad kärlek var kärlekens liv, beviljad kärlek var kärlekens död. Följer du med? De ansågo att det inte är livets sätt att hungra efter vad det har. Att äta och ändå vara hungrig — det ha människorna aldrig kunnat. ()vermättnadens problem. Just så. Att ha och be- hålla matlustens hetsande eggelse vid det dignande bordet. Det var deras problem, ty de älskade Kär-

leken. De diskuterade den ofta med ögonen flam- mande av kärlekens ljuva glöd; hans röda blod färgade deras kinder, hans röst ljöd i deras röster, än gömde den sig som en dallring i deras strupar, än purprade den ett tonfall med den outsägliga ömhet som han ensam kan åstadkomma.

»Hur jag vet allt detta? Jag såg ■ — mycket. Och mera fick jag veta av hennes dagbok. 1 den fann jag detta citat efter Fiona Alacleod : »Ty i sanning, denna irrande ton, denna skymningsvisk- ning, denna daggigt ljuva fläkt, denna eld vingade lutspelare som ingen ser annat än i ett ögonblick, i ett regnbågsskimmer av glädje eller en plötslig ljungeld av lidelse, detta känsliga mysterium som vi kalla Amor, kommer, åtminstone till några exal- terade visionärer, icke med en sång på läpparna som alla kunna få höra eller med en orkesters blida violinklang, utan hetsad av extas, stumt vältalig av begärelse.»

»Hur skall man kunna kvarhålla den eldvingadc lutspelaren med sin av begärelse stumma vältalig- het? Att förpläga honom var att förlora honom. Deras kärlek till varandra var en stor kärlek. Deras förrådshus bågnade av överflöd, men ändå ville de hålla sin kärleks hetshunger klarvaken.

»Och de voro inga magra små fågelungar som teoretiserade på Kärlekens tröskel. De voro kraftiga själar med verklighetssinne, de hade älskat förr, andra föremål, på den tiden innan de ännu råkats, och på den tiden hade de strypt Kärleken med smekningar, dödat honom med kyssar och begravt honom i övermättnadens svalg.

»De voro inga kalla vålnader, denne man och denna kvinna. De voro mänskligt \arma. De hade ingen anglosaxisk nykterhet i sitt blod. Dess färg var röd som solnedgången. De glödde av den. De- ras temperament var den franska sinnesglädjen. De voro idealister, men deras ideahsm var gallisk. Den dämpades ej av den svala och mörka vätska som blodet är hos en engelsman. Det fanns ingen stoi- cism hos dem. De voro amerikaner härstammande från engelska förfäder, men ändå hade de ingen- ting av det engelska tyglade och självförnekande spöklika famlandet i mörker.

»De voro allt detta, och de voro skapade till glädje, men de gjorde upp en teori för sig. Ve över alla teorier! De lekte med logiken, och deras logik lydde så här. — Men låt mig först berätta för dig om ett samtal som vi hade en kväll. Det gällde Gautiers ^Madeleine de ]\Iaupin. Kommer du ihåg henne? Hon kysstes en gång, bara en gång, och sedan ville hon ej mer ha några kyssar. Inte för att hon tyckte att inte kyssarna voro härliga, men hon var rädd att de skulle äckla om de upprepades. Övermättnad återigen! Hon försökte sp^la mot gu- darna utan att själv göra någon insats. \lcn det strider mot en spelregel som gudarna själva ha stif- tat. Men reglerna stå inte anslagna över spelbordet. Människorna måste spela för alt lära sig reg- lerna.

»Men jag skulle tala om deras logik. Mannen och kvinnan resonerade så här: Varför kyssas bara en gång? Om det var klokt att kyssas bara en gång, var det då inte klokare att inte kyssas alls?

12

Så kunde de hålla Kärleken vid liv. Om han fick fasta, skulle han alltid knacka på deras hjärtain-

»Det berodde kanske på deras härstamning att de kommo på denna olycksaliga teori. Släktarvet vill göra sig gällande, ibland på ett högst fantastiskt sätt. Det fördöma Albion förvandlade dem sålunda till en tomhuvad projektmaka re och en fräck, kallt beräknande och förkonstlad slyna. Ja, jag vet inte så noga . . . men det vet jag, att det var av hejd- löst begär efter glädje som de avstodo från glädjen.

»Han sade (jag läste det långt efteråt i ett av hans brev till henne) : »Att hålla dig i mina armar, tätt, men ändå inte tätt. Att längta efter dig och aldrig få dig och så alltid ha dig». Och hon: »Att du alltid är precis utom mitt räckhåll. Att alltid sträcka mig efter dig och ändå aldrig nå dig, och att detta varar ständigt, alltid friskt och nytt och alltid med den första glöden över oss.»

»Det var inte så de uttryckte det. Deras kärleks- filosofi hackas sönder i min mun. Hur skulle jag kunna analysera det stoff deras själar voro gjorda av? Jag är en padda på den våta brädden av ett djupt mörker och jag koxar glosögd på deras flam- mande själars mystiska under.

»Och de hade rätt på sitt vis. Allting är godt . . . så länge man inte äger det. Mätthet och besitt- ning äro Dödens hästar, de gå i par. 'Och tiden lär oss blott att matt förgylla vårt sällhctsrus med vanans efterglöd.'

»Det hade de lärt sig ur en dikt av Alfred Austin. Den hette 'Kärlekens visdom'. Det var Madeleine de Maupins enda kyss. Hur lydde den?

13

'En lc>'ss — och så farväl ! långt hellre dö än störta ner från högt till lågt och tyna bort från stark till svag,'

»Men de v^oro klokare än så. De ville inte kyssas och skiljas. De ville inte kyssas alls, och så trodde de sig få stanna på Kärlekens högsta spets. De gifte sig. Du var i England på den tiden. Och al- drig har det funnits ett sådant äktenskap. De be- höllo sin hemlighet för sig själva. Jag visste ingen- ting då. Deras hänförelses glöd svalnade ej. Deras kärlek brann med stigande klarhet. Aldrig har det funnits något liknande. Tiden gick, månaderna, åren, och alltid blev den eldvingade lutspelaren mera strålande.

»Alla förvånade sig. De blevo det underbara älskande paret, och de voro högeligen avundade. Ibland tyckte kvinnorna synd om henne, emedan hon var barnlös; det är på det sättet sådana varel- sers avund yttrar sig.

»Och jag kände ej till deras hemlighet. Jag fun- derade och jag var förvånad. Först hade jag, för- modligen undermedvetet, väntat mig att deras kär- lek skulle gå över. Sedan märkte jag att det var tiden som gick och kärleken som stannade kvar. Så blev jag nyfiken. Vad var deras hemlighet? Vilka voro de hemlighetsfulla fjättrar med vilka de bundo kärleken vid sig? Hur höllo de fast det hjärtlösa trollet? Vilken den eviga kärlekens troll- dryck hade de tömt tillsammans som Tristan och Isoide i forntiden? Och vems hand hade bryggt trolldr\'cken?

14

»Jag var, som sagt, nyfiken, och jag iakttog dem. De voro kärleksgalna. De levde i ett oändligt rus av kärlek. De stoltserade med den. De frossade i kärlekens konst och poesi. Nej, de voro inga nevra- steniker. De voro friska och sunda, och de voro skönandar. Men de hade åstadkommit det omöj- liga. De hade skapat begäret som aldrig dör.

»Och jag? Jag var mycket tillsammans med dem och såg deras kärleks eviga under. Jag brydde min hjärna och förvånade mig, men så en dag . . .»

Carquinez tystnade plötsligt och fågade: »Har du läst 'Kärlekens väntan'?»

Jag skakade på huvudet.

»Page har skrivit den dikten — Curtis Hidden Page, tror jag. Nå, det var de där verserna som gåvo mig klaven. En dag i fönsternischen bredvid det stora pianot — du minns så hon spelade? Ibland skrattade hon och undrade om det var för deras skull jag kom eller för musikens. En gång kallade hon mig »musikvurm», »ton-vällusting». En sådan röst hon hade! Då hon sjöng trodde jag på odöd- lighet, min vördnad för gudarna blev nästan ned- låtande, och jag tänkte ut de säkraste sätt att ge- nomskåda dem och deras trick.

»Det var en syn för gudar, denne man och denna kvinna som varit gifta i åratal och sjöngo kärleks- sånger med en friskhet lika jungfrulig som den ny- födda Kärleken själv, med en mogen och rik glöd som unga älskande aJdrig kunna känna till. Unga älskande voro bleka och blodfattiga i jämförelse med detta länge gifta par. Att se dem, idel eld och låga och ömhet, på skälvande avstånd slösa

15

ögonens och röstens smekningar med varje rörelse, i varje tystnad — att se hur deras kärlek drev dem emot varandra, medan de själva höllo sig tillbaka som fladdrande målar — den ene en ljuslåga för den andra — , kretsande omkring varandra i häp- nadsväckande, s\dndlande planetbanor! Det var som om de lydt någon stor fysisk lag, starkare och mera raffinerad än tyngdlagen, och att de måste kropps- ligt smälta samman med varandra där midtför mina ögon. Det var inte underligt att man kallade dem det underbara älskande paret.

»Jag hade bredt ut mig. Nu till klaven som jag fann. En dag hittade jag på fönstersätet en diktsamling. Den föll liksom av gammal vana upp vid »Kärlekens väntan». Sidan var tummad och sladdrig av mycket hanterande, och där läste jag:

"Hur skönt att stå helt nära till varandra, att känna väl varandra och behålla den härligt ljuva känslan av beröring...

Nej, kärlek, inte än! Svep ännu in dig

i helig tystnads sällsamma mystik,

Röj ännu ej vår framtids hemlighet,

som komma skall en gång . . . men inte än . . .

O, låt vår kärlek växa än en tid!

Då den har blommat, skall den kanske dö.

Föd den med själens kyssar, låt den sova

i död försakelse ännu en tid . . .

Ja, än en liten tid . . . en liten tid . . ."

»Jag vek ihop boken om min tumme och sati där tyst och orörlig en lång stimd. Jag bländades av den klarhet verserna bredt omkring mig. Det

i6

var som en uppenbarelse. Det var som om en blixt från Gud lyst upp en avgrund. De ville hålla fast Kärlekens flyktiga genius, det unga livets be- bådare — det unga livets som pockar på att födas!

»Jag genomgick verserna i mina tankar: 'En gång, men inte än . . . Nej, kärlek, inte än ! . . . Föd den med själens kyssar, låt den sova'. Och jag skrattade högt, ha ha! Jag såg i en vit syn deras skuldfria själar. De voro barn. De förstodo icke. De lekte med Naturens eld och lågo med ett draget svärd mellan sig. De skrattade åt gudarna. De ville hejda världsträdets sav. Die hade uppfunnit ett system och slogo sig ned med det vid hvets rulett och hoppades vinna. 'Akta erl' ropade jag. 'Gudarna stå bakom bordet. De stifta nya lagar för varje system som tankes ut. Ni ha inga utsikter att vinna'.

»Men det ropade jag' icke till dem. Jag väntade. D;Q skulle komma under fund med att deras system var värdelöst och kasta bort det. De skulle nöja sig med den lycka gudarna gåvo dem och inte sträva att rycka till sig' mera.

»Jag väntade. Jag sade ingenting. Månaderna fort- foro att komma och gå, och deras kärleks hets- hunger blev allt skarpare. Aldrig dövade de den med en tillåten kärleksomfamning. De slipade och vässade den på självförsakelse, och den blev allt vassare. Det fortgick tills till och med jag blev tveksam. Sovo gudarna? undrade jag. Eller voro de döda? Jag skrattade för mig själv. Mannen och kvinnan hade gjort ett underverk. De hade över- listat Gud. De hade bringat köttet på skam och kommit den goda modern Jords ansikte att mörkna.

När gudarna skratta. 2

D:e hade lekt med hennes eld och hade ej blivit brända. De voro osårbara. De voro själva gudar, kunde skilja godt från ondt och smakade ej på trädets frukt. »Är det så man blir en g-ud?» frågade jag mig själv. »Jag är en padda», sade jag. »Om inte mina ögon vore tilltäppta med gyttja, skulle jag ha bländats av det under jag bevittnat. Jag har blåst upp mig med min klokskap och tillåtit mig att fälla dom över gudarna.»

»Men även i denna min sista klokskap tog jag miste. De voro inga gudar. De voro man och kvinna ■ — mjuk lera som suckade och trånade, ge- nomsprängda av begär, utnötta av svagheter som ■gudarna ej ha.»

Carquinez avbröt sin berättelse för att rulla en ny cigarrett och skratta bittert. Det var intet vac- kert skratt, det var som en djävuls hån, och det svingade sig upp över och toppred stormen vars dån trängde dämpat till våra öron från den brakan- de yttervärlden.

»Jag är en padda», sade han urskuldande. »Hur skulle de kunna förstå? De voro artister och inga biologer. De förstodo sig på leran i ateljén, men de förstodo ej den lera varav de själva voro gjorda. Men det måste jag erkänna — de spelade högt. Al- drig* hade det spelats ett sådant spel, och jag tviv- lar på att det någonsin kommer att spelas ett så- dant spel.

»Aldrig ha älskande befunnit sig i en sådan extas som de. De hade ej dödat Kärleken med kyssar. De hade givit honom liv genom försakelser. Och genom försakelse hetsade de honom tills han var

nära att springa i stycken av begär. Och den eld- vingade lutspclaren viftade dem med sina heta vin- gar tills de voro nära att mista sansen. Det var en riktig kärleksyra, och den fortfor oförminskad och växte under veckor och månader.

»De längtade och trånade i öm smärta och ljuva, hänryckande dödskval, med en intensitet som inga älskande varken förr eller senare ha känt.

»Och så en dag upphörde de sömniga gudarna att nicka. De vaknade och sågo på mannen och kvinnan som hade gycklat med dem. Och man- nen och kvinnan sågo varandra i ögonen en morgon] och visste att någonting var borta. Det var den eldvingade. Han hade flytt tyst om natten från deras asketiska festbord.

»De sågo varandra i ögonen och visste att de ej frågade efter det. Begäret var dött. Förstår du? Begäret var dött. Och de hade aldrig kysst var- andra. Icke en enda gång hade de kysst varandra. Kärleken var borta. De skulle aldrig mera längta och brinna. För dem fanns ingenting kvar — ingen skälvande oro, inga ljuva kval, inga flygande pulsar, inga suckar, ingen sång. Begäret var dött. Det hade dött om natten på ett kallt och obegagnat läger, och de hade ej sett det dö. De fingo först veta det i varandras ögon.

»Gudarna äro kanske inte goda, men de äro ofta barmhärtiga. De hade snurrat den lilla elfenbens- kulan och sopat insatserna från bordet. x\llt vad som var kvar var mannen och kvinnan som sågo varandra i de kalla ögonen. Och så dog han. Det var barmhärtighetsverket. Inom en vecka var Mar-

vill Fiske död — du kommer ihåg liä lidelserna. Och i hennes dagbok^ som skrevs på den tiden^ läste jag långt därefter Mitchell Kennerlys vers:

"Det var ej en enda stund då vi ej

hade velat kj-ssas, men gjorde det icke."

»A, en sådan ödets ironi!» utbrast jag.

Och Carquinez, som vid brasans sken såg ut som en riktig Mefistofeles i sin sammetsrock, fixerade mig med sina svarta ögon.

)>Och de vunno, säger du? V^ärldens dom I säger jag, och jag vet det. De vunno, liksom du vinner här på dina kullar.»

»Men du», frågade jag häftigt, »du med dina orgier av ljud och sinnesförnimmelser, med dina galna städer och ännu galnare upptåg — tror du att du vinner?»

Han skakade långsamt på huvudet. »För att du med din nyktra lantliga diet tappar, behöver ju inte jag vinna. Vi vinna aldrig. Ibland tro vi att vi vinna. Det är ett litet skämt av gudarna.»

20

UPPRORSMAKAREN.

»Om du inte stiger upp, Johnny, ger jag dig inte en matbit.»

Hotelsen gjorde ingen verkan på gossen. Han klängde sig hårdnackat fast vid sömnen, kämpade om dess glömska som drömmaren kämpar om sin dröm. Gossens händer knötos slappt och han rik- tade svaga, krampaktiga stötar ut i luften. Dessa stötar voro avsedda för modem, men hon tycktes ha en viss vana att undvika dem, och hon ruskade honom omildt i axeln.

»Låt mig vara i fredl»

Det var ett skrik som började dämpat djupt nere i sömnen, hastigt gled uppåt som en jämmer och en lidelsefull protest och dog bort och sjönk ner till ett oartikulerat gnäll. Det var ett djuriskt skrik som från en pinad själ, fullt av oändlig protest och smärta.

Men det frågade hon inte efter. Hon var en kvinna med dystra ögon och trött ansikte, och hon hade blivit van vid denna soen som hon upprepade varenda dag i sitt liv. Hon tog ett tag i säng- täcket och försökte dra det av honom, men gossen upphörde att fakta med knytnävarna och hakade sig förtvivlat fast vid täcket. Längst ner vid säng-

21

gaveln kunde han ännu ligga någorlunda skyld. Då försökte hon att dra ner sängkläderna på gol- vset. Gossen spjärnade emot. Hon tog i med mera kraft. Hon var den starkaste, och gosse och säng- kläder dunsade i golvet, han följde instinktlikt med för att skydda sig mot rummets kyla som bet i skinnet.

Då han ramlade ner från kanten av sängen, såg det ut som om han måste slå huvudet i golvet. I\Ien han fick igen medvetandet, satte sig upp och var i ett ögonblick nära att förlora balansen. Men så kom han ner på fötterna. I det samma högg hans mor honom i axeln och ruskade honom. Äter slog han omkring sig med knytnävarna, denna gång kraftigare och mera målmedvetet. Han slog upp ögonen, och hon släppte honom. Han var vaken.

»All right», mumlade han.

Hon tog lampan, gick hastigt ut och lämnade honom i mörkret.

»Du får anmärkning i fabriken», ropade hon ho- tande till honom.

Han var inte mörkrädd. Då han fått kläderna på sig, gick han ut i köket. Han gick mycket tungt för att vara en så liten och spensHg pojke. Hans ben tycktes släpa på sin egen. tyngd, och det före- föll orimligt eftersom det v^ar sådana skinntorra ben. Han drog fram en trasig rottingsstol till bordet.

»Johnny!» ropade hans mor häftigt.

Han reste sig lika häftigt från stolen och gick utan ett ord bort till vasken. Det var en flottig och smutsig vask. Det trängde upp stank från avloppsröret. Det fäste han sig inte vid. Att en

22

vask stinker var för honom någonting helt natur- ligt, Hksom det var naturligt att tvålen var grå av diskvatten och svår att få att löddra sig. Han gjorde ej heller många försök att få den att löddra sig. Han vred på kranen, tvättade sig helt summa- riskt, och så var det gjort. Han borstade ej tänder- na. Han hade för resten aldrig sett en tandborste och visste inte att det fanns människor i världen; som voro nog enfaldiga att borsta sina tänder.

»Du skulle inte tvätta dig en gång om dagen, om man inte höll efter dig», jämrade modern.

Hon höll fast det trasiga locket på kannan medan hon slog i två koppar kaffe. Han gjorde inga in- vändningar, ty detta var ett stående tvisteämne mel- lan dem och den enda fråga där hans mor var hård som flinta. En gång om dagen var det tvång att han skulle tvätta sig i ansiktet. Han torkade sig' på en flottig handduk, våt och smutsig och' trasig så att han fick fullt med fnugg i ansiktet.

»Ack, om vi ändå inte bodde så långt borta», sade hon, då hon slog sig ned. »Jag försöker göra mitt bästa, det vet du. Men en dollar billigare hyra är en stor besparing, och vi ha bättre utrymme här. Det vet du.»

Han följde knappast med. Han hade hört allt detta förr, många gånger. Hennes tankeområde var begränsat, och hon käxade alltjämt om hur svårt det var för dem att bo så långt ifrån fabrikjerna.

»En dollar är det samma som mera mat», an- märkte han snusförnuftigt. »Jag går hellre längre väg och får mera mat.»

Han åt fort, halvtuggade brödet och sköljde ner

23

de otuggade bitarna med kaffe. Den varma, grum-

liga vätskan gick under namnet kaffe. Johnny trodde att det var kaffe — utmärkt kaffe. Det var en av de få illusioner i livet han ännu hade kvar. Han hade aldrig i sitt liv druckit riktigt kaffe.

Förutom brödet fick han en liten skiva kallt fläsk. Hans mor fyllde åter på hans kopp. Som han nästan hade ätit upp sitt bröd, började han vänta på att det skulle komma mera. Hon ertappade hans frågande bhck.

»Nej, var inte glupsk, Johnny», sade hon. »Du har fått din andel. Dina syskon äro mindre än du.»

Han besvarade ej tillrättavisningen. Plan sade just aldrig mycket. Han slutade också med att hung- rigt titta efter mera. Han klagade aldrig, hans tålamod var lika tragiskt som den skola där han hade lärt sig det. Han drack ur sitt kaffe, torkade sig om munnen med aviga handen och ämnade resa sig.

»Vänta lite», sade hon hastigt. »Du kanske kan få ännu en brödskiva — en tunn.»

Hon bedrev taskspelarkonster. Fastän det såg ut som om hon skar en skiva av bullen åt honom, lade hon tillbaka bullen och skivan i brödkorgen och räckte honom en av hennes egna två bröd- skivor. Hon trodde att hon hade lurat honom, men han hade lagt märke till hennes konstgrepp. Han tog emellertid emot brödskivan utan blygsel. Han drev den grundsatsen att hans mor på grund av sin. kroniska sjuklighet just inte åt så mycket.

Hon såg att han tuggade sitt bröd torrt, lutade sig därför fram och tömde sin kaffekopp i hans.

24

»Jag är inte riktigt bra i min mage i dag», för- klarade hon.

En avlägsen vissling, utdragen och gäll, kom dem bägge att resa sig. Hon tittade på väckaruret på hyllan. Visarna pekade på halv sex. Nu höllo alla andra fabriksarbetare på att vakna. Hon svepte en sjal om axlarna och satte en gammalmodig hatt- skrålla p|å huvudet.

»Nu måste vi kila», sade hon i det hon skruvade ner lampveken och blåste ut lågan.

De trevade sig ut och utför trapporna. Det var klart och kallt, och Johnny ryste till då han först kände luften där ute. Stjärnorna hade ännu ej börjat blekna på himlen, och staden låg i mörker. Både Johnny och hans mor gingo med hasande steg. Benmusklerna kände ingen ärelysten eggelse att lyfta fötterna från marken.

Efter femton minuters tystnad vek modern av åt höger.

»Kom inte för sent», ljöd hennes sista varnin,^ inifrån mörkret som höll på att sluka henne.

Han svarade icke, fortsatte bara att gå. I fab- rikskvarteret höll man på att öppna dörrarna över- allt, och han var snart en av de otaliga som kno- gade framåt i mörkret. Då han steg in genom fabriksporten blåste pipan igen. Han tittade åt öster. En blek dager började smyga sig upp över en bruten horisontlinje av hustak. Så mycket hann han se av dagen innan han vände den ryggen och slöt sig till sina kamrater.

Han intog sin plats i en av de många långa väv- stolsraderna. Framför honom över en lår med

25

små sjDolar sutto stora, hasti'gt snurrande spolar. På dessa nystade han upp de små spolarnas jute- tråd. Det var ett enkelt arbete. Allt vad som er- fordrades var att vara rask. De små spolarna blevo så hastigt tomma, och det var så många stora spolar som hasplade av dem att man inte fick vara sysslolös ett ögonblick.

Han arbetade mekaniskt. Då en liten spole var slut, använde han sin vänstra hand som broms, stannade den stora spolen och uppfångade samtidigt den lösa 'trådändan med tummen och pekfingret. Samtidigt tog han med högra handen den lösa trådändan på en liten spole. Dessa olika manövrer med bägge händerna utfördes hastigt och på sam- ma gång. Sedan gjorde hans händer en blixtsnabb rörelse då han slog vävknuten och lyfte av spolen. Det var inte svårt att slå vävknutar. En gång skröt han av att han kunde göra det i sömnen. Och det gjorde han verkligen ibland; en enda natt höll han på i flera århundraden med att slå en oändlig massa vävknutar.

Några av pojkarna skolkade, förspillde tid och material genom att inte ta vara på de små spolarna då de voro slut. Och det var en uppsyningsman som skulle se till detta,. Han ertappade Johnnys sidokamrat med denna förseelse och gav honom en örfil.

»Se på Johnny där — varför tar du inte exempel av honom?» frågade uppsyningsmannen förargad.

Johnnys spolar snurrade med full fart, men det indirekta berömmet gjorde intet intryck på honom. Det hade det gjort förr . . . men det var länge,

26

länge sedan. Hans slöa ansikte var uttryckslöst då han liörde sig framställas som ett lysande före- döme. Han var en ypperlig arbetare, det visste han. Det hade han hört så ofta. Det var ett axiom, och för resten tycktes han nu inte längre fästa någon vikt vid det. Från en ypperlig arbetare hade han förvandlats till en ypperlig maskin. Då hans arbete gick illa, berodde det, alldeles som med ma- skinen, på dåligt material. Det skulle ha varit lika omöjligt för en förstklassig spikhammare att till- verka dålig spik som för honom att begå ett miss- grepp.

Och det var inte underligt. Det hade aldrig fun- nits någon tid då han ej stått i förtroligt förhållande till maskiner. Han var född och uppfödd tillsammans med maskiner. För tolv år sedan hade det varit litet uppståndelse i vävsalen just i denna fabrik. Johnnys mor hade svimmat. De lade henne på golvet midt ibland de larmande maskinerna. Ett par äldre kvinnor tillkallades från sina vävstolar. Förmannen hjälpte till. Och om några minuter fanns det en levande varelse till i vävsalen. Det var Johnny, som kommit till världen med vävstolarnas skrällande dån i sina öron och med sina första ande- tag insöp den varma, fuktiga luften full av flygande fnugg. Han hade hostat den första dagen för att befria sina lungor från fnugg, och av samma skäl hade han hostat alltsedan dess.

Gossen bredvid Johnny kved och snyftade. Hans ansikte var förvridet av hat till uppsyningsmannen som hotfullt höll ögonen på honom från avstånd, men alla spolarna voro fulla. Gossen skrek ut för-

27

farliga svordomar till de snurrande spolar han hade framför sig, men ljudet trängde ej långt, larmet i rummet pressade ihop det och trängde in det som inom en mur.

xA.llt detta fäste Johnny sig ej vid. Han hade ett sätt att finna sig i allting. Dessutom blev all- ting enformigt om det upprepades, och just så- dana tilldragelser hade han bevittnat många gånger. Han visste att det var lika fruktlöst att opponera sig mot uppsyningsmannen som att trotsa en ma- skin. Maskiner voro gjorda att fungera på ett visst sätt och utföra vissa saker. På samma sätt var det med uppsyningsmannen.

Men klockan elva uppstod det spänning i spol- salen. Det var som om den på ett hemlighetsfullt sätt spridt sig överallt. Den enbente pojken som arbetade bredvid Johnny linkade hastigt över gol- vet till en spollår som stod tom. Han kröp ner i den och försvann med sina kryckor. Uppsynings- mannen kom gående åtföljd av en ung man. Denne var välklädd och hade stärkt skjortbröst — en »fin herre» efter Johnnys begrepp, »inspektören».

Han tittade skarpt på gossarna där han gick fram. Ibland stannade han och gjorde frågor. Där- vid måste han skrika allt vad han orkade, så att hans ansikte förvreds av ansträngningen att göra sig hörd. Hans snabba blick lade märke till den tomma maskinen bredvid Johnnys, men han sade ingenting. Så fastnade hans ögon på Johnny, och han tvärstannade. Han tog Johnny i armen för att dra honom tillbaka ett steg från maskinen, men med ett utrop av överraskning släppte han armen.

28

»Väldigt mager», skrattade uppsyningsmannen för- läget .

»Ben och skinn», lydde svaret. »Se på hans ben. r*ojken har engelska sjukan — bara början till den, men han har den i alla fall. Om han inte dör i fallandesot, så är det för att tuberkulosen då redan har tagit honom.»

Johnny hörde på, men förstod icke. För resten intresserade han sig inte för framtida åkommor. Det var ett omedelbart och mera allvarligt ondt som nu hotade honom i inspektören.

»Nu skall du tala sanning, min gosse», sade eller skrek inspektören och böjde sig fram tätt till gos- sens öra för att han skulle höra. »Hur gammal är du?»

»P^jorton», ljög Johnny, och han ljög med sina lungors hela kraft. Han ljög så högröstat att det tvingade honom till en torr hackhosta som drev upp det fnugg som hade samlats i hans lungor hela morgonen.

»Ser ut att vara sexton minst», sade uppsynings- mannen .

»Eller sextio», brummade inspektören.

»Han har alltid sett ut så där.»

»Hur länge?» frågade inspektören hastigt.

»1 åratal. Han blir aldrig äldre.»

»Eller yngre, antar jag. Han har väl arbetat här i alla dessa år?»

»Tidtals • — men det var innan den nya lagen gick igenom», skyndade sig uppsyningsmannen att tillägga.

»Står den här maskinen?» frågade inspektören

29

och pekade på den obesatta maskinen bredvid John- nys, där de deh-is fyllda spolarna snurrade som besatta.

»Ser så ut.» Uppsyningsmannen vinkade förman- nen till sig, skrek i hans öra och pekade på maski- nen. »Maskinen står», rapporterade han till inspek- tören.

De gingo vidare, och Johnny log åter i tu med sitt arbete, belåten med att faran var över. ]Men den enbente gossen hade inte samma tur. Den skarp- synte inspektören drog ut honom en armslängd från spollåren. Hans läppar darrade och han såg ut som om han drabbats av en djup och ohjälplig olycka. Förmannen såg förvånad ut, som om det var första gången han såg gossen, och uppsynings- mannens ansikte fick ett förargat och missbelåtet uttryck.

»Jag känner igen honom», sade inspektören. »Han är tolv år gammal. Jag har tagit honom från tre fabriker i år. Det här är den fjärde.»

Han vände sig till den enbente gossen. »Du gav mig ditt hedersord på att du skulle gå i skolan.»

Den enbente brast i gråt. »Snälla inspektören, två småttingar ha dött för oss, och vi ä' förfärligt fattiga.»

»Varför hostar du så där?» frågade inspektören som om han kommit på honom med något brotts- ligt.

Och liksom för att urskulda sig svarade deii en- bente: »Det är ingenting. Jag bara förkylde mig i förra veckan, det är alltsammans, herr inspek- tör.»

Slutet blev att inspektören tog den enbente med

30

sig, medan uppsyningsmamien följde efter under oroliga protester. Sedan blev det lika enformigt igen. Den långa förmiddagen och den ännu längre eftermiddagen gingo och det blåste till uppbrott. Mörkret hade redan fallit på, då Johnny gick ut ge- nom fabriksporten. Under mellantiden hade solen förvandlat skybankarna till en guldtrappa, över- svämmat världen med sin behagliga värme och sänkt sig ner och försvunnit i väster bakom en bruten horisontlinje av hustak.

Kvällsvarden var dagens familjemåJtid, den enda måltiden då Johnny träffade sina yngre bröder och systrar. Den fick för honom nästan karaktären av en fientlig sammandrabbning, ty han var mycket gammal och de voro odrägligt unga. Han retade sig på deras ofantliga, häpnadsväckande barnsUg- het. Han kunde inte förstå den. Hans egen barn- dom låg för långt bakom honom. Han var som en gammal retlig gubbe, uttråkad av deras ungdom- liga ysterhet som för honom var den värsta enfald. Han satt tyst och blängde över sin tallrik och tröstade sig med den tanken att de snart skulle få börja arbeta. Det skulle ta ysterheten ur dem och göra dem stadgade och stillsamma — som han. Så gjorde Johnny, på människomas vanliga sätt, sig själv till måttstock för universum.

Under måltiden förklarade hans mor på olika sätt och med oändliga upprepningar att hon för- sökte göra sitt bästa, så att det var med lättnad som Johnny, då den knappa måltiden var slut, sköt tillbaka sin stol och reste sig. Han tvekade ett ögonblick mellan sängen och farstudörren och gick

slutligen ut genom den. Han gick inte långt. Han satte sig på farstukvisten med uppdragna knän och de smala axlarna framåtböjda, armbågarna på knäna och hakan stödd på händernas insidor.

Medan han satt där, tänkte han ingenting. Han bara vilade sig. Hans själ sov. Hans bröder och systrar kommo ut och lekte bullersamt med andra barn omkring honom. En båglampa vid hörnet lyste på deras upptåg. Han var sur och retlig. De bildade kedja framför honom, vaggade i takt med kroppen och sjöngo fräcka och näsvisa knittelvers i ansik- tet på honom. I början svarade han med snäsiga svordomar — svordomar som han hade lärt sig av åtskilliga förmän. Men då han såg att detta inte hjälpte och kom ihåg sin värdighet, återtog han sin buttra tystnad.

Hans bror Will, som var närmast honom i ålder och nyss haft sin tionde födelsedag, var anförare. Johnny hyste inga särdeles vänliga känslor mot ho- nom. Hans liv hade alltid förbittrats genom stän- diga eftergifter för Will. Han hade en bestämd känsla av att Will stod i stor skuld till honom och v^ar otacksam. Under sin egen lektid, långt till- baka i ett dimmigt förflutet, hade han bhvit be- rövad en stor del av denna lektid genom att nöd- gas se efter Will. Will var då en hten unge, och då liksom nu tillbragte deras mor sina dagar på fabriken. Johnny hade måst åta sig rollen både av lille far och lilla mor.

Will tycktes bara ha mått väl av dessa eftergifter. Han var välväxt, ganska duktig, lika lång som den äldre brodern och till och med tyngre. Det var

32

som om den enes livsblod letts in i den andres ådror. Och på det själsliga området var förhållan- det det samma. Johnny var tröttkörd, utsliten, utan spänstighet, medan hans yngre bror tycktes rik- tigt svälla av livskraft.

Den gycklande sången steg högre och högre. Den dansande Will kom allt närmare och räckte ut tun- gan, Johnnys vänstra arm flög ut och högg den andre i nacken. Samtidigt gav han honom ett slag på näsan med sin knotiga näve. Det var en sorg- ligt knotig näve, men att den kunde utdela hå,rda slag bevisades av det jämmerskri den framkallade. De andra barnen uppgåvo rop av förskräckelse, och Johnnys syster Jennie rusade in i huset.

Han knuffade Will ifrån sig, gav honom en väl- dig spark på skenbenen, grep därefter tag i ho- nom och brynade hans ansikte i smutsen. Och han släppte honom ej förr än han gnidit hans ansikte flera gånger i smutsen. Då kom modern ut som en flämtande virvelvind av oro och moderlig vrede.

»Varför kan han inte låta mig vara i fred?» lydde Johnnys svar på hennes uppsträckning. »Kan han inte se att jag är trött?»

»Jag är lika stor som du», rasade WiD i hennes armar med ansiktet i en enda gröt av tårar, smuts och blod. »Jag är lika stor som du, och jag blir nog ändå större. Då skall jag klå dig, det kan du lita på.»

»Du borde gå, i arbete, efter du är så stor», fräste Johnny. »Det är just felet med dig. Du borde gå i arbete, och det tillkommer mor din att sätta dig' i arbete.»

33

När gudarna skratta. 3

»Han är ju för ung», invände hon, »han är bara en hten parvel.»

»Jag var yngre än han då jag började arbeta.»

Johnny öppnade munnen för att ge ytterUgare uttryck åt sin känsla av begången orättvisa, men han slöt hastigt igen den. Han gjorde buttert helt om och gick in och lade sig. Dörren till hans rum stod öppen för att det skulle komma in värme från köket. Medan han klädde av sig i halvmörker hör- de han sin mor tala vid en grannkvinna som hade kommit in. Hans mor grät och späckade sitt tal med modfällda snyftningar.

»Jag kan inte förstå vad som går åt Johnny», hörde han henne säga. »Han brukar inte vara sådan. Han var alltid tålig som en liten ängel.»

»Och han ä r en snäll gosse», skyndade hon sig att tillägga. »Han har arbetat samvetsgrant, och han började arbeta alldeles för tidigt. iMen det var inte mitt fel. Jag gör så godt jag kan, det vet jag ,då.»

Utdragna snyftningar från köket; och Johnny mumlade för sig själv i det han lade ihop ögon- locken: »Jo, det vill jag lova att jag har arbetat samvetsgrant.»

Följande morgon ruskade hans mor honom vaken. Sedan kom den magra frukosten, vandringen i mörk- ret och den bleka glimten av dagning över hustaken då han vände den ryggen och gick in genom fabriks- porten. Det blev en ny dag som alla andra, och alla dagar voro lika.

Och ändå hade hans liv varit omväxlande — då han utbytt ett slags arbete mot ett annat eller legat sjuk. Då han var sex år, var han både far och

34

mor för Will och de andra yngre barnen. Vid sju år gick han på fabrik och spolade. Då han var åtta år, fick han arbete på en annan fabrik. Hanls nya arbete var ofanthgt lätt. Allt vad han hade att göra var att sitta med en liten käpp i handen och leda en ström av tyg som rann förbi honom. Denna, ström av tyg kom ut ur käften på en maskin, gled fram över en varmpress och fortsatte sin väg åt annat håll. Men han satt alltid på samma fläck, dit dagsljuset aldrig kom, med en gaslåga fladdrande över sig, själv en del av maskineriet.

Han var mycket glad åt detta arbete, trots den fuktiga hettan, ty han var ännu ung och hade sina drömmar och illusioner. Och han drömde här- liga drömmar medan han såg det ångande klädet glida förbi i oändlighet. Men arbetet krävde inga kroppsrörelser och ingen anspänning av intelligen- sen, och han drömde allt mindre och mindre, medan hans själ blev slö och dåsig. Han förtjänade emel- lertid två dollars i veckan, och två dollars repre- senterade skillnaden mellan hård svält och kronisk undernäring.

Men då han var nio år, förlorade han den platsen på grund av mässling. Då han blev bra igen, fick han arbete på ett glasbruk. Avlöningen var högre och arbetet krävde skicklighet. Det var styckarbete, och ju skickligare han var, desto mera förtjänade han. Det var en sporre. Och under denna eggelse utvecklade han sig till en utmärkt arbetare.

Det var enkelt arbete, att sätta fast glasproppar i små flaskor. På bröstet hade han en rulle stål- tråd. Han höll flaskorna mellan sina knän så att

35

han skulle kunna arbeta med båda händerna. Som han satt framlutad över sina egna knän blevo hans smala axlar inåtkrökta och hans bröstkorg sam- mansnörd under tio timmars dagligt arbete. Det var inte bra för lungorna, men han expedierade tre hundra dussin buteljer om dagen.

Uppsyningsmannen var mycket stolt över honom och visade besökande på honom. På tio timmar gingo tre hundra dussin buteljer genom hans hän- der. Det betydde att han uppnått samma fulländade skicklighet som en maskin. Inga onödiga rörelser förekommo. Varenda manöver av hans smala ar- mar, varenda rörelse av en muskel i hans smala fingrar var snabb och noggrann. Han arbetade för högtryck, och följden var att han blev nervös. Om nätterna ryckte det i hans muskler i sömnen, och om dagarna kunde han ej få någon vila. Han var alltjämt i spänning, och det fortfor att spritta i hans muskler. Han blev gråblek och hans hack- hosta blev värre. De svaga lungorna i det samman- snörda bröstet inflammerades, och han förlorade sin plats på glasbruket.

Nu hade han gått tillbaka till väveriet där han först börjat som spolare. Men han väntade befordran. Han var en duktig arbetare. Han skulle nu snart in på stärkavdelningen och längre fram på väveriet. Sedan var det ingenting mera, endast att öka på sin duglighet.

Maskineriet gick fortare än då han först börjat arbeta, och hans själsliv hade blivit trögare. Han drömde nu ej längre som under de gångna åren. En gång hade han varit kär. Det var då han först

36

började leda tygstycket över varmpressen, och det var i uppsyningsmannens dotter. Hon var mycket äldre än han, en ung kvinna, och han hade endast sett henne på avstånd fem sex gånger. Men det betydde ingenting. På klädet som gled förbi honom målade han strålande framtidsbilder där han ut- förde underverk av arbete, uppfann underbara ma- skiner, blev förste verkmästare i fabriken och till sist tog henne i sina armar och kysste henne helt sedigt på pannan.

Men det var för längesedan, innan han hade blivit för gammal och trött till att älska. Hon hade för resten gift sig och flyttat bort, och hans sinne hade lagt sig till ro. Men det hade varit en härlig tid, och han brukade ofta tänka tillbaka på den som andra män och kvinnor se tillbaka på den tid de trodde på älvor. Han hade varken trott på älvorna eller julbocken, men han hade blindt trott på den leende framtid hans fantasi trollat fram på den ån- gande tygfloden.

Han hade blivit man mycket tidigt. Vid sju år, då han fick sin första lön, började hans ynglinga- ålder. En viss känsla av självständighet spirade upp inom honom, och förhållandet mellan honom och hans mor förändrades. Som självförsörjare och en som utförde sitt eget arbete här i världen blev han mera hennes jämlike. Mandom, fullfärdig man- dom, hade han uppnått vid elva år, då han hade börjat ett nattskiftsarbete på ett halvår. Ett barn kan inte förrätta nattarbete och ändå vara ett barn.

Det hade inträffat flera stora händelser i hans liv. En av dessa hade varit då hans mor köpt litet

1>7

katrinplommon. Två andra hade varit de båda gån- ger då hon kokade äggkräm. Det hade varit stora tilldragelser. Han behöll dem i angenämt minne. Och på den tiden hade hans mor talat med honom om en härlig rätt som hon skulle laga någon g?ing — »krusbärskräm med snömos» kallade hon den, och den var »ännu bättre än äggkräm.» I åratal hade han väntat på den dag då han skulle få slå sig ned vid bordet med »krusbärskräm med snömos» framför sig, men till sist hade han förvisat denna tanke till de oupphinneliga idealens skuggvärld.

En gång hittade han en kvarts dollar i silver på trottoaren. Det var också en stor händelse i hans liv, ehuru på det hela taget en tragisk. Han visste sin skyldighet i samma ögonblick som han såg sil- verslanten blänka, redan innan han hade tagit upp den. Där hemma hade de som vanligt inte tillräck- ligt att äta, och han borde ha avlämnat den hemma liksom han gjorde med sin lön varje lördagskväll. Det var alldeles tydligt vad som var det rätta där- vidlag, men han hade aldrig haft tillfälle att använda sina pengar för egen räkning, och han led av kara- mellhunger. Han var frenetiskt begiven på sötsaker, som han aldrig i sitt hv hade smakat annat än på helgdagar.

Han försökte ej föra sig själv bakom ljuset. Han visste att det var synd, och han syndade medvetet då han kostade på sig ett karamellkalas för femton cents. Tio cents sparade han till en annan orgie, men som han ej var van att bära pangar på sig, tappade han sina tio cents. Detta inträffade då han led av bittra samvetskval, och det var för honom

38

en akt av himmelsk vedergällning. Han hade en hemsk känsla av att en fruktansvärd och vredgad Gud var honom nära. Gud hade sett hans hand- ling, och Gud hade skyndat sig att straffa honona genom att ta ifrån honom en del av hans syndarov.

I tankarna betraktade han alltid denna händelse som det enda stora brottet i hans liv, och vid min- net därav vaknade alltid hans samvete och började martera honom på nytt. Det var skelettet i hans skåpi. Och han var nu en gång så skapad och levde i sådana förhållanden, att han såg tillbaka på dådet med ånger. Han var missnöjd med sitt sätt att använda silverslanten. Han kunde ha an- vändt den bättre och efter vad han nu fått veta om hur rask i vändningarna Gud var, kunde han ha lurat Gud genom att köpa upp hela kvarts- dollarn i ett enda tag. I tankarna gav han nu ut den tusen gånger och varje gång på ett förmånligare sätt.

Det fanns ett annat ämne i hans förflutna, dun- kelt och bleknat, men för alltid intryckt i hans själ av hans fars brutala fot. Det var mera som en ond dröm än som en hågkomst av något verkligt — mera som en människas från urtiden ärvda min- nen som göra att hon inbillar sig falla under söm- nen och som härstamma från den tiden då hennes förfäder bodde i träd.

Detta minne vaknade aldrig inom Johnny på stora ljusa dagen då han var klarvaken. Det kom om kvällen i sängen, i det ögonblick då hans medve- tande höll på att domna bort i sömn. Det skrämde honom alltid klarvaken, och i första ögonblicket,

39

just som det kom Iionom att spritta till av fasa, tyckte han att han låg tvärsöver bädden nere vid sängfoten. I sängen urskilde han otydligt far och mor. Han såg aldrig hur hans far såg ut. Han hade bara ett dunkelt intryck av fadern och det var att han hade brutala och obarmhärtiga fötter

Hans tidigare minnen sutto kvar hos honom, men han hade inga minnen från den senare tiden. Alla dagar voro hka. I går eller i fjor voro det samma som tusen år eller en minut. Det hände aldrig något. Det var ingenting som utmärkte tidens gång. Tiden gick inte. Den stod alltid stilla. Det var bara de surrande maskinerna som. rörde sig, och de rörde sig icke ur fläcken, fastän de snurrade allt fortare.

Då han var fjorton år, fick han arbete på stärk- avdelningen. Det var en kolossal händelse. Ändt- ligen hade någonting händt som var minnesvärdare än en natts sömn eller en veckas avlöningsdag. Det bildade epok. Det var en maskinolympiad, någonting som började en ny tidräkning. Då jag började arbeta på stärkavdelningen» eller »efter» eller »innan jag började arbeta på stärkavdelningen», voro uttryck som han ofta använde.

Han firade sin sextonde födelsedag genom att flytta in i vävsalen och överta en vävstol. Hal- var åter en sporre, ty det var styckarbete. Och han utmärkte sig, ty hans lera hade på fabrikerna formats till ett fulländat maskineri. Efter tre må- nader skötte han två vävstolar och sedan tre och fyra.

Vid slutet av det andra året kunde han väva

40

flera meter tyg än någon annan vävare och mer än dubbelt så mycket som någon av de mindre skick- liga. Och liemma började de få det bättre alltefter- som hans förmåga att tjäna pengar växte. Men hans ökade förtjänst lämnade aldrig något överskott. Barnen växte upp. De åto mera. Och de gingo i skolan, och skolböcker kostade pengar. Och ju fortare han arbetade desto fortare steg priset på allting. Till och med hyran ökades, fastän lägen- heten var mera förfallen än någonsin.

Han hade blivit längre, men ju längre han blev, desto magrare föreföll han. Han hade också bli- vit mera nervös. Med nervositeten stegrades hans vresighet och retlighet. Barnen hade genom många bittra erfarenheter lärt sig att vara rädda för ho- nom. Hans mor hade respekt för honom tack vare hans förmåga att tjäna pengar, men hennes re- spekt hade en viss anstrykning av rädsla.

Livet hade ingen glädje att bjuda honom. Han märkte aldrig hur dagarna avlöste varandra. Nät- terna sov han bort i nervsprittande medvetslöshet. Den övriga tiden arbetade han, och hans medveten- het var mekanisk. För övrigt var hans själ tom. Han hade inga ideal och endast en illusion, näm- ligen att han drack godt kaffe. Han var ett ar- betsdjur. Han hade alls intet själsliv, men djupt nere i hans själs innandömen vägdes och granskades omedvetet varje timme av hans släp, varje rörelse av hans händer, varje sprittning i hans muskler; där förbereddes en handling som skulle komma att slå både honom själv och hela hans lilla värld med häpnad.

41

Det var långt fiam på våren som han kom hem från arbetet en kväll med en känsla av ovanlig trötthet. Det låg en spänd väntan i luften då han slog sig ned vid bordet, men det märkte han icke. Måltiden gick för honom under mulen tystnad, han åt mekaniskt vad som sattes för honom. Barnen sade: ack! å— ! och smackade med munnen. Men det hörde han icke.

»Vet du vad du äter?» frågade hans mor slut- ligen med förtvivlans mod.

Han stirrade slött på maten som han hade framför sig och lika slött på henne.

»Krusbärskräm med snömos», tillkännagav hon tri- umferande.

»Jaså», sade han.

»Krusbärskräm med snömos !» upprepade barnen i lycklig kör.

»Jaså», sade han. Och efter ett par tre skedar tillade han: »Jag är visst inte hungrig i kväll.»

Han lade bort skeden, sköt tillbaka sin stol och reste sig trött.

»Det är visst bäst att jag går och lägger mig.»

Han släpade fötterna efter sig mer än vanligt då han gick över köksgolvet. Att kläda av sig våren jättelik ansträngning, och han grät av mattig- het då han kröp ner i sängen ännu med ena skon på sig. Det kändes som om någonting svällt och brett ut sig inne i hans huvud och omtöcknat hans hjärna. Hans magra fingrar kändes lika tjocka som handleden, och i fingertopparna hade han samma obestämda förnimmelse av yrsel som i hjärnan. Det värkte onaturligt i korsryggen. Varenda ben i hans

42

kropp gjorde ondt. Det värkte överallt. Och i hans huvud började det gnissla, dunka, braka och dåna som av miljoner vävstolar. Hela luften var full med flygande skyttlar. De pilade förvirrat ut och in mellan stjärnorna. Han skötte själv tusen vävstolar, och de gingo allt fortare, och hans hjärna nystade upp sig allt fortare och fortare och för- vandlades till den tråd som matade de tusen fly- gande skyttlarna.

Följande morgon gick han inte till arbetet. Han var för upptagen av att väva på de tusen vävsto- larna som dunkade inne i hans huvud. Hans mor gick till arbetet, men först skickade hon efter dok- torn. Det var ett svårt anfall av influensa, sade han. Jennie tjänstgjorde som sjuksköterska och ut- förde hans instruktioner.

Det var ett mycket svårt anfall, och det dröjde en vecka innan Johnny kunde kläda sig och matt släpa sig över golvet. Om ännu en vecka, sade dok- torn, skulle han kunna återgå till sitt arbete. För- mannen i vävsalen gjorde honom ett besök på sön- dagseftermiddagen, den första dagen han kunde sitta uppe. Han var den bästa vävaren i salen, sade för- mannen till hans mor. Han kunde komma tillbaka och börja arbeta i morgon åtta dagar till.

»Varför tackar du inte, Johnny?» frågade hans mor ängsligt.

»Han har varit så sjuk att han inte är sig lik», för- klarade hon urskuldande för gästen.

Johnny satt hopsjunken och stirrade på golvet. Han satt länge i samma ställning sedan förmannen hade gått. Det var varmt ute, och på eftermiddagen

43

satt han på farstukvisten. Ibland rörde lian på läp- parna. Han tycktes fördjupa^d i ändlösa beräkningar.

Följande morgon, då det blivit varmt, satte han sig på farstukvisten. Denna gång hade han tagit med sig papper och penna för att fortsätta sina beräknin- gar, och han räknade ansträngt häpnadsväckande tal.

»Vad kommer efter millioner?» frågade han vid middagstiden, då Will kom hem från skolan. »Och hur betecknas det?»

På eftermiddagen var han färdig med sin uppgift. Varje dag satt han ute på farstukvisten, men utan papper och penna. Han var alldeles försjunken i att betrakta det enda trädet som växte tvärsöver gatan. Han studerade det i timtal och var ovanHgt intres- serad då vinden satte dess grenar i rörelse och prasslade i löven. Hela veckan tycktes han vara fördjupad i sig själv. På söndagen, då han satt på farstukvisten, skrattade han för sig själv, till stor överraskning för modern, som ej hade hört honom skratta på åratal.

Tidigt följande morgon kom hon i mörkret fram till hans säng för att väcka honom. Han hade sovit godt hela veckan och vaknade lätt. Han spjär- nade ej emot och gjorde inga försök att hålla fast täcket då hon ryckte det av honom. Han log helt stilla och talade lugtit.

»Det behövs inte, mor.»

»Du kommer för sent», sade hon i den tanken att han ännu var yrvak^en.

»Jag är vaken, mor, och det tjänar till ingenting,

44

säger jag. Du kan lika gärna låta mig vara i fred. Jag ämnar inte stiga upp.»

»Då blir du ju av med din plats!» utbrast hon.

»Jag ämnar inte stiga upp», sade han åter i en underligt lugn ton.

Hon gick ej själv till sitt arbete den morgonen. Det här var en sjukdom som hon aldrig sett maken till. Feber och yrsel kunde hon förstå; men detta var van- vett. Hon drog upp täcket över honom och skic- kade Jennie efter doktorn.

Då denne kom, sov Johnny godt, han vaknade helt lugnt och lät känna sig på pulsen.

»Det är ingen fara med honom», förklarade dok- torn. »Krafterna mycket nedsatta, det är allt. Inte mycket kött på benen.»

»Han har alltid varit sådan», inföll modern.

»Gå nu, mor, och låt mig få sova.»

Johnny talade stillsamt och vänligt, och stillsamt och lugnt vände han sig om på sidan och somnade.

Klockan tio vaknade han och klädde sig. Han gick ut i köket, där han träffade modern som såg mycket förskräckt ut.

»Nu ger jag mig av, mor», sade han, »och jag vill bara säga adjö.»

Hon sjönk hastigt ned på en stol och grät med förklädet för ansiktet.

»Det borde jag ha förstått», snyftade hon.

»Vart går du?» frågade hon slutligen, i det hon tog bort förklädet från ansiktet och såg upp på honom med förfärad min som också uttryckte en viss nyfikenhet.

»J^ig vet inte — vart som helst.»

45

Medan han sade detta, dök trädet på andra sidan gatan fram} i bländande klarhet för hans inre syn. Bilden därav tycktes vara gömd under hans ögon- lock, och han kunde se det när han ville.

»Och ditt arbete?» jämrade hon.

»Jag ämnar aldrig mera gå på arbete.»

»Herre Gud, Johnny, säg inte så I» utbrast hon i klagande ton.

Vad han hade sagt var för henne en hädelse. Johnnys mor förfasade sig över hans ord, som om hon hört sitt barn förneka Gud.

»Vad kommer det åt dig?» frågade hon med ett matt försök att tala befallande.

»Det är siffrorna», svarade han. »Bara siffror. Jag har räknat så mycket den här veckan, och det är högst överraskande . . .»

»Jag förstår inte hur det kan höra hit», snäste hon.

Johnny smålog tåligt, och hans mor blev helt häpen över att han alltjämt var så stilla och inte visade någon retlighet.

»Det skall jag tala om för dig», sade han. »Jag är alldeles dödstrött. Vad är det som gör mig trött? Handrörelser. Jag har rört mig alltsedan jag föd- des. Jag är trött på rörelser, och jag ämnar al- drig mera vara med om det. Kommer du ihåg då jag arbetade på glasbruket? Jag expedierade tre hundra dussin om dagen. Jag beräknar att jag gjorde ungefär tio olika handrörelser för varje bu- telj. Det gör trettiosex tusen rörelser om dagen. Tio dagar, trehundra sextio tusen rörelser. En må- nad, en miljon åttahundra tusen rörelser. Pruta

46

av de åttio tusen — » han talade i välvilligt med- görlig ton som en filantrop — »pruta av de åttio tusen, så blir det kvar en miljon rörelser i månaden — tolv miljoner om året.

»I vävstolen gör jag dubbelt så många hand- grepp. Det gör tjugufyra miljoner rörelser om året, och jag tycker att jag har rört mig på det sättet i minst en miljon år.

»Men den här veckan har jag inte rört mig alls. Jag har inte gjort en enda rörelse på flera timmar. Å, det var härligt, må du tro, att sitta där i timtal och göra ingenting. Jag har aldrig varit lycklig förr. Jag har inte haft tid. Jag har rört mig alltjämt. Det är intet sätt att vara lyckhg. Men det ämnar jag aldrig mera vara med om. Jag ämnar sitta och sitta, vila och vila och se'n vila ännu mera.»

»Men vad skall det bli av Will och barnen?» frå- gade hon förtvivlat.

»Ja, det är just det ja, Will och barnen», upp- repade han.

Men det fanns ingen bitterhet i hans röst. Han hade länge känt till moderns ärelystnad för den yngre gossen, men tanken därpå stack ej längre. Ingenting betydde något nu mera. Ej ens detta.

»Jag vet, mor, att du har gjort upp planer för Will — hålla honom i skolan och göra honom till kontorist. Men det ^år inte nu, då jag ger mig av. Han måste gå i arbete.»

»Se'n jag har dragit fram dig så som jag har gjort», snyftade hon och satte förklädet för ansiktet.

»Du har aldrig dragit fram mig», svarade han vänligt men sorgset. »Jag har dragit fram mig själv,

47

och jag hai- dragit fram Will. Han är längre och grövre än jag. Jag fick väl inte tillräckligt att äta då jag var liten. Då han kom till och var ett litet barn, höll jag redan på att arbeta och förtjänade till födan åt ,hon.om också. Men det är förbi med det där nu. Will får gå på arbete, han som jag, eller dra åt fanders, det frågar jag inte efter. Jag är trött. Nu går jag. Skall du inte säga adjö åt mig?»

Hon svarade icke. Hon hade åter förklädet för ansiktet och grät. Han stannade ett ögonblick i dörren.

»Jag vet då att jag har gjort så godt jag kan», snyftade hon.

Han trädde ut och gick nedåt gatan. Då han fick se det ,ensainma trädet, gick det ett matt leende över hans ansikte. »Jag ämnar inte göra någonting alls», sade han halvhögt för sig själv i nästan sjun- gande ton. Han tittade förväntningsfullt upp till himlen, men det klara solskenet bländade honom.

Det var en lång promenad han gjorde, och han gick inte fort. Han gick förbi väveriet. Det däm- pade dånet från vävsalen trängde till hans öron, och han smålog. Det var ett bhdt och fridsamt leende. Han hatade ingen, ej ens de dunkande, gniss- lande maskinerna. Det fanns ingen bitterhet hos honom, ingenting annat än en hejdlös hunger efter vila.

Husen och fabrikerna blevo allt mera tunnsådda och de obebyggda tomterna tilltogo då han när- made sig landsbygden. Slutligen hade han staden bakom sig, och han gick nedåt en häckinfattad

48

väg utmed järnvägsbanken. Han gick ej som en människa. Han såg ej ut som en människa. Han var en parodi på människa. Det var en förvriden och hopsjunken och namnlös varelse som släpade sig fram som en sjuk apa med slappt nedhängande armar, med sluttande axlar och hoptryckt bröstkorg, grotesk och hemsk.

Han gick förbi en liten järnvägsstation och lade sig i gräset under ett träd. Hela eftermiddagen låg han där. Ibland dåsade han med muskler som ryckte i sömnen. Då han var vaken, låg han orörlig, be- traktade fåglarna eller såg upp i himlen genom träd- kronan. Ett par gånger skrattade han högt men utan att det framkallats av något som han sett eller känt. . , '

Efter skymningen, i det första kvällsmörkret^ dundrade ett godståg in på stationen. Medan loko- motivet växlade in några vagnar på sidospåret, kröp Johnny utmed tåget. Han öppnade sidodörren på en tom godsvagn och klättrade upp ovigt och med svårighet. Han stängde dörren. Lokomotivet blåste. Johnny hade lagt sig, och han smålog i mörkret.

49

När gudarna skratta.

EN LITEN SYNDERSxKA.

Det var emedan hon hade brutit med Billy som Loretta hade kommit på besök till Santa Clara. B411y förstod ingenting. Hans syster hade berättat att han hade gått av och an på golvet och gråtit hela natten. Loretta hade inte heller sovit på hela natten, hon hade gråtit nästan hela tiden. Det visste Daisy, eftersom det var i hennes armar hon hade gråtit. Och även Daisys man, kapten Kitt, visste det. Lorettas tårar och Daisys trösteord hade tagit litet sömn ifrån honom.

Men kapten Kitt tyckte ej om att bli av med sin sömn. Ej heller ville han att Loretta skulle gifta sig med Billy — eller någon annan. Det var kapten Kitts övertygelse att Daisy behövde sin yngre systers hjälp i hushållet. Men det sade han inte högt. I stället höll han sig alltid vid att Loretta var för ung för att tänka på giftermål. Det var därför kapten Kitts idé att Loretta skulle skickas på besök till mrs Hemingway. Där skulle det inte finnas någon Billy.

Innan Loretta hade varit i Santa Clara en vecka, var hon övertygad om att kapten Kitts idé var god. Först och främst ville hon ej gifta sig med Billy, fastän denne ej ville tro det. Och för det

50

andra ville hon ej lämna Daisy, fastän kapten Kitt ej ville tro det. Då Loretta hade varit två veckor i Santa Clara, var hon absolut säker på att hon inte ville gifta sig med Billy. Men hon var inte så säker på att hon inte ville lämna Daisy. Inte för att hon tyckte mindre om Daisy, men hon — hade sina tvivel.

Den dag Loretta kom började en dimmig plan ta form i mrs Hemingways huvud. Den andra da- gen sade hon till sin man, Jack Hemingway, att Lo- retta var en sådan naiv liten varelse att hon rent av skulle vara enfaldig, om hon inte vore så älskligt oskyldig. Till bevis på detta omtalade mrs Heming- way för sin man åtskilliga saker som narrade ho- nom att skratta. Den tredje dagen hade mrs He- mingways plan antagit tydlig form. Det var då hon skrev ett brev. På kuvertet skrev hon: »Mr Edward Bashford, Atheniensiska klubben, San Fran- cisco.»

»Käre Ned», började brevet. Hon hade en gång varit lidelsefullt älskad av honom i tre veckor på den tiden då hon ännu inte var gift. I\len hori hade utlämnat sig själv och även sitt hjärta till Jack Hemingv/ay, som hade äldre anspråk, och Ned Bashford hade, som det anstår en filosof, ej dött av brustet hjärta för det. Han lade endast denna erfarenhet till ett stort lager av dylika, som han tillverkade filosofi av. Till temperament och från estetisk synpunkt sett var han grek — en trött grek. Han var förtjust i att citera Nietzsche till bevis på att även han hade gått igenom den långa sjuk- dom som är en svit av ett eldigt sökande efter

SI

sanningen; att även han hade övervunnit den, allt- för erfaren och klok och djupsinnig för att någon- sin mera anfäktas av ungdomens vanvett att älska sanningen. »Att dyrka skenet», citerade han ofta_, »att tro på former, toner, ord, skenets hela Olymp!» Han avslutade alltid detta citat med: »De där gre- kerna voro ytliga — av idel djupsinnighet!»

Han var en jämförelsevis ung grek, utsliten och illa medfaren. Kvinnorna voro trolösa och osanna, påstod han — vid de tillfällen då han hade recidiv och sjönk ner i pessimism från sitt vanliga sublima filosofiska lugn. Han trodde ej på kvinnornas upp- riktighet, men i likhet med sin tyske mästare ryckte han ej av dem de tunna flor som beslöjade deras osannfärdighet. Han nöjde sig med att acceptera dem som sken och finna sig däri. Han var ydig — av idel djupsinnighet.

»Jack påstår sig med fog kunna säga till er: "präktiga bad'», skrev mrs Hemingvvay i sitt brev, »och även att ni skall ta edra fiskedon med er.» yirs Hemingway skrev också andra saker i brevet. Hon berättade honom att hon nu ändtligen var i stånd att visa honom en. absolut sann, obefläckad och oskyldig kvinna. »En mera syndfri och snövit kvinnoknopp har aldrig blommat här på jorden», var ett av de många uttryck vari hon klädde detta påstående. Och till sin man sade hon triumferande: »Om jag inte den här gången lyckas gifta bort Ned...!» och utelämnade den fruktansvärda efter- satsen, som hon antingen saknade ord för att ut- trycka eller fantasi för att ens tänka sig.

Tvärtemot vad hon tänkt sig fann Loretta att

52

hon inte vantrivdes i Santa Clara. Billy skrev visser- ligen till henne varje dag, men hans brev voro mindre förbryllande än hans närvaro. Och att vara skild från JDaisy var ej så svårt som hon hade väntat. För första gången i sitt liv fördunklades hon ej av Daisys bländande och mogna personlighet. Under sådana gynnsamma omständigheter trädde Loretta hastigt fram, medan mrs Hemingway anspråkslöst och utan blygsel kom i bakgrunden.

Loretta började upptäcka att hon ej var en blek planet som endast lyste med lånat ljus. Alldeles omedvetet blev hon en liten medelpunkt. Då hon satt vid pianot, var det alltid någon som vände not- bladen åt henne och uttalade sin förkärlek för vissa sånger. Då hon tappade sin näsduk, var det någon som tog upp den. Och det fanns alltid någon som följde henne då hon var ute och gick eller plockade blommor. Och hon lärde sig också att meta i lugna dammar och nedanför forsar och att inte trassla in metreven i buskarna.

Jack Hemingway brydde sig ej om att undervisa nybörjare och fiskade mycket på egen hand eller icke alls och gav sålunda Ned Bashford rika tillfällen att betrakta Loretta som ett »sken». Som sådan var hon allt vad hans filosofi kunde begära. Hennes blå ögon blickade ärligt som en gosses, och med all sin djupsinnighet var han förtjust i dem och glömde alldeles att rysa för den dubbelhet som hans filosofi bjöd honom att tro hgga gömd i deras djup. Hon hade en bräcklig blommas behag, den spröda färgen och formen hos fint porslin, och av allt detta njöt han intensivt utan en tanke på den

53

livskraft som pulserade därunder och trots Bernard Shaw — som han trodde på.

Loretta knoppades. Hon utvecklade hastigt sin personlighet. Hon upptäckte sin egen vilja och sina egna önskningar som ej alltid voro oskiljaktiga från Daisys vilja och önskningar. Jack Hemingway ke- lade med henne, AHce Hemingway skämde bort henne, och Ned Bashford uppvaktade henne troget. De uppmuntrade hennes nycker och skrattade åt hennes dårskap, medan hon gav fritt lopp åt sina små älskliga tyranntendenser som alltid ligga dolda hos täcka och eteriska damer. Hennes omgivning verkade sövande på hennes gamla önskan att alltid leva tillsammans med Daisy. Denna önskan eggade henne ej längre som på den tiden då hon var till- sammans med Billy. Ju oftare hon träffade Billy, desto säkrare hade hon varit på att hon ej kunde leva skild från Daisy. Ju oftare hon träffade Ned Bashford, desto mera glömde hon sitt trängande be- hov av Daisy.

Även Bashford glömde åtskilligt. Han rörde ihop ytlighet med djupsinnighet och förblandade sken med verklighet så att de blevo ett och det samma. Loretta var olik andra kvinnor. Hon var ingen maskeradfigur. Hon var verklig. Det sade han till mrs Hemingway, och ännu mera, och hon gav honom rätt och märkte samtidigt att hennes man blinkade till henne.

Nu fick Loretta ett brev från Billy som var litet olikt hans vanliga. Det var huvudsakligast pato- logiskt som alla hans brev. Det var en lång upp- räkning av sympom och lidanden, hans nervositet,

54

hans sömnlöshet och hans hjärtas tillstånd. Sedan kom det förebråelser sådana som han aldrig förr kommit med. De voro tillräcldigt skarpa för att avpressa henne tårar och tillräckligt välförtjänta för att ge hennes ansikte ett tragiskt uttryck. Den tragedien tog hon med sig ner till frukostbordet. Den gjorde Jack och mrs Hemingway tankfulla och Ned bedrövad. De tittade på honom som om de bedt honom om en förklaring, men han skakade på huvudet.

»Jag skall ta reda på det i kväll», sade mrs He- mingway till sin man.

Men Ned fångade in Loretta på eftermiddagen i stora salongen. Hon försökte komma undan. Han tog fast hennes händer, och hon såg på honom med fuktiga ögonfransar och darrande läppar. Han be- traktade henne tyst och vänligt. Ögonfransarna blevo ännu fuktigare.

»Seså, seså, gråt inte, lilla barn», sade han trö- stande.

Han lade beskyddande armen om hennes axlar. Och hon lade sitt huvud mot hans axel som en trött fågel. Han kom i en extas ovanlig för en grek som har tillfrisknat efter den långa sjukdomen.

»O, Ned», snyftade hon vid hans axel, »om ni bara visste så dålig jag är!»

Han smålog överseende och drog in ett djupt andetag kryddat med doften av hennes hår. Han tänkte på sina många erfarenheter av kvinnorna och drog ännu ett långt andetag. Ett barns oändhga älsklighet tycktes strömma ut från henne — »en vit själs aura», kallade han det.

55

Sedan märkte han att hennes snyftningar tiUtogo.

»Vad står på, hlla barn?» frågade han smeksamt och nästan faderhgt. »Har Jack varit stygg mot er? Eller har er ömt älskade syster underlåtit att skriva?»

Hon svarade icke, och han kände att han absolut måste kyssa hennes hår och att han ej ansvarade för vad han tog sig till om situationen räckte myc- ket längre.

»Tala om det för mig», sade han ömt, »så ska vi se till vad jag kan göra.»

»Jag kan inte. Ni föraktar mig. — O, Ned, jag blygs så förskräckligt!»

Han skrattade misstroget och vidrörde lätt hennes hår med sina läppar — så lätt att hon ej kände det.

»Kära lilla barn, låt oss glömma alltsammans, vad det än är. Jag vill tala om för er hur högt jag älskar . . .»

Hon uppgav ett gällt rop som uttryckte idel för- tjusning och stönade sedan:

»För sent!»

»För sent?» upprepade han förvånad.

»Å, varför gjorde jag det? Varför gjorde jag det?» stönade hon.

Han kände hastigt en rysning i hjärtat.

»Vad då?» frågade han.

ȁ, jag . . . han . . . Billy . . .

»Jag är en sådan syndig kvinna, Ned. Jag vet att ni aldrig mera skall säga ett ord till mig.»

»Den där — hm — den där Billy», började han i osäker ton. »Är det er bror?»

»Nej . . . han . . . Jag visste ingenting. Jag var så

.56

ung. Jag kunde inte rå för det. A, jag blir tokig! Jag blir tokig 1»

Nu kände Loretta att hans axel och den famnanda armen slappnade. Han drog sig försiktigt undan från henne och satte försiktigt ned henne i en län- stol, där hon gömde sitt ansikte och brast i gråt igen. Han snodde vildt sina mustascher, drog sedan fram en annan stol och slog sig ned.

»Jag... jag förstår inte», sade han.

»Jag är så olycklig», kved hon.

»Varför är ni olycklig?»

»Emedan . . . ihan . . . han vill att jag skall gifta mig med honom.»

Hans .ansikte klarnade genast upp, och han lade tröstande sin hand på hennes.

»iDet kan väl inte göra någon flicka olycklig», sade han helt snusförnuftigt. »Eftersom ni inte älskar honom, finns det ju intet skäl att . . . ja, naturligt- vis älskar ni honom inte?»

Loretta skakade på huvud och axlar till kraftig protest.

»Nå?»

Bashford ville riktigt övertyga sig om den saken.

»Nej», bedyrade hon häftigt. »Jag älskar inte Billy! Jag vill inte älska Billy!»

»Eftersom ni inte älskar honom», fortfor Bashford i tvärsäker ton, »behöver ni ju inte vara olyckhg för att han har friat till er.»

Hon snyftade åter, och midt i sin gråt utbrast hon:

»Det är just det sorgliga,. Jag önskar att jag älskade honom. Å, jag önskar att jag vore död!»

57

Sedan märkte han att hennes snyftningar tilltogo.

»Vad står på, Ulla barn?» frågade han smeksamt och nästan faderhgt. »Har Jack varit stygg mot er? Eller har er ömt älskade syster underlåtit att skriva?»

Hon svarade icke, och han kände att han absolut måste kyssa hennes hår och att han ej ansvarade för vad han tog sig till om situationen räckte myc- ket längre.

»Tala om det för mig», sade han ömt, »så ska vi se till vad jag kan göra.»

»Jag kan inte. Ni föraktar mig. — O, Ned, jag blygs så förskräckligt!»

Han skrattade misstroget och vidrörde lätt hennes hår med sina läppar — så lätt att hon ej kände det.

»Kära lilla barn, låt oss glömma alltsammans, vad det än är. Jag vill tala om för er hur högt jag älskar . . .»

Hon uppgav ett gällt rop som uttryckte idel för- tjusning och stönade sedan:

»För sent!»

»För sent?» upprepade han förvånad.

»Å, varför gjorde jag det? Varför gjorde jag det?» stönade hon.

Han kände hastigt en rysning i hjärtat.

»Vad då?» frågade han.

ȁ, jag . . . han . . . Billy . . .

»Jag är en sådan syndig kvinna, Ned. Jag vet att ni aldrig mera skall säga ett ord till mig.»

»Den där — hm — den där Billy», började han i osäker ton. »Är det er bror?»

»Nej . . . han . . . Jag visste ingenting. Jag var så

56

ung. Jag kunde inte rå för det. A, jag blir tokig! Jag blir tokig 1»

Nu kände Loretta att hans axel och den famnande armen slappnade. Han drog sig försiktigt undan från henne och satte försiktigt ned henne i en län- stol, där hon gömde sitt ansikte och brast i gråt igen. Han snodde vildt sina mustascher, drog sedan fram en annan stol och slog sig ned.

»Jag . . . jag förstår inte», sade han.

»Jag är så olycklig», kved hon.

»Varför är ni olyckhg?»

»Emedan . . . Jian . . . han vill att jag skall gifta mig fned honom.»

Hans ansikte klarnade genast upp, och han lade tröstande sin hand på hennes.

»Det kan väl inte göra någon fUcka olycklig», sade han helt snusförnuftigt. »Eftersom ni inte älskar honom, finns det ju intet skäl att . . . ja, naturhgt- vis älskar ni honom inte?»

Loretta skakade på huvud och axlar till kraftig protest.

»Nå?»

Bashford ville riktigt övertyga sig om den saken.

»Nej», bedyrade hon häftigt. »Jag älskar inte Billy! Jag vill inte älska Billy!»

»Eftersom ni inte älskar honom», fortfor Bashford i tvärsäker ton, »behöver ni ju inte vara olyckhg för att han har friat till er.»

Hon snyftade åter, och midt i sin gråt utbrast hon:

»Det är just det sorgliga. Jag önskar att jag älskade honom. Å, jag önskar att jag vore död!»

57

»Seså, faitt kära barn, ni oroar er för bagateller.» Han lade sin vänstra hand på den högra och lät dem ligga kvar på hennes. »Det göra fruntimmer ständigt. För att ni har ändrat tycke eller inte har känt er själv tillräckligt . . . för att ni har — för att nu använda ett onödigt skarpt ord — koket- terat för en man . . .»

»Koketterat 1» Hon lyfte upp huvudet och såg på honom med tårade ögon. »Ä, Ned, om det bara vore det!»

»Bara?» frågade han med ihålig röst och tog långsamt sina händer till sig. Han ämnade säga något mera, men teg.

»Men jag vill inte gifta mig med honom», utbrast Loretta häftigt.

»Då skulle jag inte heller göra det», tillrådde han.

»Men jag måste gifta mig med honom.»

»Måste ni gifta er med honom?»

Hon nickade.

»Det var starkt.»

»Ja, jag vet det», medgav hon och försökte få styrsel på sina skälvande läppar. Sedan fortfor hon lugnare: »Jag är en syndig varelse, en förskräckligt syndig varelse. Ingen vet hur syndig jag är — utom Billy.»

Det blev tyst. Ned Bashford såg allvarlig ut och tittade så besynnerligt på Loretta.

»Jaså, han . . . Billy . . . han vet det?» frågade han slutligen.

En {motsträvig blick och ett par blossande kinder blev svaret.

58

Han kämpade en stund med sig själv och tycktes, som en dykare, bereda sig till att hoppa i.

»Tala om det för mig.» Han talade i mycket be- stämd ton. »Ni måste tala om alltsammans för mig.»

»Skall ni någonsin... förlåta mig?» frågade hon med matt röst, nästan viskande.

Han tvekade, drog ett djupt andetag och hoppade i.

»Ja», sade han med förtvivlans mod. »Jag skall förlåta er. Säg ut bara.»

»Det fanns ingen som kunde upplysa mig», bör- jade hon. »Vi voro så mycket tillsammans. Jag visste ingenting om världen — då.»

Hon tystnade för att tänka sig om. Bashford bet sig otåligt i läppen.

»Om jag bara hade vetat . . .»

Hon tystnade åter.

»Fortsätt», bad han.

»Vi voro tillsammans nästan varenda kväll.»

»Billy?» frågade han i en häftig ton som förvånade henne.

»Ja, naturligtvis, Billy. Vi voro så mycket tillsam- mans ... Om jag bara hade vetat . . . Det fanns ingen som kunde säga mig . . . Jag var så ung . . .»

Hon tycktes vilja tillägga något, och hon såg ängsligt på honom.

»Den skurken 1»

Med detta exploderande utrop sprang Ned Bash- ford upp, och han var nu ej längre en trött grek, utan en våldsamt förbittrad ung man.

»Billy är ingen skurk, han är en snäll människa», försvarade Loretta honom med en bestämdhet som förvånade Bashford.

59

»Nu fattas det bara att ni säger att alltsammans var ert fel», sade han sarkastiskt.

Hon nickade.

»Vad?» utbrast han.

»Alltsammans var mitt fel», sade hon envist. »Jag skulle inte ha låtit honom hållas. Det var jag som är klandervärd.»

Bashford upphörde att gå av och an, och då han talade, lät hans röst undergiven.

»Nåja», sade han, »jag klandrar er inte det allra ringaste, Loretta. Och ni har varit mycket upprik- tig. Alen Billy har rätt, och ni har orätt. Ni måste gifta er.»

»Med Billy?» frågade hon med dämpad, klanglös röst.

»Ja, med Billy. Det skall jag ställa om. Var bor han? Jag skall söka upp honom.»

»Men jag vill inte gifta mig med Billy I» utbrast hon ängsligt. »Å, Ned, gör det inte!»

»Jo, det skall jag», svarade han strängt. »Ni måste. Och Billy måste. Förstår ni?»

Loretta gömde sitt ansikte mot den stoppade stols- ryggen och brast i våldsam gråt.

Allt vad som Bashford kunde förstå av hennes osammanhängande ord var: »Men jag vill inte skil- jas från Daisy! Jag vill inte skiljas från Daisyl»,

Han marscherade bistert av och an och stannade sedan för att höra på henne med nyfiken min.

»Hur skulle jag kunna veta — ? Bu-u-u», snyftade Loretta. »Han sa' mig det inte. Ingen annan har någonsin kysst mig. Jag hade ingen aning om att en kyss kunde vara något så förskräckligt, förr-

60

än . . . bu-u-u . . . förr än han skrev till mig. Jag fick inte brevet förr än i morse.»

Hans ansikte klarnade. Det såg ut som om det gått upp ett ljus för honom.

»Är det därför ni gråter?»

»N-nej.»

Hans mod sjönk.

»Vad gråter ni då för?» frågade han i hopplös ton.

»För att ni sa' att jag måste gifta mig med Billy. Och jag vill inte gifta mig med Billy. Jag vill inte skiljas från Daisy. Jag vet inte vad jag vill. Jag önskar att jag vore död.»

Han ryckte upp sig till en sista ansträngning.

»Hör på nu, Loretta, var förståndig. Hur var det med de där kyssarna? Ni har inte talat om allt för mig.»

»Jag . . . jag vill inte tala om allting för er.»

Hon såg bönfallande på honom under den tyst- nad som nu uppstod.

»Måste jag?» kved hon slutligen.

»Ja, ni måste», sade han befallande. »Ni måste tala om allt för mig.»

»Nåja, då så... måste jag?»

»Ni måste.»

»Han... jag... vi.:.» började hon stammande. Sedan brast det ur henne : »Jag lät honom hållas . . . och han kysste mig.»

»Vidare», befallde Bashford förtvivlat.

»Det är alltsammans», svarade hon.

»Alltsammans?» Hans röst uttryckte den djupaste misstro.

6i

»Alltsammans?» Hennes röst uttryckte en lika djup förvåning.

»Jag menar . . . hm . . . var det ingenting värre?» Han hade en överväldigande känsla av tafatthet.

»Värre?» Hon var naivt överraskad. »Som om det kunde vara något värre ! Billy sa' . . .»

»När sa' han det?» frågade Bashford hastigt.

»I brevet som jag fick i morse. Billy sa' att mina . . . våra . . . våra kyssar voro förskräckliga, om vi inte blev gifta.»

Allting snurrade rundt för Bashford.

»Vad sa' Billy mera?» frågade han.

»Han sa' att då en flicka lät kyssa sig av en man, gifte hon sig alltid med honom — och att det var förskräckligt om hon inte gjorde det. Det bruka- des så, sade han, och jag säger att det är ett dåligt, syndigt bruk, och jag tycker inte om det. Jag vet att jag är förskräcklig nu», tillade hon hastigt, »men jag kan inte hjälpa det.»

Bashford tog med frånvarande min fram en cigarrett.

»Har ni något emot att jag röker?» frågade han i det han strök eld på en tändsticka.

Sedan återfick han besinningen.

»Jag ber om ursäkt», utbrast han och kastade bort tändstickan och cigarretten. »Jag vill inte röka. Det var inte alls min mening. Jag menar bara . . .»

Han böjde sig över Loretta, tog hennes händer i sina, satte sig sedan på stolskarmen och lade var- samt sin arm omkring hennes liv.

»Loretta, jag är ett dumhuvud. Det menar jag.

62

Och jag menar något mera. Jag vill att ni skall bli min hustru.»

Han väntade oroligt under den paus som nu in- trädde.

»Kan ni inte svara?» bad han.

»Det vill jag gärna om, om . . .»

»Fortsätt. Om?»

»Om jag inte måste gifta mig med Billy.»

»Ni kan inte gifta er med oss båda två», nästan skrek han.

»Och är det inte brukligt . . . det där . . . som Billy sa'?»

»Nej, det är inte brukligt. Nå, Loretta, vill ni gifta er med mig?»

»Var inte ond på mig», bad hon blygt.

Han slog armarna om henne och kysste henne.

»Jag önskar att det vore brukligt», sade hon med matt röst midt i omfamningen, »ty då måste jag ju gifta mig med er, Ned . . . kära Ned . . . eller hur?»

63

»BARA KÖTT.»

Han gick till hörnet och tittade uppåt och nedåt tvärgatan, men såg ingenting annat än de oaser av ljus som spredos av gatlyktorna vid tvärgatorna. Sedan gick han tillbaka samma väg han kommit. Han var som en skugga och smög sig ljudlöst och utan onödiga rörelser fram genom halvmörkret. Han var också mycket vaksam som ett vildt djur i jun- geln, skarpt och spändt på sin vakt. För att und- komma honom i mörkret som omgav honom måste en annan nödvändigt ha varit ännu mera lik en skugga än han.

Förutom de iakttagelser av förhållandena som han gjorde med sina yttre sinnen hade han också en finare förnimmelse, en känsla av atmosfären rundt omkring. Han visste att det fanns barn i det hus utanför vilket han stannade ett ögonblick. Men det visste han ej på grund av någon medveten reflexion. Han var ej ens medveten om att han visste det, så dunkel var förnimmelsen. Men om något inträffat som tvingat honom att företa sig något beträffande det där huset, skulle han ha handlat under det an- tagandet att det fanns barn där. Han var ej med- veten om allt vad han visste om omgivningen.

64

På sajTirna sätt visste hau på något sätt att ingen fara hotade i de steg som nalkades från sidogatan. Innan han skg fotgängaren, visste han att det var en försenad vandrare som hade brådt att komma hem. Fotgängaren kom i sikte vid gatmynningen och försvann uppåt gatan. Alannen som gick på vakt lade märke till en ljusglimt som flammade upp i ett fönster i hörnhuset, och då den dog bort visste han att det var en slocknande tändsticka. Det var ett medvetet igenkännande av en vanlig företeelse, och den tanken flög igenom honom: »Han ville veta vad klockan var». I ett annat hus var ett fönster upplyst. Ljuset brann skumt och stilla, och han hade en känsla av att det var ett sjukrum.

Han var särskilt intresserad av ett hus tvärsöver gatan midt i huslängan. Det huset ägnade han sin mesta uppmärksamhet. Vart han än såg och vart han gick, vände hans blickar och hans steg alltid tillbaka ,till det. Med undantag av ett öppet fönster ovanför porten var det ingenting ovanligt med det huset. Ingen gick ut eller in. Ingenting inträffade. Där funnos inga upplysta fönster, ej heller hade något ljussken dykt upp eller försvunnit i något av fönstren. Och ändå var det det huvudsakliga målet för hans iakttagelser. Han kom tillbaka till det för varje gång han rekognoscerat terrängen.

Trots sin säkra instinkt kände han sig ej lugn. Han hade en stark känsla av sin vanskhga belägen- het. Ehuru icke skrämd av den ensamme vandra- rens steg, var han lika upphetsad och känslig och såg möjligheten av att andra iakttagare kunde vara stadda på spaning där i mörkret — intelligenser

65

Xiir fjudiinia skratUi. '^

lika vaksamma som hans, lika snabba i sina rörel- ser, sin uppfattning och sin aningsförmåga.

Långt nedåt gatan såg han en skymt av något som rörde sig. Och han visste att det ej var någon försenad hemvandrare, utan en hotelse och en fara. Han visslade två gånger upp till huset tvärs över gatan och gled sedan bort som en skugga till hörnet och om hörnet. Här stannade han och såg sig för- siktigt omkring. Lugnad tittade han om hörnet och granskade det föremål som rörde sig och kom när- mare. Han hade gissat rätt. Det var en poliskon- stapel.

Mannen gick nedåt tvärgatan till nästa hörn, från vars skydd han iakttog det hörn han nyss hade läm- nat. Han såg polismannen gå förbi, direkt uppför gatan. Han följde samma riktning som han och såg honom från nästa hörn åter gå förbi; sedan återvände han samma väg han kommit. Han viss- lade en gång upp till huset på andra sidan gatan, och efter en stund visslade han omigen. V^isslingen lät trygg, medan däremot de båda föregående viss- lingarna hade varit en varning.

Han såg en mörk skepnad avteckna sig på taket av portalen och långsamt klättra utför en pelare. Sedan kom den utför trappstegen, gick igenom den lilla järngrinden och styrde kurs nedåt trottoaren^ och nu syntes det att det var en man. Han som gått på vakt höll sig på sin egen sida av gatan och fortsatte till hörnet, där han gick över och slöt sig till den andre. Han var helt liten bredvid den nykomne.

»Hur har det gått för dig, Matt?» frågade han.

66 ■

Den andre brummade otydligt och gick några steg lunder tystnad.

»Jag lade allt vantarna på varorna», sade han.

Jim fnittrade i mörkret och väntade på vidare upplysningar. De gingo förbi flera kvarter, och han blev otåHg.

»Nå, hur var det med de där sakerna nu?» frågade han. »Vad gjorde du för slags kap?»

»Jag hade för brådt att se efter, men en fet fångst är det. Så mycket kan jag säga dig, Jim, en fet fångst är det. Jag vågar knappt tänka på hur fet den är. Vänta tills vi komma upp i rummet.»

Jim tittade skarpt på honom vid skenet av gas- lyktan i nästa hörn och såg att han hade en bister min och att han förde den vänstra armen litet underligt.

»Hur är det med din arm?» frågade han.

»Den lilla rackaren bet mig. Hoppas jag inte får vattuskräck. Det kan man få av människobett också, eller hur?»

»Flög han på dig?» frågade Jim för att leda honom på traven.

Den andre bara brummade.

»Dig måste man då nypa orden ur med tång»,, utbrast Jim retligt. »Tala om det nu. Det kostar ju ingenting.»

»Jag ströp honom visst», lydde svaret. Sedan till- lade han som förklaring: »Han ville inte släppa mig.»

»Du gjorde det fint. Jag hörde inte ett ljud.»

»Jim», sade den andre allvarsamt, »det här är så'nt som man kan komma i galgen för. Jag gjorde

■67

av med honom. Det \-a.r nödtvång. Han släppte mig inte. Du och jag måste nu hålla oss undan en tid.» .

Jim tillkännagav med en dämpad vissling att han förstod.

»Hörde du mig vissla?.) frågade han plötsligt.

»Ja visst. Då var jag redan färdig. Jag var just på väg att ge mig av.»

»Det var en bygel. ^.len han misstänkte ingen- ting. Han gick sin väg rakt fram och lunkade bort. Sen kom jag tillbaka och visslade åt dig. Hur kom det sig att du dröjde så länge sedan .^>

»Jag väntade för att bli säker», förklarade Matt. »Jag var väldigt glad då jag hörde dig vissla igen. Det är odrägligt att vänta. Jag satt där bara och tänkte och tänkte . . . alla möjliga slags tankar. Det är märkvärdigt så tankarna flyga. Och så var det en förbannad katt som strök omkring huset och pinade mig med sitt jamande.»

»Jaså, det är en fet fångst!» utbrast Jim belåtet och utan sammanhang med vad de nu talade om.

»Jo, det kan du lita på, Jim. Jag är väldigt pigg på att få titta på det omigen.»

De båda männen skyndade omedvetet på sina steg. ]\Ien de voro lika försiktiga som förut. Två gånger ändrade de kurs för att undvika polisen, och tde övertygade sig först riktigt om att ingen såg dem, innan de döko in i den mörka portgången till ett billigt logihus nere i staden.

Icke förr än de kommo upp tili sitt eget rum i översta våningen ströko de eld på en tändsticka. ]\ ledan Jim tände en lampa, stängde Matt dörren

68

och sköt för regeln. Då lian vände sig um, såg han att hans kamrat väntade i spänning. Matt små- log för sig själv åt den andres iver.

»De här blindlyktorna ä' mycket bra», sade han i det han tog upp en liten elektrisk ficklampa och undersökte den. »}klen vi måste sätta in ett nytt batteri. Den lyser mycket matt. Ett par gånger trodde jag den skulle slockna och låta mig stå där i mörkret. Konstigt inredt hus. Jag hade så när gått vilse. Hans rum låg till vänster, och där- för gick jag lite galet.»

»Jag sa' dig ju att det låg till vänster», avbröt Jim.

»Du sa' att det låg till höger», fortfor Matt. »Jag måtte väl veta vad du sa', och här är kartan du ritade upp.»

Han trevade i sin västficka och tog fram ett hop- vikt papper. Då han vecklade upp det, böjde Jim sig fram och tittade.

»Jag misstog mig», erkände han.

»Ja, det gjorde du. Och nu fick jag gissa mig fram en stund.»

»Men det gör det samma nu», utbrast Jim. »Låt se vad du liar fått.»

»Det gör inte det sanima», svarade Matt. »Det är en viktig sak . . . för mig. Jag liar haft hela risken. Jag stack in huvudet i snaran, medan du stod nere på gatan. Gå till dig själv och tala inte så tanklöst. Nåja, nya skah jag visa dig . . .»

Han dök ner på måfå i sin byxficka och tog upp en handfull små diamanter. Han strödde ut

69

dem i en gnistrande rännil på det flottiga bordet. Jim svor till.

»Det är ingenting», sade Matt triumferande själv- belåtet. »Jag har inte börjat än.»

Från den ena fickan efter den andra fortfor han att plocka upp bytet. Det var många i sämskskinn inlagda diamanter som voro större än dem han först tagit upp. Ur en ficka tog han fram en hand- full mycket små slipade stenar.

»Soldamm», anmärkte han i det han lade dem på bordet i en grupp för sig själva.

Jim granskade dem.

»De ä' i alla fall värda ett j^ar dollars var», sade han. »Är det här allt?»

»Är det inte tillräckligt?» frågade den andre stött.

»Jo visst», svarade Jim med oinskränkt gillande. i/Bättre än jag väntade. Jag skulle inte ta en cent mindre än tio tusen för hela klabbet.»

»Tio tusen», fnös Matt. »Det är värt dubbelt så mycket, det säger jag, fast jag inte heller förstår mig på juveler. Se p[å den här baddarn!»

Han petade ut den ur den gnistrande högen och höll den nära lampan med minen hos en kännare som beräknar och bedömer.

»Den är värd tusen, bara den», avgjorde Jim som var raskare i vändningarna.

»Tusen, ja om du sjungeri» svarade ]\Iatt förakt- fullt. »Den får man inte för tre.»

»Väck mig, jag drömmer!» Jims ögon blixtrade i kapp med juvelerna, och han började sortera ut de större diamanterna och undersöka dem. »Vi ä' rika nu. Matt — vi bli riktiga snobbar.»

70

»JDet tar flera år innan vi bli av med dem», lydde Matts mera praktiska tanke.

»Men tänk så vi ska leva! Ingenting annat att göra än att ge ut pengania och realisera juvelerna.»

Matts ögon började glittra, ehuru med mörkare glans, allt efter som hans flegmatiska natur vaknade.

»Jag sa' dig ju, att jag inte tordes tänka på hur fet fångsten var», mumlade han med sänkt röst.

»Det är rent av överväldigande I» utbrast den andre mera exalterat.

»Jag hade så när glömt ...» sade Matt och dök ner med handen i den inre bröstfickan.

Ett halsband av stora pärlor vecklades ut ur sil- kespapper och sämskskinn. Jim knappast såg på dem'.

»De ä' värda pengar», sade han och tog åter itu med diamanterna.

Det blev tyst. Jim lekte med ädelstenarna, lät dem glida mellan fingrarna, sorterade dem i högar eller bredde ut dem på bordet. Han var en spenslig och mager karl, nervös, retlig, över.spänd och blod- fattig — en typisk rännstcnsgrabb med fula, oregel- bundna drag och små ögon och ett ansikte och en mun som ständigt uttryckte feberaktig glupskhet, någonting rovdjurslikt och degenererat ända in till märgen.

Matt fingrade ej på diamanterna. Plan satt med hakan stödd mot händerna och armbågarna på bor- det och tittade slött på den gnistrande grannlåten. Han var i allt raka motsatsen till den andre. Han var ej född i någon stad. Han var grovlemmad och luden, till styrka och utseende påminde han

71

om en gorilla. För honom existerade ingen osyn- lig värld. Hans ögon voro stora och sutto vidt åt- skills, och de hade ett visst käckt broderhgt ut- tryck. De ingåvo förtroende. Men vid närmare be- traktande skulle man ha tyckt att hans ögon voro litet för stora och utstående och sutto en hårsmån för långt åtskills. Det var något överdrivet hos ho- nom, något över det normalas gränser, och hans ansikte var intet exakt uttryck för hans karaktär.

»Hela klabbet är värdt femti tusen», sade Jim plötsligt.

»Hundra tusen», sade Matt.

Det blev åter tyst, och de tego en lång stund, tills Jim sade:

»Vad i helvete gjorde han med allt det där hem- ma i bostaden? Det skulle jag just vilja veta. Jag skulle snarare ha trott att han förvarade dem i ett skåp nere i butiken.»

Matt hade just sett för sig den strypte mannen sådan han såg ut då han sista gången tittade på honom vid den elektriska lampans matta sken, men han ryckte ej till då den andre förde talet på ho- nom.

»Det kan ingen människa förldara», svarade han. »Han kanske höll på att lura sin kompanjon. Han kanske hade rymt på morgonen, om inte vi hade blandat oss i spelet. Jag tänker det finns precis lika många tjuvar bland hederligt folk som det finns bland tjuvar. Man läser om så'nt där i tidningarna, Jim. Kompanjoner sticka alltid kniven i varandra.»

Det kom ett underligt, nervöst uttryck i den andres

72

ögon. Matt visade ej att han lagt märke till det, men haii sade:

»Vad tänker du på, Jim?»

Jim var litet generad ett ögonblick.

»Ingenting», svarade han. »Jag tänkte bara på hur konstigt det var — med alla de där juvelerna hemma i bostaden. Varför frågar du så?»

»Inte för något. Jag bara undrade.»

Det blev en ny tystnad, då ocli då avbruten av ett dämpat och nervöst fnitter från Jim. De ut- bredda ädelstenarna bländade honom. Icke som om han överväldigats av deras skönhet. Han såg ej att de voro vackra i och för sig. Men de fram- manade för hans lättrörliga fantasi det härliga liv de skulle föra, och alla hans sjuka sinnes och hans späkta kropps önskningar och begär eggades av de lockelser som de .föregycklade honom. Av de- ras bländande strålar byggde han upp underbara orgiebrusande palats, och han var förfärad över vad han byggt. Men så började han småskratta. Allt detta var för omöjhgt för att vara verkligt. Men de lågo ju där och flammade på bordet framför honom och hetsade hans begär, och han fnittrade återigen.

»Det är väl bäst att vi räkna dem», sade Matt plötsligt, i det han ryckte sig lös från sina egna visioner. »Håll ögonen j>å mig, och se efter att det går rätt till, för du och jag ska ju dela ärligt, Jim. Eller hur?»

Det tyckte Jim inte om, och det syntes också i hans ögon, och Matt tyckte ej om vad han såg i sin kompanjons ögon.

»Eller hur?» upprepade Matt nästan hotande.

»Har det inte alltid gått ärligt till mellan oss?» svarade den andre försiktigt, ty svekets röst viskade redan inom honom.

»Det kostar ingenting att vara ärlig under svåra tider», svarade Matt. »Konsten är att vara ärlig då det går bra för en. När man ingenting har, måste man ju vara ärlig. Nu ä' vi rika, och nu ska vi bli affärsmän — hederliga affärsmän. Begriper du?»

»Alldeles min åsikt», sade Jim gillande, men djupt nere i hans hungrande själ tassade — mot hans vilja — lystna och laglösa tankar som fjättrade vilddjur.

Matt gick bort till hyllan bakom fotogenköket. Han tömde en påse med te och en med kryddpeppar. Sedan gick han tillbaka till bordet och hällde ner de små diamanterna, av två olil^ storlekar, i på- sarna. Därpå räknade han de stora ädelstenarna och svepte in dem i deras silkespapper och sämsk- skinn.

»Hundrafyrtiosju medelstora», räknade han, »tjugu riktigt stora, två baddare och en väldig överdäng- are . . . och ett par nävar småttingar och skräp.»

Han såg på Jim.

»Riktigt», lydde svaret.

Han skrev upp resultatet på sitt anteckningsblock och lämnade sin kompanjon en avskrift.

»För kontrollens skull», sade han.

Han återvände till hyllan och tömde en stor soc- kerpåse. Där lade han ner diamanterna, stora och små, lindade in påsen i en ostindisk silkesnäsduk

74

och stoppade in dem under sin örngottskudde. Se- dan satte han sig på sängkanten och tog av sig skorna.

»Du tror således att de ä' värda hundra tusen?» frågade Jim, i det han såg upp från sin sko som han höll på att snöra upp.

»Säkert», svarade den andre. »Jag såg en gång en flicka på en danslokal i Arizona, som hade några väldiga strålkastare på sig. De va' inte äkta. Onl de det hade varit, skulle hon inte ha behövt dansa, sa' hon. Då skulle de ha varit värda minst femtio tusen, och hon hade inte ett dussin inalles.»

»Vem vill väl arbeta för sitt uppehälle?» frågade Jim triumferande. »Knoga med hacka och spade!» tillade han i föraktfull ton. »Om jag trälade som en hund i hela mitt liv och sparade hela min av- löning, skulle jag inte ha hälften så mycket som vi ha fått i kväll.»

»Diska är väl det enda du duger till, och för det kunde du inte få mer än tjugu i månaden och maten. Dina siffror ä' alldeles bort i tok, men i huvudsak har du rätt. Arbeta må den göra som har lust. Jag var cowboy för trettio i månaden, då jag var mig och galen. Nu är jag äldre, och nu har jag ingen lust att valla boskap.»

Han intog sin plats i sängen. Jim släckte ljuset och kröp ner i sängen från motsatta sidan.

»Hur känns det i armen?» frågade Jim vänhgt.

En sådan omtanke var något ovanligt, och det tänkte Matt också på och svarade:

»Det är nog in^en fara för vattuskräck. Varför frågar du det?»

75

Jim kände sig litet skamsen^ och han svor i tyst- het över den andres sätt att göra obehagHga frå- gor, men högt svarade han:

»Inte för något, men du tycktes vara så orohg för det i början. Vad ämnar du göra med din andel, Matt?»

»Köpa en boskapsranch i Arizona, slå mig ned där och betala andra för att valla boskapen åt mig*,. Det finns åtskilliga som jag gärna skulle vilja höra be mig om arbete. Håll käften nu, Jim. Det dröjer litet innan jag köper den där ranchem Xu vill jag sova.»

Men Jim låg länge vaken, sprittande av nervosi- tet, han vred sig oroligt av och an i sängen, och varje gång han dåsade till blev han klarvaken då han måste vända sig*. Diamanterna gnistrade ännu för hans inre syn, och deras eld brände. Trots sin tungi-odda natur sov Matt lätt och var på sin vakt i sömnen som ett vildt djur, och varje gång Jim rörde sig, märkte han att den andre också rörde sig så pass mycket att det märktes att hans kropp mottagit ett intryck och var nära att v^akna. Ofta visste Jim för resten icke om den andre var vaken eller icke. En gång sade ■Matt med ett lugn som vittnade om att han var klarvaken: »Sov nu, Jim. Bråka inte med de där juvelerna. De finns nog kvar.» Och just då hade Jim så säkert trott att Matt sov.

Långt fram på morgonen vaknade Matt vid första rörelse Jim gjorde, och sedan vaknade och som- nade de om i kapp ända till tolvtiden då de stego upp och började klä sigl

76

»Jag* går ut och skaffar en tidning och Htet bröd», sade Matt. »Koka kaffet, du.»

IMedan Jim hörde på detta, släppte hans bhck' omedvetet jNIatts ansikte och gled bort till kudden under vilken den i silkesnäsduken insvepta påsen låg*. Ögonblickligen blev Matts ansikte som ett vildt djurs.

»Hör på, Jim», fräste han. »Håll dig i skinnet bara. Om du skojar mig, får du med mig att göra. Begriper du? Då slukar jag dig i en munsbit, Jim. Det vet du. Jag biter dig rätt om strupen och äter upp dig som en biffstek.»

Blodet strömmade åt huvudet så att hans sol- brända hy svartnade, och de morrande läpparna blottade de tobaksbruna tänderna. Jim ryste tiU och hukade sig ofriviUigt samman. Mannen som han hade för sig var en mördare. Senast i natt hade denne man med det svartnade ansiktet dödat en annan Ined sina egna händer, och han hade inte sovit sämre för det. Och i sitt eget hjärta kände Jim ett smygande brottsligt medvetande, en tankegång som förtjänade allt vad han hotades med.

Matt gick sin väg, och Jim satt där ännu och darrade i alla lemmar. ?\Ien så förvreds hans an- sikte av hat, och han slungade tysta svordomar efter honom. Han kom ihåg juvelerna och sprang till sängen, trevade under kudden efter bytet, kra- made det med fingrarna för att övertyga sig om att det ännu innehöll diamanterna. Sedan han för- vissat sig om att Matt ej tagit dem med sig, tittade han bort till fotogenköket och ryckte till skuld-

n

medvetet. Han tände det hastigt, fyllde kaffepan- nan under vattenkranen och satte den på elden.

Kaffet kokade, då Matt kom tillbaka, och medan den senare skar brödet och satte fram en klick smör på bordet, hällde Jim upp kaffet. Icke förr än han slagit sig ned och läppjat litet på kaffet, tog Matt upp morgontidningen ur fickan.

»Vi ha räknat alldeles fel», sade han. »Jag sa' ju att jag inte vågade tänka på hur fet vår fångst var. Se på det här.»

Han pekade på den första sidans rubrik med fetstil:

"Bujanoff drabbad av Nemesis", läste de. "Mördad i sömnen efter att ha bestulit sin kompanjon."

»Där ser du!» utbrast Matt. »Han hade stulit från sin kompanjon — stulit som en eländig bandit.»

»Juveler för en halv million saknas», läste Jim högt. Han lade ned tidningen och stirrade på Matt.

»Det var ju det jag sa' dig», sade den senare. »Vad i helvete vet du om juveler? En halv million! Och det mesta jag kunde tänka mig var hundra tusen. Fortsätt och läs slut.»

De läste tyst med huvudena tätt ihop, medan det orörda kaffet fick kallna, och oupphörligt gav den ene eller den andre ifrån sig ett utrop över något överraskande som de läste.

»Jag skulle ha velat se Metzner, då han öppnade skåpet i butiken i morse», sade Jim skadegladt.

»Han gav sig i väg direkt till Bujanoffs bostad», förklarade Matt. »Läs vidare.»

»Han skulle ha rest klockan tio i går kväll med

78

S a j o d a till Söderhavet — ångbåten blev fÖrsin- kad genom extra frakt . . .»

»Det var därför vi träffade på honom i sängien», avbröt Matt. »Det var bara en slump — som då man vinner på lotteri.»

»S a j o d a seglade klockan sex i morse . . .»

»Men han kom inte med», sade Matt. »Jag såg att hans väckarklocka var ställd på fem. Då hade han haft god tid . . . men så kom jag och petade litet på väckarverket. Fortsätt.»

»Adolph Metzner i förtvivlan — det berömda Haythorne-pärlhalsbandet — de utvaldaste pärlor — av kännare värderade till femtio ä sjuttio tusen dollars.»

Jim avbröt läsningen och gav ifrån sig en ramsa häpna svordomar: »Tänk att de där djävla ostron- äggen ä' värda så mycket pengar!»

Han slickade sig om munnen och tillade: »Ja, nog va' de stiliga, det är inte tu tal om det.»

»Stora brasilianska ädelstenar», läste han. »Åttio tusen dollars — många dyrbara juveler av klaraste vatten — flera tusen små diamanter värda minst fyrtio tusen.»

»Det är inte så dumt ändå att förstå sig litet på juveler», smålog Matt godmodigt.

»Polisens antaganden», läste Jim. »Tjuvarna måste ha vetat — noga vaktat alla Bujannoffs föreha- vanden — måste ha fått hum om hans plan och skuggat honom hem till hans bostad, honom och vad han stulit . . .»

»Fan så klyftigt», utbrast Matt. »På det viset skapas en mans anseende ... i tidningarna. Hur

79

skulle vi kunna veta att han hade stulit från sin kompanjon ?/>

»Vi ha i aJla Loll varorna», sade Jim med ett be- låtet grin. »Låt oss se på dem jgen.»

Han förvissade sig om att dörren var låst och reglad, medan .A [att tog fram näsduksbyltet och öppnade det på bordet.

»Tänk vad d(r ä' stiliga!» utbrast Jim då han fick se pärlorna, och en stund kunde han ej ta sina ögon ifrån dem. »Enligt kännares utsago värda femtio ä sjuttio tusen dollars.»

»Kvinnfolk ä' galna i så'nt där», sade Matt. »De göra vad som helst för att få dem — sälja sig, begå mord, göra vad som helst.»

»Alldeles som du och jag.»

»A, visst inte», svarade matt. »Jag begår mord för dem, men inte för deras egen skull, utan för vad jag kan få för dem. Det är skillnaden. Kvinnorna vilja ha juvelerna för deras egen skull, och jag vill ha juvelerna för de kvinnor och så'nt som jag kan få för dem.»

»Tur att män och kvinnor inte vilja ha detsamma», anmärkte Jim.

»Det är just orsaken till handelns uppkomst», in- stämde Matt. »Folk vill ha olika saker.»

Fram på eftermiddagen gick Jim ut för att köpa mat. Medan han var ute, tog Matt bort juvelerna från bordet, svepte in dem som förut och stoppade in dem under kudden. Sedan tände han fotogen- köket och började koka upp vatten till kaffet. Om några minuter kom Jim tillbaka.

»Högst märkvärdigt», sade han. »Gatorna och

80

butikerna och människorna ä' alldeles som vanligt. Ingenting förändrat. Och där går jag bland dem allesammans som miljonär. Ingen tittade på mig, ingen anade det.»

Matt brmnmade vresigt. Han hade inte mycket sinne för kompanjonens lätta fantasiingivclser.

»Fick du filé?» frågade han.

»Ja visst, tumstjock. Den är urstyv. Se på den.»

Han öppnade köttpaketet och lät den andre gran- ska innehållet. Sedan kokade han kaffet och dukade bordet, medan Matt stekte köttet.

»Strö inte på för mycket peppar», förmanade Jim. »Jag är inte van vid din mexikanska matlagning. Du kryddar alltid för starkt.»

Matt brummade hånfullt och fortfor med sin mat- lagning. Jim hällde upp kaffet, men först tömde han i den kantstötta porslinskoppen ett pulver som han haft i västfickan, inlagt i ett cigarrettpapper. Ett ögonblick vände han därvid sin kompanjon ryg- gen, men han vågade ej vända sig om och se på honom. Matt lade en tidning på bordet, och på tidningen satte han ned den heta stekpannan. Han skar i tu köttbiten och lade för Jim och sig själv.

»Ät medan det är varmt», rådde han och lät kniv och gaffel föregå med godt exempel.

»Filén är utmärkt», lydde Jims omdöme sedan han sväljt den första tuggan. »Men en sak vill jag säga dig rent ut. Jag ämnar aldrig komma och hälsa på dig på den där ranchen i Arizona, så att det är inte värdt att du bjuder mig.»

»Varför det då?» frågade Matt.

»Jo, för nu är fan lös», lydde svaret. »Jag skulle

8i

När gudarna skrotfa. 6

aldrig stå ut med den mexikanska matlagningen på din gård. Om jag också skall utstå helvetets eld i livet efter detta, så vill jag då inte ha den i min mage redan här i livet. Förbannade peppar!»

Han smålog, flåsade hårdt för att svalka sin svi- dande mun, drack litet kaffe och fortfor att äta biff.

»Vad tror du om livet efter detta. Matt?» frå- gade han @m en liten stund, i det han i tysthet un- drade varför den andre ännu ej hade rört sitt kaffe.

»Det finns inget liv efter detta», svarade Matt och gjorde en paus med biffen för att ta sin första klunk kaffe. »Varken himmel eller helvete eller nå'n- ting alls. Allt vad man skall ha, det får man här i livet.»

»Och efteråt?» frågade Jim i sin perversa nyfi- kenhet, ty han visste att han nu hade framför sig en man som snart skuHe dö. »Och efteråt?» upprepade han.

»Har du nån'sin sett en karl som har varit död i fjorton dari^»

Jim skakade på huvudet.

»Men det har jag. Han såg ut som den här biff- steken som du och jag hålla på att äta. Förut var han en tjur som galopperade omkring ute på betesmarkerna. Men nu är det bara kött. Ja, så är det, bara kött. Och det är just vad du och jag och alla människor ska bli — bara kött.»

Matt stjälpte i sig hela kaffekoppen och fyllde den på nytt.

»Är du rädd för att dö?» frågade han.

Jim skakade på huvudet. »Vad behöver man

82

vara rädd? Jag dör i alla fall inte. Jag ger mig av och se'n lever jag opp igen . . .»

»För att fortsätta med att stjäla och ljuga, hyckla i ett liv till och gå på med det om och omigen i oändlighet?» sade Matt försmädligt.

»Jag kanske bättrar mig», invände Jim förhopp- ningsfullt. »Det kanske inte blir nödvändigt att stjäla i livet efter detta.»

Han tystnade plötsligt och stirrade rätt framför sig med ett förfäradt uttryck i sitt ansikte.

»Vad står på?» frågade Matt.

»Ingenting. Jag undrade bara ■ — » Jim återtog med en ansträngning herraväldet över sig själv — »över det där att dö, det var alltsammans.»

Men han kunde ej skaka av sig den skräck som kommit över honom. Det var som om något osyn- ligt hemskt hade dragit förbi honom och bredt sin sällsamma skugga över honom. Han greps av onda aningar. Det skulle visst hända någonting ohygg- ligt. Det låg olycka i luften. Han stirrade stelt över bordet på den andre. Han kunde inte förstå. Hade han kanske tagit fel och förgiftat sig själv? Nej, Matt hade den kantstötta koppen, och han hade alldeles säkert slagit giftet i den kantstötta koppen.

Alltsammans var hans egen inbillning, tänkte han sedan. Den hade spelat honom spratt förr. Så dum han var! Naturligtvis var det så. Naturligt- vis skulle någonting hända, men det var Matt det skulle drabba. Hade inte Matt druckit ur hela kaffe- koppen ?

Jim lyste upp, åt upp sin biff och doppade bröd i såsen då köttet var uppätet.

83

j>Då jag var pojke . . .:> började han, meu tyst- nade plötsligt.

Återigen drog det osynliga hemska förbi honom, och hela hans varelse skälvde av en aning om ho- tande olycka. Han kände att någon fienthg makt ryckte och slet invärtes i honom, och det var som om varenda muskel i hans kropp försatts i dallring. Man lutade sig tillbaka och föll lika plötsligt fram- stupa med armbågarna på bordet. Det gick en frossa genom alla hans lemmar. Det var som lö- vens första darrning innan blåsten kommer. Han bet ihop tänderna. Det kom igen, en krampaktig spänning i musklerna. Han blev förfärad över upp- roret i sitt inre. Hans muskler erkände ej längre lians herravälde över dem. Äter spändes de spas- modiskt, trots hans motstånd, ty han ville ej att de skulle spännas. Det var en invärtes revolution, det var anarki, och vanmaktens fasa steg upp inom honom, då han kände sig så hårdt kramad och pinad av sitt eget kött att den ena rysningen efter den andra gick över hans ryggrad och svetten trängde ut på hans panna. Han såg sig omkring i rummet, och alla dess detaljer framkallade en un- derlig förnimmelse av igenkännande. Det var som om han nyss kommit tillbaka från en lång resa. Han såg över bordet på sin kompanjon. Matt iakt- tog honom och smålog. Ett uttryck av fasa spred sig över Jims ansikte.

»HeiTe Gud, Matt!» skrek han. ;>Du har väl inte förgiftat mig?»

Matt smålog och fortfor att iaktta honom. Un- der den kramp som nu grep Jim behöll han sitt

S4

medvetande. Hans muskler spändes, skälvde och knöto sig och vållade honom vilda plågor. Och midt upp i allt detta såg han att Matt bar sig be- synnerligt åt. lian gick samma väg. Leendet hade försvunnit från hans ansikte, och det liade ett spänt uttryck som om han lyssnade till någon inre röst och försökte gissa sig till vad den sade. Matt steg upp och gick tvärsöver rummet och tillbaka igen; sedan satte han sig.

»Det här har du gjort, Jim», sade han lugnt.

»Men jag trodde inte att du skulle försöka komma åt mig», svarade Jim förebrående.

»Ja, jag har givit dig vad du behöver», sade jNIatt med sammanbitna tänder och skälvande lem- mar. »Vad har du givit mig?»

»Stryknin.»

»Det samma som jag gav dig», svarade Matt. »Det är en helvetes pina, inte sant?»

»Du ljuger, Matt», sade Jim i bönfallande ton. »Inte har du förgiftat mig, säg?»

»Det har jag visst det, Jim, och jag har inte alls givit dig för stark dosis. Jag brassade in det så fint som helst i din halva av biffsteken. — Stopp! Vart skall du ta vägen?»

Jim hade rusat bort till dörren och sköt ifrån reglarna. Matt sprang emellan och knuffade undan honom.

»Apoteket», flämtade Jim. »Apoteket.»

»Nej, låt bli. Du stannar här. Här duger inte att ränna ut på gatan och ställa till gifttragedier där — medan alla juvelerna ligga här under kudden. Begriper du? Även om du inte dog, skulle du

vara i polisens händer och vara tvungen att ge en massa förklaringar. Kräkmedel är det bästa vid förgiftning. Jag är hka illa däran som du, och jag skall ta mig ett kräkmedel. Något annat skulle de i alla fall inte ge dig på apoteket.»

Han knuffade Jim tillbaka till midten av rummet och sköt för reglarna igen. Då han gick tvärsöver golvet till kökshyllan, strök han sig över pannan och slängde bort svettdropparna. De smattrade hör- bart mot golvet. Jim åsåg ångestfullt hur INIatt tog senapsburken och en kopp och sprang till vatten- ledningen. Han rörde ihop en kopp senap och vatten och drack ur den. Jim hade följt efter honom och sträckte ut sina darrande händer efter den tomma koppen. Åter knuffade Matt undan honom. Medan han blandade till ännu en kopp åt sig, sade han:

»Tror du jag har nog av en kopp? Du kan vänta tills jag har slutat.»

Jim ämnade vackla bort till dörren, men Matt hejdade honom.

»Om du rör vid den där dörren, vrider jag nac- ken av dig. Begriper du? Du får ta in, då jagf har slutat. Och om det räddar dig, vrider jag nac- ken av dig i alla fall. Du kan inte komma undan på något sätt. Jag har ju sagt dig många gånger vad du skulle få, om du försökte skada mig.»

»Men du har ju också skadat mig», fick Jim fram med ansträngning.

Matt höll på att dricka ur den andra koppen och svarade icke. Svetten hade runnit ner i ögonenl på Jim, och han kunde knappt famla sig fram till bordet, där han tog sig en kopp. ]\Ien Matt blan-

86

dade till en tredje kopp och knuffade bort honom] som förut.

»Jag har ju sagt till dig att vänta tills jag har slutat», brummade Matt. »Ur vägen!»

Jim höll sin skälvande kropp uppe genom att haka sig fast vid vattenledningen, medan han kasta- de längtansfulla blickar på den gulaktiga vätska som betydde liv. Endast viljekraften hjälpte ho- nom att stå upprätt och hålla sig fast vid vaskien. Annars skulle han ha vikt sig dubbel och ramlat till golvet. Matt drack ur den tredje koppen och lyckades med svårighet komma fram till en stol och slå sig ned. Hans första krampanfall höll på att gå över. De spasmodiska ryckningarna dogo bort. Han tillskrev senapen och vattnet denna goda verkan. Han var i alla händelser räddad. Han tor- kade bort svetten ur ansiktet, och då plågorna släppte ville han tillfredsställa sin nyfikenhet. Han tittade på kamraten.

Krampen hade ryckt senapsburken ur Jims hän- der så att innehållet spilldes ut på golvet. Han lutade sig ner för att sopa upp ,senap i koppen, men nästa krampanfall vek honom dubbel på gol- vet. Matt smålog.

»Gå på du», uppmuntrade han. »Det är rätta boten. Det har hjälpt mig.»

Jim hörde honom och vände mot honom ett för- vridet ansikte med lidande och bönfallande uttryck. Nu kom anfall på anfall, och han låg där i kon- vulsioner och rullade av och an på golvet så att hans ansikte och hår blev gult av senap.

Matt skrattade hest vid denna syn, men skrattet

87

bröts av på midten. Det gick en skälvning genom hans kropp. Ett nytt krampanfall började. Han reste sig och vacklade till vasken där han med pekfingret förgäves ansträngde sig att understödja kräkmedlets yerkan. Till sist krängde han sig fast vid vasken så som Jim hade gjort, full av fasa och motvilja för att ramla i golvet.

Den andres anfall hade gått över, och han satte sig upp, matt och yr, för svag att resa sig, med drypande panna och läpparna fläckiga av fradga, som var gul av senapen han rullat ^ig i. Han gned sig i ögonen med knogarna, och stönande ljud träng- de upp ur hans strupe.

»Vad fnyser du efter ?;> frågade Matt midt i döds- kampen. »Du har inget annat att göra än att dö. Och när du dör, så är du död . . .»

»Jag . . . fnyser inte . . . det är senapen... som stic- ker . . . mig i ögonen», flämtade Jim mödosamt.

Det var hans sista lyckade försök att tala. Sedan babblade han osammanhängande och fäktade i luf- ten med skälvande armar tills ett nytt anfall sträckte ut honom på golvet.

Matt vacklade tillbaka till stolen, vek sig dubbel på den med armarna slagna om knäna och käm- pade med sin kropp som gick upplösningen till mötes. Han var iskall och matt, då krampen släppte. Han tittade för att se efter hur det var med den andre och såg honom ligga orörhg.

Han försökte tala för sig själv, vara kvick, skratta sitt sista bittra skratt åt livet, men hans läppar frambringade endast osammanhängande ljud. Han kom på den tanken att kräkmedlet hade visat sig

88

vanmäktigt, och att det inte fanns någon annan utväg än att gå till apoteket. Han tittade mot dör- ren och reste sig med svårighet. Endast genom att hugga tag i stolen kunde han rädda sig från att falla. Ett nytt krampanfall hade börjat. Och midt under spa^merna, medan hans lemmar ryckte och knyckte åt alla håll och slingrade sig i knutar, haka- de lian sig fast vid stolen och sköt den framför sig över golvet. Hans allra sista \aljekraft höll på att slockna då han kom fram till dörren. Han vred om nyckeln och sköt tillbaka en regel. Han fam- lade efter den andra, men kunde ej få tag i den. Så sjönk han med hela sin t>Tigd mot dörren och gled sakta ner på golvet.

80

GUD SKAPADE MÄNNISKAN TILL SIN AVBILD.

Hon mötte honom i dörren.

»Jag trodde inte du skulle komma så snart.»

»Klockan är halv nio.» Han såg på sitt ur. »Tåget går 9 och 12.»

Han föreföll mycket lugn, tills han såg hennes läppar skälva i det hon hastigt vände sig bort och gick före.

»Det blir nog bra, hlla vän», sade han tröstande. »Doktor Bodineau är rätte mannen. Han räddar honom nog, skall du få se.»

De kommo in i vardagsrummet. Han såg sig oro- ligt sökande omkring och väade sig sedan till henne.

»Var är Al?»

Hon svarade ej, utan gick^ lydande en plötslig impuls, fram till honom och stod där orörhg. Hon var en spenslig, mörkögd kvinna, i vars ansikte livets uppslitande strider satt sina spår. Men de tärda dragen och den förskrämda blicken i ögonen hade icke allenast framkallats av bekymmer. Han visste nog vad som framkallat dem, då han såg på henne, och det visste hon också, då hon såg sig i spegeln.

»Det hjälper inte, Mary», sade han. Han lade sin hand på hennes axel. »Vi ha försökt allting. Det är en eländig utväg, det vet jag nog, men vad

90

kunna vi annat göra? Du har misslyckats. Doktor Bodineau är det enda vi ha kvar.»

»Om jag hade någon annan möjlighet . . .» bör- jade hon tveksamt.

»Det där ha vi ju diskuterat ända till leda», sade han strävt. »Nu måste du morska upp dig. Du vet vilka slutsatser vi stannade vid. Du vet att du inte liar den svagaste skymt till annan möjlighet.»

Hon skakade på huvudet. »Jag vet det. Men det är förfärligt att tänka sig att han skall utkäm!pa sin kamp ensam.»

»Han blir inte ensam!. Doktor Bodineau finns ju. Och för resten är det ett härligt ställe.»

Hon teg.

»Det är det enda», sade han.

»Det är det enda», upprepade hon mekaniskt.

Han såg på sitt ur. »Var är Al?»

»Jag skall skicka hit honom.»

Då dörren stängts efter henne, gick han över till fönstret och tittade ut, trummade tankspridt med knogarna på rutan.

»God dag.»

Han vände sig om och besvarade hälsningen från! mannen som nyss kommit in. Denne gick dröjande bort till fönstret, men stannade obeslutsamt på halva vägen.

»Jag har ändrat mig, George», sade han hastigt och nervöst. »Jag reser inte.»

Han ryckte i sin rockärm, trampade litet på en fläck, slog ned ögonen och lyfte med en kraftig viljeansträngning upp dem igen för att se på den andre.

George betraktade honom tyst med vidgade näs- borrar, och hans magra fingrar krökte sig omedvetet som örnens klor omkring sitt byte.

De båda männen voro mycket Hka varandra till växt och anletsdrag, men trots den starka hkheten var det stor skillnad mellan dem. De hade samma svarta ögon, men mannen vid fönstret såg skarpt och rätt framför sig, medan han som stod mitt i rummet hade en beslöjad och förstulen blick, lian kunde ej möta den andres ögon, fastän han oupp- hörligt och förgäves kämpade med sig själv för att göra det. De höga kindknotorna med sina för- djupningar inunder voro de samma, men huden över fördjupningarna tycktes vara annorlunda. De tunna läpparna voro modellerade på samma sätt, men Georges varo fasta och muskulösa, medan Als voro mjulva. och slappa — läpparna hos en asket som blivit en njutningsmänniska. Och munvinklar- na krökte sig nedåt. Hans hull tydde på anlag för fetma, i s>Tmerhet på örnnäsan som en gång måste ha varit lik den andres, fastän den förlorat den allvarliga skärpa som den andres ännu hade kvar.

Al kämpade för att hålla sig rak, där han stod midt på golvet. Tystnaden generade honom. Han hade en känsla av att han skulle börja vackla fram och tillbaka. Han fuktade sina läppar med timgan.

»Jag ämnar stanna», sade han med förtvivlans mod.

Han slog ned ögonen och ryckte åter i sin rock- ärm.

»Och du är bara tjugusex år», sade George slut- ligen. »Du stackars svaga gubbe.»

92

»Var inte så säker på det», svarade Al litet trot- sigt.

»Kommer du ihåg när vi summo halvannan mil över kanalen?»

»Nå, än sedan?» Als ansikte började få ett sur- mulet uttryck.

»Och kommer du ihåg då vi boxades i ladan efter skoltimmen?»

»Jag tog emot allt stryk du gav mig.»

»Tog emot!» George höjde rösten ett ögonblick. »Du stukade mig fyra eftermiddagar av fem. Du var dubbelt så stark som jag — tre gånger så stark. Och nu skulle jag vara rädd att slå till dig med en soffkudde; du skulle krympa ihop som ett fjolårslöv. Du skulle dö, du stackars eländiga gubbe.»

»Du behöver inte skälla på mig för att jag har åtrat mig», protesterade den andre i litet jämmerlig ton.

Hans hustru kom in, och han såg vädjande på henne, men mannen vid fönstret gick plötsligt fram till honom och utbrast:

»Du vet inte den ena minuten vad du ämn^r göra den andra! Du har ingen karaktär, du rygg- radslösa, krälande mask!»

»Du kan inte få mig ond.» Al smålog illistigt och tittade triumferande på sin hustru. »Du kan inte få mig ond», upprepade han som om han riktigt njutit av den tanken. »Jag vet vad du syftar på. Men det är min mage, säger jag dig. Jag rår inte för

93

det. Vid Gud^ jag rår inte för det. Är det inte magen det kommer ifrån, Mary?»

Hon såg på George och talade lugnt, men hon gömde sin darrande hand i klänningens veck.

»Är det inte dags?» frågade hon dämpat.

Hennes man vände sig häftigt emot henne. »Jag ämnar inte resa!» utropade han. »Det är just vad jag har sagt honom nu. Och jag säger er ännu en gång, båda två, att jag reser inte. Ni kan inte tvinga mig.»

»Men käre Al, du sa' ju . . .» började hon.

»Fäst dig inte vid vad jag sa'!» utbrast han. »Jag har nu sagt något annat, och det ha ni hört, och det är avgörande.»

Han gick över rummet och kastade sig häftigt ned i en vilstol. Men den andre var genast över honom. De klolika fingrarna grcpo honom i axlarna, ryckte upp honom och höllo honom fast.

»Du har kommit till yttersta gränsen, Al, och det vill jag du skall förstå. Jag har försökt att be- handla dig som . . . som min bror men hädanefter skall jag behandla dig som vad du är. Förstår du?»

Vreden i hans röst var kall. Elden i hans ögon var kall. ^len gjorde långt kraftigare verkan än det häftigaste utbrott, och Al vred sig under den och under den hårda handens tag som kom hans axelmuskler att göra ondt.

»Det är bara genom mig som du har tak över huvudet och något att äta. Din plats? Vilken an- nan som helst skulle ha blivit körd på dörren för ett år sedan — för två år sedan. Jag har behållit dig kvar. Din lön har varit en almosa. Den har

94

jag betalat ut. Mary . . . hennes toaletter . . . den där klänningen som hon har på sig är omsydd . . . hon går i sina systrars och min hustrus avlagda kläder. Almosor — du förstår? Edra barn — de gå i mina barns avlagda kläder ... i mina gran- nars barns . . . de tro att kläderna ha skänkts till nå.got barnhem. Och det är ett barnhem . . . eller kommer snart att bli det.»

Han gav varje mening eftertryck genom att omed- vetet göra greppet om halsen hårdare. Al vred sig av smärta. Svetten brast ut i hans panna.

»Hör nu noga på mig», fortfor hans bror. »Om tre minuter skall du säga att du följer med mig. Om idu inte gör det, ska Mary och barnen tas ifrån dig ... i dag. Du behöver aldrig mer komma till kontoret. Det här huset skall vara stängt för dig. Och 'om ett halvt år skall jag ha den glädjen att be- grava dig. Du har tre minuters betänketid.»

Al [gjorde en rörelse som om han höll på att kvävas och lyfte upp sina slappa fingrar till den kramande handen.

»Mitt hjärta . . . släpp mig ... du dödar mig», fläm- tade han.

Handen slängde honom med kraft ner i vilstolen och släppte honom.

Klockan på kaminhyilan pickade hårdt. George såg på den och på Mary. Hon stödde sig mot bor- det ur stånd att dölja hur hon skalv. Han fick en obehaglig känsla av att hans brors fingrar vidrörde hans hand. Alldeles omedvetet torkade han av han- dens baksida mot rocken. Klockan pickade i tyst-

95

nåden. George tyckte att hela rummet skakade av dess röst. Han hörde ännu vad han själv hade sagt.

»Jag reser», kom det från vilstolen.

Det var en svag och bruten röst, och det var en svag och bruten man som reste sig med möda ur vilstolen. Han gick mot dörren.

»Vart går du ?» frågade George.

»Kappsäcken», lydde svaret. »Mary får skicka kofferten efter. Jag kommer igen om en minut.»

Dörren stängdes efter honom. Ett ögonblick där- efter öppnade George den, gripen av en plötslig miss- tanke. Han tittade in. Hans bror stod vid skänken med en flaska i den ena handen och i den andra ett whiskyglas som han tömde.

över glaset såg Al att han var observerad. Det gjorde honom utom sig. Han försökte hastigt fylla på glaset igen och föra det till munnen, men glas och flaska slungades i golvet så att de gingo i kras. Han fräste. Det lät som om ett vilddjur mor- rat. Men greppet om hans axel kuvade och skrämde honom. Han släpades mot dörren.

»Kappsäcken», flämtade han. »Den är där . . . där inne. Låt mig gå efter den.»

»Var är nyckeln?» frågade brodern, då han hade hämtat den.

»Den är inte låst.»

I inästa ögonblick var kappsäcken öppnad, och Georges hand trevade bland innehållet. I det ena facket hittade den en whiskybutelj och i det andra en mindre fla-ska. Han tryckte till låset.

96

»Ivom/>, sade han. »Om vi inte komma med nästa spårvagn, går tåget ifrån oss.»

lian gick ut i förstugan, och Al blev ensam med sin hustru. Det var som en begravning tyckte George där han stod och väntade.

Hans brors överrock fastnade på farstudörrens vred, och det dröjde så länge innan den lossades att Marys första snyftning trängde till deras öron. George gick utför trappstegen med hårdt hoppräs- sade läppar. I ena handen bar han kappsäcken. Med den andra höll han sin brors arm.

Då de nalkades hörnet, hörde han spårvagnen ett kvarter längre bort och skyndade på brodern. Al andades häfiigt. Han släpade fötterna efter sig och gjorde motstånd.

»Du är en djävul till bror», flämtade han.

Till svar fick han ett brutalt ryck i armen. Det påminde honom om hans barndom, då han släpades bort av någon \ redgad anhörig. Och som ett barn måste han hjälpas upp i spårvagnen. Han sjönk ned på en bänk, flämtande, svettande, utmattad av ansträngningen. Han följde Georges ögon, då denne fixerade honom från topp till tå.

»Det är d u som är en djävul till bror», sade George, då han slutat sin granskning.

Al blev tårögd.

»Det är min mage», sade han i klagande ton.

»Inte underligt», blev svaret. »Den är utbränd som kratern i en vulkan. .Men glödhettan är själv- förvållad.»

Sedan sade de ingenting mera. Då de kommo till platsen där de skulle byta vagn, ryckte George

97

Niir gudarna skratta. 7

till och vaknade ur sin tankspriddhet. Han smålog. Med stel blick^ som ej sett de förbiglidande husen, hade han varit försjunken i medlidande med sig själv. Han hjälpte sin bror ur vagnen och tittade uppåt sidogatan. Spårvagnen som de skulle ta var ännu icke i sikte.

Al fick ögonen på utskänkningsstället i hörnet på andra sidan gatan. Han blev genast orohg. Han(s händer började skälva, och han kastade en hungrig blick tvärsöver gatan till dörren, som just nu gick upp och släppte in en lycklig kund. I samma ögon- blick såg han den vitjackade barmästaren mot en bakgrund av blixtrande glas. Alldeles omedvetet satte han sig i rörelse för att gå över gatan.

»Stopp.» Georges hand grep honom i axeln.

»Jag vill ha whisky.»

»Det har du redan fått.»

»Det var för flera timmar sedan. Seså, George, låt mig få litet. Det är den sista dagen. Stäng inte igen för mig förr än vi komma dit. Gud skall veta att det inte är långt dit.»

George kastade en förtvivlad blick uppåt gatan. Spårvagnen syntes.

»Du hinner inte få ett glas», sade han.

»Jag vill inte ha något glas, jag vill ha en butelj.» Als röst blev inställsam. »Seså, George, det är den sista, den allra sista.»

»Nej.» Avslaget var så bestämt som Georges tunna läppar kunde göra det.

Al såg på den annalkande vagnen. Plötsligt satte han sig på trottoarkanten.

»Vad är det?» frågade brodern litet orolig.

98

»Ingenting. Jag vill ha whisky. Det är min mage.»

»Seså, stig upp.»

George sträckte ut handen, men det var för sent, ty hans bror låg redan raklång på trottoaren, lik- nöjd för smutsen och de förbigåendes nyfikna blic- kt'ir. Spårvagnen ringde vid gatukorsningen utanför nästa kvarter.

»Vi komma inte med», sade Al med ett skade- glade leende där han låg, »och det är ditt fel.»

George knöt hårdt sina händer.

»A, jag skulle kunna slå dig!»

»Och försumma spårvagnen», ljöd det triumferan- de svaret från trottoaren.

George såg på spårvagnen. Den var nu på ett halvt kvarters avstånd. Han såg på sitt ur. Han funderade en sekund till.

»Nåja, jag skall gå efter whisky», sade han. »Men du måste med på den där vagnen. Om du låter den gå förbi utan dig, slår jag sönder buteljen i skallen på dig.»

Han rusade över gatan och in på utskänkninigs- stället. Spårvagnen rullade fram till anhalten och stannade. Inga passagerare skulle stiga av. Al slä- pade sig uppför trappsteget och slog sig ned. Han smålog då konduktören ringde och vagnen satte sig i rörelse. Utskänkningsställets svängdörr gick upp. George kom springande efter vagnen med kapp- säcken och en whiskybutelj i handen. Konduktören väntade med handen på ringapparaten för att se om det skulle bli nödvändigt att stanna. Det blev det icke. George svingade sig lätt upp, satte sig bredvid brodern och räckte honom buteljen.

99

»Du kunde ha tagit en liten>, sade Al förebrående. Han drog ur korken med korkskruven på sin pennkniv och lyfte upp buteljen.

»Jag är sjuk . . . magen», förklarade han i urskul- dande ton för passageraren som satt bred\id ho- nom.

På tåget sutto de i en rökkupé. George ansåg att det var nödvändigt. Och sedan de lyckats komma med tåget, kände han sig mera vek om hjärtat. Han var vänligare stämd mot brodern och anklagade sig själv för onödig stränghet. Han för- sökte godtgöra genom att tala om modern, systrarna och små familjeangelägenheter. Men Al var tjurig och ägnade sig åt buteljen. Hans mun blev allt slappare och slappare, påsarna under ögonen tycktes svälla och alla hans ansiktsmuskler slakna.

»Det är magen», sade han en gång, då han druckit ur buteljen och slängt in den under bänken, men den stränga min som broderns ansikte hastigt antog uppmuntrade ej till ytterligare förklaringar.

Åkdonet som mötte dem vid stationen var vär- digt och elegant som det anstår ett privat ekipage. George iakttog allt vad som var karaktäristiskt för den anstalt dit de voro på väg, men hans farhågor minskades i varje minut. Då de körde in genom den breda porten och rullade uppför den vidsträckta gården, var han övertygad om att brodern ej skulle ta anstöt av ställets j)rägel av »inrättning». Det var mera likt ett sommarhotell eller, rättare sagt, en lantlig klubblokal. Och där de ilade fram i det vårliga solskenet med fågelsången i sina öron och

loo

blomdoften i näsborrarna, suckade George efter en veckas vila ])å ett sådant ställe, och han såg för sig den långa torra sommaren i staden och på kontoret. Han hade ej råd att ställa det bra både för sin bror och för sig själv.

»Låt oss ta en promenad i parken», föreslog han, sedan de träffat doktor Bodineau och inspekterat Als rum. »Vagnen går till stationen om en halv- timme, så att vi ha god tid.»

»Här är vackert», sade han ett ögonblick där- efter. Han trampade på sammetslent gräs, träden vähde sig över hans huvud och han stod över- sållad av solglimtar. »Jag önskar att jag kunde stanna här en månad.»

»Jag skall byta plats med dig», sade Al hastigt.

George skrattade, men han kände sig allt utom

trygg-

»Se på den där eken!» utbrast han. »Och den där hackspetten! Ar han inte vacker?»

»Jag tycker inte om det här», hörde han sin bror mumla.

George knep ihop läpparna och beredde sig till strid, men han sade :

»Jag skall skicka iväg Mary och barnen upp till bergstrakterna. Hon behöver det, och det göra de också. Och då du blir bra igen, skall jag låta dig fara efter dem. Då kan du tillbringa dina sommarferier där, innan du kommer tillbaka till kontoret.»

»Jag ämnar inte stanna i den här förbannade hå- lan, du må säga vad du vill», tillkännagav Al plöts- ligt-

lOI

»Jo, det skall du, och du skall få igen din hälsa och styrka, så att Mary, då hon får se dig, blir röd om kinden som förr.»

»Jag följer med dig hem igen.» Als röst var bestämd. »Jag far tillbaka med samma tåg. Xu är det väl dags för oss att ge oss av.»

»Jag har inte berättat för dig alla mina planer», försökte George att fortsätta, men Al avbröt ho- nom :

»Du kan så gärna tiga med det där. Jag vill inte höra på ditt hala pladder. Du behandlar mig som ett barn. Jag är inte något barn. Jag vet vad jag vill, och jag skall visa er att jag kan driva min vilja igenom. Du behöver inte säga någonting. Jag frågar inte ett dyft efter vad du säger.»

Det var en olycksbådande glans i hans ögon, och brodern tyckte att han mest liknade en råtta som jagats in i ett hörn och förtvivlat beredde sig att försvara sig. Då George nu såg på honom, mindes han deras barndom, och det gick upp för honom, att Al åter hade gripits av samma tjurskalliga trots varmed han som barn stått emot alla försök att påverka honom i godo eller ondo.

George uppgav hoppet. Plan hade förlorat. Det här var ingen mänsklig varelse. Den sista glimten av bättre mänskliga instinkter hade slocknat. Del var ett djur, trögt och slött, omöjligt att få ur fläcken — bara ett livets råämne, stridslystet, trot- sigt och olydigt. Och medan han betraktade bro- dern kände han att djuret vaknade även inom ho- nom själv. Han märkte plötsligt att hans fingrar

102

spände och krökte sig som en lönnmördares, och han kände ett begär att döda. Och hans förstånd svek honom till sist och rådde honom att döda, det var det enda han hade att göra.

Han ryckte till då en tjänare ropade till honom' mellan trädstammarna att vagnen väntade. Han svarade. Sedan såg han rätt framför sig och varse- blev brodern. Han hade glömt att han var hans bror. Han hade för ett ögonblick sedan endast varit ett dödt ting. Han började tala och därunder blev allt klart för honom. Hans förstånd hade ej svi- kit. Djuret inom honom hade endast visat hans förstånd vägen.

»Du gör ingen nytta här i världen, Al», sade han. »Det vet du. Du har gjort Marys liv till ett helvete. Du är en förbannelse för dina barn. Och för oss andra har du inte precis gjort livet till något pa- radis.»

»Det tjänar till ingenting, vad du pratar», avbröt Al. »Jag ämnar inte stanna här.»

»Det var just det jag tänkte säga», fortfor George. »Du behöver inte stanna här.» (Als ansikte lyste upp, och han gjorde ofrivilligt en rörelse som för att gå bort till vagnen.) »A andra sidan är det inte nödvändigt att du far hem med mig. Det finns en annan utväg.»

George dök ner med handen i ländfickan och tog upp en revolver. Han höll den riktad möt Al, i det han samtidigt gjorde en rörelse med huvudet åt ett snår i närheten.

»Det går inte att bluffa med mig», fnös AL

103

»Det är ingen bluff. Se på mig, Al. Jag me- nar det. Och om du inte gör det själv, måste jag göra det i ditt ställe.»

De sågo på varandra och revolvern behöll sin riktning. Al kämpade emot ett ögonbhck, men så blixtrade det till i hans ögon. Han ryckte hastigt till sig revolvern.

»A, min Gud! Jag skall göra det», sade han. »Jag skall visa er vad jag går för.»

George kände sig plötsligt knäsvag. Han vände sig bort. Han såg ej brodern gå in i snåret, men han hörde hans kropp tränga sig fram mellan löv och grenar.

»Farväl, x^l», ropade han.

»Farväl», kom det från snåret.

George kände kallsvetten på sin panna. Han bör- jade torka sig i ansiktet med näsduken. Han hörde som från långt avstånd tjänarens röst åter ropa till honom att vagnen väntade. Hackspetten svingade sig ut mellan solglimtarna och slog sig ned på en trädstam ett stycke längre bort. För George var alltsammans som en dröm, men ändå kände han det som höjden av rättvisa. Det var det rätta. Det var det enda möjliga.

Hela hans kropp ryckte till krampaktigt, som om skottet brunnit av. Det var Als röst tätt bakom honom.

»Här är din revolver», sade Al. »Jag stannar.»

Tjänaren syntes mellan träden, han nalkades hastigt och ropade ivrigt. George stoppade vapnet i fickan och grep bägge sin brors händer.

104

»Gud välsigne dig, gosse», mumlade han, »och — med en sista andhämtning — »lycka till!»

»Jag kommer», ropade han till tjänaren, och så gjorde han helt om och sprang mellan träden bort till vagnen.

BARA EN KINES.

''Korallen tilltar, palmen växer, men människan krym])er ihop."

Tahitiskt ordspråk.

Ah Cho förstod icke franska. Han satt i den fullpackade domstolssalen, mycket trött och ut- tråkad, och hörde på den ström av smattrande franska som än den ene än den andre ämbets- mannen gav ifrån sig. För Ah Cho var det bara munväder, och han förvånade sig över fransmännens dumhet och över att det tog så lång tid att upptäcka Chung Gas mördare, ja, att de inte alls kunde få honom fast. Plantagets fem hundra kulis visste att Ah San hade begått mordet, men ändå var Ah San ej ens arresterad. Det var visserligen sant att alla kulis i hemlighet kommit överens om att inte vittna mot varandra, men det hela var ju så enkelt, fransmännen borde ha kunnat upptäcka att Ah San var mannen. De voro mycket dumma, de där fransmännen.

Ah Cho hade ej gjort något som han behövde vara rädd för. Han hade ej haft något att göra med mordet. Han hade visserligen varit närva- rande, och Schemmer, plantagets överuppsynings- man, hade rusat in i barackerna omedelbart där-

io6

efter och ertappat honom där tillsammans med fyra fem andra, men... vad var det vidare med det? Chung Ga hade endast fått två knivstyng. Det var ju tydhgt att fem eller sex män inte kmide åstadkomma bara två sår. På sin höjd kunde man säga, att om en man blott gjort ett enda hugg, var det två som hade gjort det.

Så resonerade alltså Ah Cho då han, jämte sina fyra kamrater, hade ljugit och bondnekat och gjort rätten vimmelkantig med sina uppgifter rörande vad som försiggått. De hade hört den mördades skrik, och liksom Schemmer hade de rusat till mordplatsen. De hade kommit dit före Schemmer, det var allt- sammans. Schemmer hade visserligen intygat att han, lockad av trätans oväsen då han råkat gå förbi, hade stått utanför i minst fem minuter; då han kom in, fann han fångarna redan där inne, och de hade ej kommit in nyss förut, ty han hade stått vid den ena dörren till barackerna. Än se- dan? Ah Cho och hans fyra medfångar hade vitt- nat att Schemmer misstagit sig. Till sist skulle de bli frigivna. Det voro alla säkra på. Fem män- niskor kunde ej bli halshuggna för två knivhugg. Dessutom hade ingen av de främmande djävlarna åsett mordet. Men de där fransmännen voro så dumma. I Kina, det visste Ah Cho mycket väl, skulle domstolen döma dem allesammans till tortyr och få veta sanningen. Det var mycket lätt att få fram sanningen genom tortyr. Men de där frans- männen använde ej tortyr — de dumhuvudena! Därför skulle de aldrig få veta vem som dödat Chung Ga.

107

I\Ien Ah Cho förslod ej allt. Det engelska bo- lag som ägde plantaget hade med stora kostnader importerat de fem hundra kulis till Tahiti. Aktie- ägarna ropade på utdelning, och bolaget hade ej betalat ut någon sådan, därför ville bolaget ej att dess dyrt värvade arbetare skulle börja sticka ihjäl varandra. Och fransmännen voro ju så angelägna att inpränta hos kinamännen den franska lagens goda och förträffliga egenskaper. Ingenting gick upp mot att statuera ett exempel då och då, och dessutom, vad var Nya Caledonien till för nytta om man inte skulle få skicka dit människor att fram- släpa sina dagar i elände och pina till straff för att de offrat åt den mänskliga svagheten?

Ah Cho förstod ej allt detta. Han satt i dom- salen och väntade på det vilseledda utslag som skulle återge honom och hans kamrater friheten så att de kunde få återgå till plantaget och fullgöra det arbete de åtagit sig. Detta utslag skulle snart avkunnas. Förhandlingarna nalkades sitt slut. Det såg han. Det var inte flera vittnesförhör, inget vidare babbel. Även de franska djävlarna voro trötta och väntade på domen. Och medan han väntade, tänkte han tillbaka på den tiden då han skrivit under kontraktet och seglat till Tahiti. Det hade varit svåra tider i hans kustby, och då han förband sig att arbeta i fem år på Söderhavsöarna för femtio mexikanska cents om dagen, hade han tyckt att han gjort ett godt kap. Det farms män i hans by som trälade ett helt år för tio mexikanska dollars, och det fanns kvinnor som bundo nät hela året om för fem dollars, och i köpmännens hus

io8

fanns det tjänstflickor som erhöllo fyra dollars för ett ,års tjänst. Och här skulle han få femtio cents om dagen; för en dag, en enda dag, skulle han er- hålla denna furstliga betalning! Men om det nu var tungt Arbete? Efter de fem åren skulle han åter- vända hem — det stod i kontraktet — och han skulle aldrig mer behöva arbeta. Han skulle vara en rik man i hela sitt liv, med eget hus, hustru och barn som växte upp i vördnad för honom. Ja, och bakom huset skulle han ha en liten trädgård, en plats för eftertanke och vila, med guldfiskar i en liten damm och små av vinden rörda klockor i träden, och det skulle vara en hög mur omkring allt detta så att han ej behövde bli störd i sina meditationer och sin vila.

Nå, han hade tre av dessa fem år bakom sig. Han var redan en rik man i^i hans eget land) tack vare sin hopsparda förtjänst, och det låg endast två ,år till mellan bomullsplantaget på Tahiti och de meditationer och den vila som väntade honom. Och just nu förlorade han pengar tack vare den olyck- liga omständigheten att han varit närvarande vid mordet på Chung Ga. Han hade legat tre veckor i fängelse, och varje dag under dessa tre veckor hade han förlorat femtio cents. Men nu skulle do- men snart avkunnas, och då skulle han återgå till arbetet.

Ah Cho var tjugutvå år gammal. Han var glad- lynt och godmodig, och han hade lätt för att dra på munnen. Hans kropp var spenslig på asiatiskt sätt, men hans ansikte rundt. Det var rundt som månen och det utstrålade en blid medgörlighet och

109

vänlighet 30m Vtir ovanlig bland hans landsmän. Och hans utseende bedrog ej. Aldrig ställde han till bråk, aldrig deltog han i gräl. Han spelade ej. Hans temperament var ej så karskt som en spelares måste vara. Han nöjde sig med småsaker och små nöjen. Aftonsvalkans tystnad och frid efter det upphettande arbetet på bomullsfälten var en oändlig tillfredsställelse för honom. Han kunde sitta i timtal och titta på en enda blomma och filosofera över tillvarons mysterier och gåtor. En blå häger på en liten halvmånformig sandremsa, flygfiskarnas silverglittrande myller eller en solnedgång i pärlvitt och skärt bortom lagunen kunde hänföra honom så att han glömde de tröttsamma dagarnas enfor- mighet och Schemmers grova piska.

Schemmer, Karl Schemmer, var ett djur, ett bru- talt djur. Men han gjorde skäl för sin lön. Han präs- sade ut den sista kraftatomen ur de fem hundra slavarna, ty slavar voro de ända tills deras kon- traktstid var ute. Schemmer arbetade hårdt för att prässa ut kraft ur dessa fem hundra svettande kroppar och förvandla den till exportfärdiga bom- ullsbalar. Hans allt behärskande, järnhårda råa bru- talitet var det som satte honom i stånd att åstad- komma denna förvandling. Han hade också hjälp av ett tjockt läderbälte, tre tum bredt och en meter långt, som han alltid hade på sig under sina rid- turer och som vid vissa tillfällen kunde träffa en framåtlutad kulis nakna rygg med en smäll som av ett pistolskott. Dessa smällar hördes ofta då Schem- mer red nedåt det plöjda fältet.

En gång i början av det kontrakterade arbetets

IIO

första år, hade han dödat en kuH med ett enda slag av sin knytnäve. Han hade icke precis krossat mannens skalle som ett äggskal, men slaget hade varit tillräckligt hårdt för att alldeles bringa huvu- dets innanmäte i förvirring, och efter en veckas sjukdom hade mannen dött. Alen kinesen hade ej klagat för de franska djävlar som styrde Tahiti. Det var deras ensak. Schemmer var deras problem. De måste undvika hans vrede, liksom de undveko giftet hos mångfotingarna som lurade i gräset eller kröpo in i sovrummen då det var regniga kvällar. »Chinagos» — så kallades de av det lata, brun- hyllta öfolket — aktade sig för att inte reta Schem- mer för mycket. Det var liktydigt med att tillfreds- ställa hans anspråk på arbetskvantiteten. Det där slaget av Schemmers knytnäve hade varit värdt tusentals dollars för bolaget, och själv hade han aldrig haft det ringaste obehag därav.

Fransmännen, som saknade anlag för kolonise- ring loch misslyckats i sina barnsliga bemödanden att utveckla öns resurser, voro endast alltför glada åt det engelska bolagets framgång. Vad betydde Schemmer och hans fruktansvärda näve? Och kine- sen som dött? Det var ju bara en chinago. Dess- utom dog han av solstyng, enligt doktorns attest. I hela Tahitis historia hade visserhgen aldrig en människa dött av solstyng. Men det var just det som gjorde detta kinesdödsfall till någonting all- deles unikt. Det sade doktorn i sin rapport. Han var högst enfaldig. Och utdelning måste det ju bli, annars skulle den långa historien om Tahiti- fiaskot ökas med ännu ett fiasko.

III

Det fanns ingen möjlighet alt förstå de där vita djävlarna. Ah Cho grubblade över deras obegrip- lighet medan han satt i domsalen och väntade på utslaget. Det var omöjligt att säga vad som försig- gick inom dem. Han hade träffat några av de vita djävlarna. De voro alla lika befälet och matro-

serna på fartyget, de franska ämbetsmännen, de \'ita männen på plantaget, däribland Schemmer. Deras själar rörde sig alltid på hemlighetsfulla vä- gar som ingen kunde förstå. De blevo onda uian synlig orsak, och deras vrede var alltid farlig. Vid sådana tillfällen voro de som vilda djur. De bråkade om småsaker och ibland kunde de till och med arbeta värre än en kines. De voro ej måttliga som kineserna; de voro glupska, åto omåttligt och drucko ännu omåttligare. En kinaman kunde aldrig veta när en handling skulle behaga dem eller väcka on storm av vrede. Det kunde en kinaman aldrig säga. Vad som behagade dem ena gången, kunde nästa gång framkalla ett utbrott av vrede. Det fanns ett förhänge bakom de vita djävlarnas ögon som dolde deras innersta själ för kinesens blick. Och höjden av allt var de vita djävlarnas fruktansvärda duglighet, deras förmåga att göra saker, att sätta saker i gång, åstadkomma resultat, böja allt levande efter sin vilja och till och med naturkrafterna. Ja, de vita männen voro besynnerliga och underbara, och de voro djävlar. Schemmer till exempel.

Ah Cho undrade varför det gick så långsamt att formulera domen. Ingen av dem som förhörts hade lagt hand på Chung Ga. Ah San ensam hade dödat honom. Ah San hade gjort det, böjt Chung Gas

huvud bakåt med den ena handen om hårpiskan, medan den andra sträckts fram bakifrån och borrat kniven i hans kropp. Två gånger hade han stött till. Där i domssalen, med slutna ögon, såg Ah Cho för sig hur mordgärningen hade gått till -- grälet, de onda orden som slungats av och an, den smuts och de förolämpningar som kastats över vörd- nadsvärda förfäder, förbannelserna över ofödda släk- ten, Ah Sans luftsprång, greppet om Chung Gas hårpiska, kniven som borrade in sig två gånger i hans kött, dörrens uppryckande, Schemmers in- rusande, kapplöpningen mot dörren, Ah Sans flykt, Schemmers flygande bälte som drev in de övriga i hörnet och revolverskottet som Schemmer fyrade av för att kalla dit hjälp. Ah Cho ryste då han åter genomlevde detta i tankarna. Ett slag av bäl- tet hade träffat hans kind och skrapat bort skinn. Schemmer hade pekat på blånaderna, då han kände igen Ah Cho under vittnesförhöret. Inte förr än nu hade blånaderna gått bort. Det hade varit ett väldigt slag. Om det träffat en halv tum längre in, skulle ögat ha strukit med. Men nu glömde Ah Cho hela händelsen och såg åter för sig den meditatio- nernas och vilans trädgård som skulle bli hans, då han kom tillbaka till sitt eget land.

Han satt där med orubbligt lugn min, medan domaren läste upp utslaget. Lika orubbligt lugna voro hans fyra kamraters ansikten. Och de voro fortfarande orubbligt lugna då tolken förklarade att de fem hade befunnits skyldiga till mordet på Chung Ga och att Ah Chow skulle halshuggas, Ah Cho arbeta tjugu år i fängelse på Nya Caledonien,

113

När gudarna skratta. 8

Wong Li tolv år och Ah Tong tio år. Det tjänade till ingenting att ta vid sig för det. Till och micd Ah Chow såg likgiltig ut som en mumie, fastän han skulle bli halshuggen. Domaren lade till några ord, och tolken förklarade att som Ah Chows an- sikte blivit värst åtgånget av Schemmers skinnrem, hade han varit lättast att identifiera, och efter en man måste dö, kunde han lika gärna bli den man- nen. Att Ah Chos ansikte också hade fått en svår skråma, som bevisade att han varit närvarande vid mordet och otvivelaktigt deltagit däri, hade ådra- git honom de tjugu årens straffarbete. Straffbe- loppen fingo sin förklaring, ända ner till Ah Tongs tio år. Kineserna skulle låta varna sig av detta, sade domaren slutligen, ty de måste lära sig att lagen måste ha sin gång på Tahiti, om också jord och himmel störtade samman.

De fem kinamännen fördes tillbaka till fängelset. De voro varken överraskade eller bedrövade. Att domarna utfallit så oväntat var precis vad de varit vana vid i alla sina mellanhavanden med de vita djävlarna. Av dem kunde en kinaman aldrig vänta sig något annat än det oväntade. Det stränga straf- fet för ett brott som de ej hade begått var ej besynnerligare än de otaliga besynnerliga saker som de vita djävlarna gjorde. Under de följande vec- korna betraktade Ah Cho ofta Ah Chow med en viss nyfikenhet. Han skulle bli halshuggen av giljo- tinen som uppförts på plantagets område. Han skulle aldrig få uppleva någon ålderdom, han skulle aldrig få sitta i fridens trädgård. Ah Cho filoso- ferade och spekulerade över liv och död. För sin

114

egen del var lian icke orolig, rjugu år, det var ju bara tjugu år. Så långt hade han till sin träd- gård — det var allt. Han var ung, och det asiatiska tålamodet var honom medfödt. Han kunde \änta dessa tjugu år, och vid den tiden skulle hettan i hans blod ha stillat sig och han skulle vara bättre förberedd till den lugna njutningens trädgård. Han tänkte på ett namn åt den; han skulle kalla den för Morgonfridens trädgård. Hela dagen njöt han av den tanken, och h.an kände sig inspirerad att formulera ett moraliskt tänkespråk om tålamodets dygd, som visade sig vara en stor tröst i synnerhet för Wong Li och Ah Tong. ]Men Ah Chow brydde sig ej om tänkespråket. Hans hu\'ud skulle så snart skiljas från kroppen att han ej behövde något tåla- mod för att vänta på denna händelse. Han rökte med välbehag, åt godt, sov godt och frågade ej efter om tiden gick långsamt.

Cruchot var en poliskonstapel. Han hade tjänst- gjort tjugu år i kolonierna, från Nigeria och Sene- gal till Söderhavsöarna, och dessa tjugu år hade ej haft någon märkbar inverkan på hans tröga sinne. Han var lika slö och dum som på den tiden han levat som bonde i södra Frankrike. Han var väl disciplinerad och rädd för myndigheterna, och den enda skillnaden mellan Gud och överkonstapeln var det mått av slavisk lydnad han visade dem. Överkonstapeln var faktiskt en större bjässe för honom än Gud, utom på söndagarna då Guds tal- män förde ordet. Gud var vanligen mycket avläg- sen, medan överkonstapeln däremot var mycket nära till hands.

115

Det var Cruchot som tog emot ordern från över- domaren att All Chow skulle utlämnas till honom. Nu föll det sig så att överdomaren kvällen förut hade haft middag för kaptenen och officerarna på det franska krigsfartyget. Hans hand darrade då han skrev ut ordern, och hans ögon svedo så att han ej läste igenom ordern. Det var ju i alla fall bara en kinamans liv det gällde. Han märkte alltså ej att han hade utelämnat den sista bokstaven i Ah Chows najnn. I ordern stod det »Ah Cho», och då Cruchot räckte fram ordern, utlämnade fång- vaktaren Ah Cho åt honom. Cruchot satte upp denne bredvid sig på vagnen bakom två mulor och körde bort.

Ah Cho var glad åt att få komma ut i sol- skenet. Han satt bredvid konstapeln och sken av belåtenhet. Han sken mer än någonsin då han lade märke till att mulorna styrde kosan söderut åt Atimaono till. Schemmer hade förmodligen skickat honom dit. Schemmer ville att han skulle arbeta. Nåja, han skulle arbeta duktigt. Schemmer skulle ej få någon orsak att beklaga sig. Det var en het dag. Det hade varit ett uppehåll i passadvindarna. Mulorna svettades, Cruchot svettades, och Ah Cho svettades. Men det var Ah Cho som uthärdade hettan bäst. Han hade knogat i tre år under plan- tagets himmel. Han sken så av förtjusning att till och med den trögtänkte Cruchot började bli för- vånad.

»Du är bra komisk», sade han slutUgen. Ah Cho nickade och sken ännu mer än förut. I motsats till domaren talade Cruchot kanakspråk till

ii6

honom, och det förstod Ah Cho lika bra som alla kinamän och alla främmande djävlar.

»Du skrattar för mycket», klankade Cruchot. »En sådan dag skulle ens hjärta vara fullt av tårar.»

»Jag ar glad över att slippa ur fängelset.» ♦ »Är det bara för det?» Konstapeln ryckte på axlarna.

»Är det inte tillräckligt?» lydde svaret.

»Du är alltså inte glad över att du skall bli halshuggen?»

Ah Cho såg på honom helt häpen och sade:

»Jag skall ju fara tillbaka till Antimaono för att arbeta på plantaget åt Schemmer. Är det inte dit du för mig?»

Cruchot strök tankfullt sina långa mustascher. »Jaså», sade han slutligen och gav den bortre mulan ett piskrapp, »du vet inte?»

»Vad är det jag inte vet?» Ah Cho började kän- na sig litet orolig. »Skall inte Schemmer låta mig arbeta nu?»

»Inte efter den här dagen», skrattade Cruchot hjärtligt. Det var ett godt skämt. »Ser du, du kom- mer inte att kunna arbeta efter den här dagen. En 'inänniska med avhugget huvud kan inte arbeta, eller hur?» Han knuffade kinamannen i sidan och fnittrade.

Ah Cho teg medan mulorna travade en hel mil. Sedan sade han: »Skall Schemmer hugga huvudet av mig?»

Cruchot flickade och flinade.

»Det är ett misstag», sade Ah Cho allvarligt. »Jag är inte den kinaman som skall halshuggas. Jag är

Ah Cho. Den höge domaren har bestämt att jag skall vara tjugu år i Nya Caledonien.»

Konstapehi skrattade. Det var ett histigt skämt, att den där komiska kinamannen försökte hira gil- jotinen. Mulorna travade genom en kokoslund och en halv mil utmed det glittrande ha\et innan Ah' Cho sade något mera.

»Jag är inte Ah Chow, säger jag. Den höge domaren sade inte att jag skall halshuggas.»

»Var inte rädd»^ sade Cruchot i den filantropiska avsikten att göra det lättare för fången. »Det är inte svårt att dö på det viset.» Han knäppte med fingrarna. »Det går fort — så här. Det är inte som att hänga i ett rep och sparka och göra gri- maser i fem minuter. Det är som att nacka en kyckling. Man skär huvudet av honom, det är allt- sammans. Och likaså är det med en människa. Pang! så är det över. Det gör inte ondt. Man in- billar sig inte ens att det gör ondt. Man tänker inte. Huvudet är borta, så att man kan inte tänka. Det är mycket bra. Det är på det sättet jag vill dö — fort, ja, fort. Du har tur, du, som får dö så. Du kunde få spetälska och falla sönder långsamt, först ett finger, sedan en tumme och så tårna. Jag kände en karl som blev skållad med hett vatten. Det drog om två dagar innan han dog. Man kunde höra honom skrika på en kilometers avstånd. Men du? A, så lätt! Krr — så skär bilan halsen av dig. Det är förbi. Bilan kanske till och med kittlar behagligt. Vem vet det? Ingen som har dött på det sättet har någonsin stått upp igen och talat om det.»

ii8

Det sista ansåg han för överdådigt kvickt och vred sig av skratt i en hel minut. Till en del var hans munterhet låtsad, men han ansåg det för sin plikt som hygglig karl att muntra upp den där kinamannen.

»Men jag är ju Ah Cho, säger jag», envisades! den andre. »Jag vill inte bli halshuggen.»

Cruchot blängde ilsket. Den där kinamannen drev skämtet för långt.

»Jag är inte Ah Chow» — började Ah Cho.

»Nog nu», avbröt konstapeln. Han blåste upp kinderna och försökte se barsk ut.

»Jag säger ju att jag inte är — — » började Ah Cho omigen.

»Håll käften!» röt Cruchot.

Sedan färdades de vidare under tystnad. Det var tjugu mil från Papeete till Atimaono, och de hade åkt mer än halvvägs då kinamannen åter bör- jade tala.

»Jag såg dig i domssalen då den höge domaren höll rannsakning med oss», började han. »Godt och väl. Kommer du ihåg att Ah Chow, som skall bli halshuggen — minns du att han — Ah Chow — var en lång karl? Se på mig.»

Han reste sig plötsligt, och Cruchot såg att han var kortväxt. Och lika plötsligt såg Cruchot Ah Chow för sig i minnet, och på den minnesbildenl var Ah Chov/ lång. För konstapeln voro alla kine- ser lika. Det ena ansiktet var hkt det andra. Men han kunde skilja på långa och korta, och han visste att han inte hade den rätte bredvid sig på vagns-

119 ^

sätet. Han höll plötsligt in mulorna, så att fimmer- stången sköt framför dem och lyfte upp bogträna.

»Ser du, det var misstag», sade Ah Cho och små- log belåtet.

Men Cruchot funderade. Han hade redan ångrat att han hejdat vagnen. Han visste ingenting om överdomarens blunder, och det fanns ingen möjlig- het för honom att reda ut detta; men han visste att han hade fått order att skjutsa den här kinamannen till Atimaono och att det var hans plikt att lämna av honom i Atimaono. Om han nu inte var den rätte och de halshöggo honom? Det var bara en kines, när allt kom omkring, och vad betydde väl en kines? För resten var det kanske intet misstag. Han visste inte vad som försiggick inom hans för- mäns huvud. De visste bäst vad de hade att göra. Vem var han, efter han skulle tänka i deras ställe? En gång för längesedan hade han försökt tänka i deras ställe, och då hade överkonstapeln sagt: »Cruchot, ni är ett dumhuvud! ju förr ni lär er inse det, desto bättre för er. Ni skall inte tänka, ni skall lyda och låta edra förmän tänka.» Det minnet plågade honom ännu. Och om han vände om till Papeete, skulle avrättningen i Atimaono bli fördröjd, och om han gjorde orätt i att vända om, skulle han få en uppsträckning av överkonstapeln som väntade på fången. För resten skulle han få en uppsträckning i Papeete i alla fall.

Flan lät mulorna smaka piskan och körde vidare. Han såg på sin klocka. Han skulle komma en halvtimme för sent redan nu, och överkonstapeln skulle alldeles säkert bli förargad. Han lät mulorna

I20

trava på. Ju mera Ah C ho envisades att vilja för- klara misstaget, desto mera tjurskallig blev Cruchot. Medvetandet att han hade orätt person bredvid sig förbättrade icke hans lynne. Vissheten att det ej berodde på något misstag av honom stärkte honom i hans tro att det orätta han gjorde var det rätta, Och hellre än att utsätta sig för överkonstapelns missnöje skulle han ha förhjälpt ett dussin orätta kinamän till att bli ett huvud kortare.

Vad Ah Cho beträffade, så . . . sedan konstapeln slagit honom i huvudet med piskskaftet och be- fallt honom att tiga, hade han ingenting annat att göra än tiga. Den långa färden fortgick under tystnad. Ah Cho funderade över de främmande djävlarnas besynnerliga handlingssätt. Det fanns ingen möjlighet att förklara det. Vad de gjorde med honom var i stil med allt vad de gjorde. Först dömde de fem oskyldiga människor skyldiga, sedan höggo de huvudet av den man som till och med de själva i sin svarta okunnighet ej hade ansett förtjäna mer än tjugu års fängelse. Och han kunde ingenting göra. Han kunde bara sitta overksam och ta emot vad dessa herrar över liv och död mätte ut åt honom. En gång greps han av panisk skräck och började kallsvettas, men det övervann han. Han försökte finna sig i sitt öde genom att erinra sig och upp- repa vissa stycken i »Yin Chih Wen» (»Avhand- lingen om den Lugna Vägen»), men' i stället såg han alltjämt för sig meditationernas och vilans träd- gård. Det plågade honom, men så överlämnade han sig åt drömmen och satt i sin trädgård och hörde på hur vindklockorna klingade i träden. Och

121

medan han satt så och drömde, kunde han påminn^, sig och upprepa de där styckena ur »AvhandHngen om den Lugna Vägen».

Tiden gick såhmda ganska behaghgt tills de kommo till Atimaono och mulorna travade fränt till schavotten, i vars skugga den otålige överkon- stapeln stod. All Cho knuffades uppför trappan till schavotten. Nedanför sig på den ena sidan såg han alla plantagets kulis församlade. Schemmer hade bestämt att händelsen skulle bli ett avskräc- kande exempel och hade därför kallat in kulis från fälten och tvingat dem att vara närvarande. Då de fingo se Ah Cho, började de prata sins emellain med låg röst. De sågo misstaget, men de behöllo det för sig själva. De obegripliga vita djävlarna hade utan tvivel kommit på andra tankar. I stäl- let för att ta en oskyldig människas liv skulle de nu ta en annan oskyldig människas liv. Ah Chow eller Ah Cho — det var ju likgiltigt. De kunde aldrig förstå de vita hundarna, lika litet som de vita hundarna kunde förstå dem. Ah Cho skulle bli halshuggen, men då deras återstående två års sla- veri var över, skulle de få återvända till Kina.

Schemmer hade gjort giljotinen själv. Han var en händig man, och fastän han aldrig sett en gil- jotin, hade de franska ämbetsmännen förklarat dess idé för honom. Det var på hans förslag som de hade befallt att avrättningen skulle äga rum i Ati- maono i stället för i Peteete. Skådeplatsen för brottet, påstod Schemmer, var det lämpligaste stället för straffet, och dessutom skulle det ha €n väl- görande inverkan på plantagets halva tusen kineser.

122

Schemmcr hade också erbjudit sig att tjänstgöra som bödel, och i den egenskapen stod han nu på schavotten och experimenterade med det straffverk- tyg han gjort. Under giljotinen låg en l^anankubb grov och solid som en människohals. Ah Cho såg på med omotståndligt intresse. Tysken vred på en liten vev och hissade upp bilan till toppen av den lilla kran han hade ställt i ordning. Vid ett ryck i det bastanta repet lossnade bilan, föll med blixtens fart och skar prydligt itu banankubben.

»Hur fungerar den?» frågade överkonstapeln då han kom upp på schavotten.

»Briljant», svarade Schemmer triumferande. »Låt mig visa er.»

Han vred åter på veven som hissade upp bilan och ryckte i repet, så att bladet for ner på träkubben. Men denna gång gick det endast igenom till två tredjedelar.

Överkonstapeln gjorde en grimas. »Det duger inte», sade han.

Schemmer torkade svetten ur pannan. »Vad som behövs är större tyngd», förklarade han. Han gick till kanten av schavotten och ropade till smeden att gå efter en järnten på aderton kilo. Aledan han lutade sig fram för att fästa järnet på bilans överkant, kastade Ah Cho en blick på överkonsta- peln och beslöt att passa på tillfället.

»Den höge domaren sade att Ah Chow skulle halshuggas», började han.

Överkonstapeln nickade otåligt. Han tänkte på den femtonmilsfärd han hade för sig på eftermid- dagen till öns lovartsida och på Berthe, pärlband-

123

låren Laficres vackra halvblodsdotter, som väntade på honom vid framkomsten.

»Men jag är inte Ah Chow. Jag är Ah Cho/ Den höge domaren har begått ett misstag. Ah Chow är en lång karl, och som du ser är jag liten.»

Överkonstapeln såg hastigt på honom och förstod misstaget. »Schemmer!» ropade han i befallande ton. »Kom hit.»

Tysken brummade, men stod lutad över sitt arbete tills järntenen var tillfredsställande fastgjord. »Är er kinaman i ordning?» frågade han.

»Se på honom», lydde svaret. »Är han den rätte?»

Schemmer blev överraskad. Han svor intensivt i ett par sekunder och tittade med saknad på appa- raten som han förfärdigat med egen hand och som han var så ivrig att se i gång. »Hör nu», sade han sluthgen, »vi kan inte skjuta upp det här. Jag har redan förspillt tre timmars arbete för de här fem hundra kineserna. Det har jag inte råd att förlora omigen för den rättes skull. Bäst att låta det basa i alla fall. Det är ju bara en kines.»

Överkonstapeln tänkte på den långa resa han hade framför sig och på pärlhandlarens dotter och stred med sig själv.

»Cruchot får ovett, om det blir upptäckt», ivrade tysken. »Men det är inte antagligt att det blir upptäckt. Ah Chow skvallrar i alla händelser inte.»

»Felet är nog inte Cruchots», sade överkonstapeln. »Det måste ha varit ett misstag av fångvaktaren.»

124

»Låt gå för det då. Oss kunua de inte klandra. V^em kan skilja den ena kinesen från den andra? Vi kunna säga att vi bara ha fullgjort våra intruktio- ner beträffande den kines som utlämnats åt oss. För resten kan jag sannerligen inte ta alla de här kulis en gång till från deras arbete.»

De talade franska, och Ah Cho, som ej förstod ett ord, visste att de nu avgjorde hans öde. Ha^n visste också att avgörandet låg hos överkonstapeln, och hans ögon hängde fast vid dennes läppar.

»Nåja», sade överkonstapeln, »gå på då. Det är ju bara en kines.»

»Jag skall göra ett experiment till för att vara säker». Schemmer flyttade banankubben ett stycke under bilan som han hade hissat upp till toppen av giljotinen.

Ah Cho försökte erinra sig tänkespråk ur »Av- handlingen om den Lugna Vägen». »Lev i sämja», dök upp för. honom, men det var inte tillämpligt. Han skulle inte leva. Han skulle dö. Nej, det dugde inte. »Förlåt ondskan» — ja, det fanns ingen ondska att förlåta. Schemmer och de andra gjorde detta utan ondska. Det var för dem endast ett arbete som måste utföras, liksom röjning av jungeln, dränering av marken och bomullsplantering voro arbeten som måste utföras. Schemmer ryckte i repet, och Ah Cho glömde »Avhandlingen om den Lugna Vägen». Bilan föll ner med en smäll och skar av en prydlig skiva av träkubben.

»Utmärkt!» utropade överkonstapeln och gjorde en paus i tändandet av cigarretten. »Utmärkt, min vän.»

125 . .i

Schemmer njöt av berömmet.

»Stig fram nu, Ah Cliow», sade han på tahiliska.

)>]\Ien jag är ju inte Ah Chow . . .», började Ah Cho.

»Tig!» blev svaret. ,>Om du öppnar munnen en gång till, slår jag dig i skallen.»

Överuppsyningsmannen hotade honom med knyt- näven, och han teg. Vad tjänar det till att prote- stera? De där främmande djävlarna fingo alltid sin vilja fram. Han lät binda fast sig vid det lod- räta trädet som var lika långt som hans kropp. Schemmer drog till spännena hårdt, så hårdt att remmarna skuro in i hans hull och vållade honom smärta. ^len han jämrade sig icke. Smärtan skulle ej räcka länge. Han kände att brädet började luta bakåt i luften och tillslöt ögonen. I det samma såg han en sista skymt av sin trädgård för medita- tioner och vila. Han tyckte att han satt i träd- gården. Det blåste en sval vind, och klockorna i träden klingade svagt. Även fåglarna gåvo ifrån sig dåsiga små läten, och över den höga muren trängde bylivets dämpade sorl.

. Nu märkte han att brädet l^g stilla, och av sina musklers tryck och spänning förstod han att han låg på rygg. Han slog upp ögonen. Rätt ovanför sig såg han det svävande knivbladet blixtra i solen. Han såg tyngden som lagts till och lade märk'e till att en av Schemmers knutar hade gått upp. Sedan hörde han överkonstapelns röst ropa ett skarpt kommandoord. Ah Cho tillslöt hastigt sina ögon. Han ville ej se kniven falla. Men han kände den —

126

i ett enda hemskt vinande ögonblick. Och i detta ögonblick kom han ihåg Cruchot och vad Cruchot hade sagt. Men Cruchot hade orätt. Bilan kittlade ej behagligt. Så mycket \isste han, innan han upp- hörde att veta något.

VÄSTLIG KURS.

I sju veckor hade ]\1 a r y Rogers kryssat ;iiel- lan 50° sydl. i Atlanten och 50'' sydl. i Stilla havet, vilket vill säga att hon i sju veckor ansträngt sig att runda Kap Horn. I sju veckor hade hon haft antingen hårdt väder eller nästan hårdt väder, som hon ridit ut i lä av den fruktansvärda Terra Del Fuego-kusten; hon hade nästan drivit i land under de väldiga dyningarna i den stiltje som plötsligt inträffat. I sju veckor hade hon kämpat med Kap Horns bränningar och fått en massa örfilar och dråpslag av dem. Hon var ett träfartyg, och hennes ständiga rullande hade öppnat hennes fogar så att vakterna måste avlösa varandra vid pumparna två gånger om dagen.

Mary Rogers var ansträngd, besättningen var ansträngd, och långa Dan Cullen, kaptenen, var också ansträngd. Han var kanske allra mest an- strängd, ty på honom vilade jättckampens ansvar. Han sov för det mesta i kläderna, men han sov mycket sällan. Han drev omkring på däcket om natten, ett långt, grovlemmat, bistert spöke, svart av trettio års solbränna på sjön och luden som en orangutang. Han förföljdes av en ständig tänkte, seglationsanvisningen för Kap Horn : ;)V a d n i g ö r,

128

så håll för all del västlig kurs!» Det var en fix idé. Han tänkte inte på något annat, utom att han ibland hädade Vår herre för att han givit honom ett sådant gement väder.

Västlig kurs! Han brottades med Kap Horn och låg dussintals gånger i gynnsamt läge med den järnhårda udden i nordost eller nord-nordost på tjugu sjömils avstånd. Men varje gång slungade den eviga västanvinden honom tillbaka och han drev österut. Han slogs med storm efter storm, så långt söderut som 64°, innanför den ^ntarktiska drivisen, och lovade mörkrets makter sin odödliga själ för en smula västlig kurs, för en bris som kunde hjälpa honom om udden. Men han måste liålla ostlig kurs. I förtvivlan hade han försökt passera genom de smala Le Maire-sunden. Då han var halvvägs igenom, gick vinden över till nord-nord- väst, barometern sjönk till 28,88, och han vände och drev för en ursinnigt rasande storm, och det fattades bara en hårsmån att han satt Mary Rogers på grund på de svarttandade klipporna. Två gånger hade han styrt västlig kurs till JDiego Ramirez-klipporna, och den ena gången räddade han sig undan mellan två snöbyar, men då hade han nästan snuddat vid de grund som blivit så många fartygs ohjälpliga fördärv.

Blåst! Kapten Dan Cullen genomgick i minnet alla sina trettio år på sjön för ,att bevisa att det aldrig hade blåst så förr. M ary Rogers gick bidevind då han kom med detta påstående, pch till bekräftelse därpå krängde hon över ända till

129

När gudarna skrat la. 9

luckorna, innan en halvtimme gått. Hennes nyå stormärssegel och spritt nya gaffelfock blåste bort som silkespapper, och fem segel, fast beslagna med dubbla sejsingar, rycktes loss och sletos från sina rår. Och innan det dagades krängde Mary Rogers över ytterligare två gånger, och man slog hål i hennes relingar för att lätta hennes däck från havsvattnet som prässade ner henne.

I genomsnitt en gång i veckan såg kapten ,Dan Cullen glimtar av solen. En gång sken solen i tio minuter vid middagstiden, och tio minuter därefter stack en ny orkan upp, båda vakterna minskade seglen, och allt begravdes i en piskande snöbys mörker. En gång var kapten Dan Cullen i fjorton dagar ur stånd att ta middagshöjden. Sällan kunde han veta sitt läge på en halv grad när utom då land var i sikte, ty sol och stjärnor voro alltid dolda bakom molnen, och det var så mörkt att det, till och med då det var som bäst, var ytterst svårt att göra noggranna observationer. Världen var insvept i ett grått flor. Skyarna voro grå, de stora, drivan- de sjöarna voro blygrå, de rykande böljetopparna voro ett grått skum, till och med de fåtaliga alba trosserna voro grå, och snöflingorna voro inte vita utan grå under himlens mörka pell.

Livet ombord på Mary Rogers var grått — grått och dystert. Matrosernas ansikten voro blå- grå, havsvattnet ådrog dem hudsprickor och bölder, och de pinades förfärligt. De voro som skuggor. I sju veckor hade de i skansen eller på däck ej vetat vad det ville säga att ha en torr tråd på

I so

kroppen. De hade glömt hur det kändes att få sova en hel vakt, och alla vakter hördes komman- dot: »Alle man på däck!» De stulo sig till en liten stunds orolig slummer då och då, och de sovo i sina oljekläder alltid beredda på att bli purrade. De voro så matta och utslitna att två vakter inte kunde göra mer än en vakts arbete. Det var där- för bägge vakterna voro så ofta på däck. Och ingen av dessa människoskuggor kunde skolka från arbetet, endast ett brutet ben kunde befria en man från arbete, och det var två som hade blivit slagna sönder och samman av de överspolande sjöarna. En som också blott var skuggan av en människa var George Dorety. Han var den ende passageraren ombord, en vän till firman, och han hade bestämt sig att göra sjöresan för sin hälsas skull. Men sju veckors Kap Horn hade ej förbättrat hans hälsa. Han flämtade och stönade i sin koj under de långa, rullande nätterna, och då han var på däck var han så ombyltad för värmens skull att han liknade ett vandrande klädmagasin. Under middagarna, som han intog vid kajutbordet i så djupt mörker att hänglamporna alltid brunno, såg han lika blågrå ut som den sjukaste, eländigaste karlen i skansen. Och att sitta och bliga över bordet på kapten Dan Cullen gjorde honom icke muntrare. Kapten Cullen tuggade och blängde och teg. Blängningarna gällde Vår herre, och varje gång han tuggade upprepade han den enda tanke han var mäktig : håll väst- lig kurs. Han var ett stort, ludet djur, och åsy- nen av honom var ej eggande för de andras aptit. Han betraktade George Dorety som en olycksbrin-

131

gande Jona, och det sade han honom en gång fÖr varje måUid, i det han vildt delade blängningarna mellan Vår herre och passageraren.

Styrmannen kunde ej heller pigga upp en tynan- de aptit. Han hette Joshua Higgins, var sjöman till yrke och fasoner, men en fähund till karaktären, en ryggradslös, lömsk varelse, hjärtlös och självisk och feg, utan själ, dödligt rädd för Dan Cullen men en buse för besättningen, som visste att bakom styrmannen stod kapten Cullen, lagstiftaren och hus- bonden, pådrivaren och bestraffaren, som gick upp mot ett dussin dryga styrmän. I detta ohyggliga väder vid södra ändan av världen lade Joshua Higgins bort att tvätta sig. Hans smutsiga ansikte betog vanligen George Dorety den smula aptit han lyckats samla. Under normala förhållanden skulle dessa brott mot renlighetens lag ha väckt kapten Cullens uppmärksamhet och satt fart i hans fula ordförråd, men för närvarande tänkte han endast på den västliga kursen, och allt som ej stod i sam- band därmed var som om det aldrig existerat. Om styrmannens ansikte var rent eller smutsigt hade ej med den västliga kursen att göra. Längre fram, då de kommit till 50° sydl. på Stilla havet, skulle Joshua Higgins genast tvätta sig i ansiktet. Till dess satt George Dorety vid kajutbordet, där grå skymning växlade om med lampsken, medan lampor- na fylldes på, han satt mellan dessa båda män, den ene en tiger och den andre en hyena, och undrade varför Vår herre hade skapat dem. Andre styrmannen, ^latthevv Turner, var en äkta sjöman och en karl, men George Dorety fick ej njuta av

132

hans sällskap, ty han åt för sig själv, ensam, då de hade slutat.

På lördagsmorgonen den 24 juli vaknade George Dorety med en känsla av liv och brådstörtad fart. På däck fann han att Mary Rogers rusade fram- åt för en tjutande sydost. Endast de undre topp- seglen och focken voro tillsatta. Det var nätt och jämnt så mycket hon kunde tåla, men ändå gjorde hon fjorton knop, enligt vad mr Turner ropade i Doretys öra då han kom upp på däck. Och nu höll man västlig kurs. Hon skulle äntligen runda Kap Horn . . . om vinden stod sig. Mr Turner såg lyckhg ut. Slutet av kampen var i sikte. Men kap- ten Cullen såg ej lycklig ut. Han blängde på Dorety i förbigående. Kapten Cullen ville ej låta Vår herre veta att han var belåten med den där vinden. Han hyste vissa föreställningar om en elak Gud, och han trodde i djupaste hemlighet att om Gud visste att det var en välkommen vind, skulle han genast göra slut på den och skicka en fräsare från väster. Så att han gick försiktigt till väga med Vår herre, dolde sin glädje bakom blängande ögonkast och brummade svordomar, och på det viset skulle han nog lura Vår herre, ty Vår herre var det enda i världen som Dan Cullen var rädd för.

Hela lördagen och lördagsnatten jagade Mar y Rogers västerut. Hon loggade alltjämt sina fjor- ton knop, så att på söndagsmorgonen hade hon gjort tre hundra femtio mil. Om vinden stod sig, skulle hon runda udden. Om det misslyckades och fräsaren kom från vilket håll som helst mellan syd- väst och norr, skulle Mary Rogers bli slungad

133

tillbaka och vara lika illa däran som hon varit för sju veckor sedan. Och på söndagsmorgonen moj- nade vinden verkligen. De stora vågorna lade sig och sjön jämnade ut sig. Bägge vakterna voro på däck och satte till segel efter segel så mycket skutan kunde tåla. Och nu morskade kapten Cullen upp sig inför Vår herre, rökte en stor cigarr, smålog triumferande, som om han varit förtjust åt den mojnande vinden, medan han inom sig rasade mot Vår herre för att han tagit livet ur den välsignade vinden. Håll västlig kurs! Det skulle han göra, om bara Vår herre ville låta honom vara i fred. I tysthet försvor han sig åter åt Mörkrets makter, om de läto honom hålla västlig kurs. Han hade så lätt för att göra detta, ty han trodde ej på Mörkrets makter. Han trodde i själva verket endast på Gud, fastän han ej visste det. Och i hans bak- vända teologi var Gud verkligen Mörkrets förste. Kapten Cullen var en djävulsdyrkare, men han gav djävulen ett annat namn, det var allt.

Vid middagstiden, då det slagit fyra glas, be- fallde kapten Cullen att överbramseglen skulle sättas till. Karlarna gingo till väders fortare än på flera veckor. De voro icke allenast pigga emedan de höllo västlig kurs, utan en välgörande sol lyste också och tinade upp deras styva lemmar. George Dorety stod i aktern bredvid kapten Cullen, mindre inbyltad än vanligt, och insöp den behagliga värmen medan han såg på vad som försiggick. Händelsen inträffade helt hastigt och oväntat. Det hördes ett rop från föröverbramseglets rå: »En man överbord!» Någon kastade ut en livboj över relingen, och i

134

samma ögonblick hördes andre styrmannens röst-, stark och befallande:

»Ror i lä!»

Mannen vid ratten drejade icke en spak. Han,, visste bättre, ty kapten Dan Culien stod bredvid honom. Han ville dreja en spak, dreja alla spakarna, lägga röret hårdt i lä, för kamratens skull som höll på att drunkna. Han tittade på kapten Dan Culien, men kapten Dan Culien ändrade icke en min.

»I lä! Hårdt i lä!» röt andre styrmannen och rusade akteröver.

Men han upphörde att springa och kommendera och han stannade, då han såg Dan Culien vid ratten. Och långa Dan Culien blossade på sin cigarr och sade ingenting. Akterut kunde man se matrosen på allt längre avstånd. Han hade fått tag i liv- bojen och höll sig fast vid den. Ingen sade något. Ingen rörde sig ur fläcken. Matroserna där uppe till väders klängde sig fast vid rårna och sågo på med skräckslagna ansikten. Och Mary Rogers flög vidare, höll sin västliga kurs. En lång, tyst minut gick.

»Vem var det?» frågade kapten Culien.

»Mops, sir», svarade rorsmannen ivrigt.

Mops syntes på toppen av en våg akterut och för- svann tills vidare i en vågdal. Det var en stor våg, men ingen av de värsta. En Hten båt kunde lätt reda sig i en sådan sjö, och i en sådan sjö kunde Mary Rogers lätt komma till hjälp. Men hon kunde ej komma till hjälp och hålla västhg kurs på samma gång.

135 ;

P^ör första gången på alla dessa år såg George Dorety ett verkligt drama på liv och död — ett skamligt litet drama, där en okänd matros vid namn Mops låg i den ena vågskålen och några mils longi- tud i den andra. Först hade han fixerat mannen där nere i sjön, men nu fixerade han långa Dan CuUen, luden och svart, herre över liv och död, rökande en cigarr.

Kapten Dan Cullen rökte i ännu en lång, tyst minut. Sedan tog han cigarren ur munnen. Han tittade upp till Mary Rogers' rår och över re- lingen utan sjön.

»Skota överbramseglen!» ropade han.

En kvart därefter sutto de vid bordet i kajutan med maten framför sig. På ena sidan om George Dorety satt Dan Cullen, tigern, på den andra Joshua Higgins, hyenan. Ingen sade något. På däck höll besättningen på med att skota toppseglen. George Dorety kunde höra deras rop, medan han oupp- hörligt förföljdes av en syn : on man \id namn Mops, ännu vid kraftigt liv, klängande sig fast vid en livboj flera mil akterut på det ödsliga havet. Han såg på kapten Cullen och erfor en känsla av äckel, ty mannen åt sin mat med välbehag, han nästan kastade den i sig.

»Kapten Cullen»^ sade Dorety, ;>ni är befälhavare på det här fartyget, och det anstår inte mig att kritisera vad ni nu har gjort. Men en sak vill jag säga. Det finns något efter detta, och då kommer ni att få det hett.»

Kapten Cullen blängde ej ens. Hans röst lät beklagande då han sade:

136

»Det blåste en hård storm. Det var omöjligt att rädda karlen.»

»Han föll från överbramsegelsrået», utbrast Do- rety häftigt. »Ni satte till bramseglen då. En kvart därefter satte vi till toppseglen.»

»Det var en hård storm, inte sant, nir Iliggins?» sade kapten Cullen och vände sig till styrmannen,.

»Om vi hade vändt, hade skutan förlorat ma- sterna», svarade styrmannen. »Ni gjorde alldeles rätt, kapten Cullen. Karlen hade inte den ringaste utsikt att bli räddad.»

George Dorety svarade ej, och ingen sade något under hela måltiden. vSedan dess lät Dorety servera sig sina måltider i hytten. Kapten Cullen blängde ej längre på honom, men icke ett ord växlades mellan dem medan Mary Rogers ilade norrut till varmare luftstreck. Vid slutet av veckan mo- tade Dan Cullen in Dorety i ett hörn på däck.

»V^ad ämnar ni göra då vi kommi till Frisoo?» frågade han barskt.

»Jag ämnar ta ut arresteringsorder på er», svarade Dorety lugnt. »Jag ämnar anklaga er för mord, och för det skall jag få se er i galgen.»

»Ni är ovanligt säker på er själv», fnös kapten Cullen och svängde sig om på klacken.

Ännu en vecka gick, och en morgon stod George Dorety i trappan till det långa hyttdäcket i fören och såg sig omkring. Mary Rogers kryssade för fulla segel i en styv bris, Alla segel voro till- satta, även stagseglen. Kapten Cullen gjorde ett slag föröver. Han gick långsamt och sneglade på passagera-

137

ren. Dorety tittade åt annat håll, där han stod med huvudet och axlarna utanför trappöppningen och endast hans bakhuvud syntes. Kapten Cullen be- räknade med en snabb blick avståndet mellan huvu- det och storstagseglets block. Han tittade sig om- kring. Ingen såg på. I aktern gick Joshua Higgins av och an och hade nyss gjort helt om och gick' åt andra hållet. Kapten Cullen böjde sig plötsligt fram och kastade stagsegelskotet från knapet. Det tunga blocket flög genom luften, krossade Doretys huvud som ett äggskal och svingade sedan av och an, medan stagseglet flaxade och slog för vinden. Joshua Higgins vände sig om för att se vad det var som råkat i olag och möttes av kapten Cullens grövsta svordomar.

»Jag gjorde fast skotet själv», klagade styrmannen så snart han kunde göra sig hörd, »med en extra törn för säkerhets skull. Det minns jag tydligt.»

»Gjorde fast», röt kaptenen för att besättningen skulle höra det, medan den ansträngde sig för att få tag i det flaxande seglet innan det slets i trasor. »Ni gjorde så fan heller, ert usla helvetes kräk. Om ni gjorde fast det med en extra törn, varför i helvete satt det då inte fast? Det skulle jag just vilja veta. Varför i helvete satt det inte?»

Styrmannen svarade i jämmerlig ton något ohör- bart.

»Håll käften!» var kapten Cullens sista ord.

En halvtimme därefter blev han lika överraskad som de andra då man påträffade George Doretys lik på golvet nedanför trappan. På eftermiddagen,

138

då han satt ensam i sin hytt, funderade han ut vad han skulle skriva i skeppsjournalen.

»Matrosen Karl Braer», skrev han, )ygick Över hord från överbrainsegelsrät i en orkan. Vi hade stark fart för tillfället och för skutans säkerhets skull vågade vi inte stagvända. Ej heller kunde en livbåt tagit sig fram i den höga sjön».

På en annan sida skrev han:

y>Hade ofta varnat mr Dorety för den fara han ut- satte sig för genom sin oförsiktighet på däck. Jag sade honom en gång att han en dag skulle få ett block i huvudet. Ett slarvigt fastgjort storsegel var orsak till olyckan, som är högst beklaglig, emedan mr Dorety var mycket omtyckt av oss alla,»

Kapten Dan CuUen läste beundrande igenom sitt litterära prov, använde plånpapperet och slog igen boken. Han tände en cigarr och stirrade framför sig. Han kände att Mary Rogers äntrade en våg och krängde och sköt god fart, och han visste att hon gjorde nio knop. Ett belåtet leende bredde sig småningom över hans svartmuskiga och ludna ansikte. Ja, han hade i alla fall hållit västlig kurs och lurat Vår herre.

139

SEMPER IDEM.

Doktor Bichnell var vid ovanligt godt lynne. Genom en liten olyckshändelse, en obetydlig för- summelse, det var alltsammans, hade en man, som kunde ha gått igenom, dött föregående natt. Det hade visserligen bara varit en sjöman, en av de otaliga otvättade, men underläkaren på sjukhuset hade varit i byxångest hela förmiddagen. Han var icke ängslig för att mannen hade dött, därtill kände han doktorn för väl, hans oro berodde på att opera- tionen hade lyckats så väl. Den var en av de svåraste på hela det kirurgiska området, men ändå hade den varit likj'a lyckad som sinnrik och djärv. Således hade allt berott på behandlingen, sköter- skorna, underläkaren. Och mannen hade dött. Det var ingenting allvarsamt, bara litet vårdslöshet, men ändå tillräckligt för att ådra honom doktor Bich- nells vrede och störa underläkarnas och sköterskor- nas arbete under hela det följande dygnet.

Men som sagt, doktorn var vid ett ovanligt bril- jant lynne. Då underläkaren med fruktan och bävan underrättade honom om mannens oväntade hädan- gång, gick det inte så mycket som en stavelse av klander över hans läppar, nej, de visslade till och med några takter av en slagdänga och frågade

140

sedan älskvärt hur det stod till med den andres förstfödde. Underläkaren, som ansåg det omöjligt att han kunde ha förstått meningen, upprepade vad han sagt.

»Ja, ja», sade doktor Bichnell otåligt, »jag för- står. Men hur är det med Semper Idem? Är han färdig att utskrivas?»

»Ja. De hjälpa honom att klä sig nu», svarade underläkaren och fortsatte sin rond, belåten med att det ännu rådde lugn mellan hans jodluktande väggar.

Det var Semper Idems tillfrisknande som för dok- tor Bichnell utgjort en så fullständig ersättning för förlusten av sjömannen. Människoliv voro för honom ingenting, obehagliga men oundvikhga faktorer inom läkareyrket, men fallen — ja, fallen voro allt. Folk som kände honom ville gärna kalla honom en grobian, men alla hans kolleger voro ense om att en dristigare och duktigare läkare aldrig stått över ett operationsbord. Han var ingen fantasi- människa. Han hade inga känslor och tålde dem heller icke hos andra. Hans natur var nykter, kor- rekt, vetenskaplig. Människorna voro för honom endast nummer, utan individualitet eller personligt värde. Men med fallen var det något helt annat. Ju mera bruten en människa var, ju skörare de trå- dar voro varmed hon hängde fast vid livet, desto större betydelse fick hon i doktor Bichnells ögonv Han skulle lika beredvilligt vända ryggen till en poeta laureatus, som led av en vanlig åkom- ma, för en namnlös, illa åtgången lösdrivare, som trotsade alla livets lagar genom att inte vilja dö,

141

som ett barn vänder ryggen till marionett-teatern för att gå på cirkus.

Så hade det varit med Semper Idem. Det mysti- ska över mannen hade ej intresserat honom, lika litet som hans tystnad och den hemlighetsfulla ro- man som den gula pressens notisjägare så sensatio- nellt och så fåfängt sökt exploatera i söndagsnum- ren. Men Semper Idem hade fått halsen avskuren. Det var knuten. Det var det högintressanta. Avsku- ren tvärsöver, och icke en kirurg på tusen skulle vilja ge en pris snus för hans utsikter att komma sig. Men tack vare den raska, stadsambulansen och doktor Bichnell hade han dragits tillbaka till den värld han velat lämna. Doktorns assistenter hade skakat på huvudet då han fördes till sjukhuset. Omöjhgt, sade de. Strupen, luftröret, halsådern, allt var faktiskt avskuret och blodsförlusten fruk- tansvärd. Som fallet var så avgjort p^å förhand, hade doktor Bichnell användt metoder och gjort saker och ting som kommit dem att rysa, hur stålsatta de än voro genom sitt yrke. Men ser man på, man- nen hade blivit bra.

I dag, då Semper Idem skulle få lämna sjuk- huset, blev doktor Bichnells goda lynne alltså inga- lunda grumlat av underläkarens rapport, och han grep sig helt muntert an med att bringa reda i det kaos som en barnkropp företedde efter att ha blivit överkörd av den elektriska spårvagnen,.

Som många nog erinra sig, väckte Semper Idems fall en opassande men helt naturlig nyfikenhet. Han hade påträffats i ett ruskigt hybble med avskuren hals, som sagt, och en blodström som droppade

142

ner i rummet inunder och störde dess invånares lustbarheter. Han hade tydhgen utfört gärningen stående, med huvudet framåtlutat för att kunna rikta sin sista bhck på en fotografi som stod på bordet uppställt på en ljusstake. Det var denna ställning som hade gjort det möjligt för doktor Bichnell att rädda honom. Rakkniven hade gjort ett så fruktansvärdt snitt att om han håUit huvudet bakåtlutat, som han skulle ha gjort för att göra sin sak riktigt grundligt, med halsen sträckt och de elastiska åderväggarna spända, skulle han nästan ha skurit huvudet av sig.

På sjukhuset, under hela den tid han motvilligt vandrade tillbaka till livet, hade icke ett ord gått över hans läppar. Ej heller kunde man få veta något om honom genom polisens spaningar. Ingen kände honom eller hade någonsin förr sett eller hört talas om honom. Han var absolut och exempellöst en nykommen. Hans kläder och miljö voro den lägst stående arbetarens, hans händer en fin herres. Men icke en skriven rad upptäcktes, ingenting, blott en enda sak som tydde på hans förflutna eller hans ställ- ning i livet.

Och det var fotografi^n. Om den var ett porträtt, måste kvinnan, som så frimodigt betraktade åskå- daren, verkligen ha varit en frappant varelse. Det var en amatörfotografi, ty till detektivernas besvi- kelse fanns ingen ateljéadress angiven. Tvärsöver ett hörn på kartongen stod skrivet med fin fruntim- mersstil : »Semper idem, semper fideli s». Och så såg hon verkligen ut. Som många erinra sig, hade hon ett ansikte som man aldrig kunde

143 '

glömma. Välgjorda kopior, ofantligt lika, intogos i alla de förnämsta tidningarna, men resultatet blev endast en obetvinglig nyfikenhet bland allmänheten och ett oändligt skrivande av sådana som få betalt per rad.

I brist på annat namn var den räddade självmör- daren känd för sjukhuspersonalen och världen som Semper Idem. Och Semper Idem fick han heta. Reporter, detektiver och sköterskor uppgåvo honom i förtvivlan. Icke ett ord kunde han förmås att ut- tala, men det medvetna skiftande uttrycket i hans ögon visade att hans öron hörde och att hans hjärna uppfattade varje fråga som ställdes till honom,.

Men dessa mysterier, denna romantik hade ingen andel i doktor Bichnells intresse då han stannade på kontoret för att säga några avskedsord till sin patient. Han, doktorn, hade gjort ett underverk med denne man, utfört något som faktiskt var nå- got hittills oerhört i kirurgiens annaler. Han frå- gade ej efter vem eller vad mannen var, och det var högst osannolikt att han någonsin skulle få återse honom, men liksom konstnären vill beskåda sin fullbordade skapelse önskade han för sista gån- gen betrakta sina händers och sin hjärnas verk.

Semper Idem var fortfarande stum. Han tycktes vara angelägen att komma därifrån. Icke ett ord kunde doktorn locka ur honom, och det frågade doktorn föga efter. Han undersökte noga konvale- scentens strupe och sysslade nästan smekande med det ohyggliga ärret, som om han varit en öm anför- vant. Det var ingen synnerligt behaglig syn. En ilsket röd linje gick rundt omkring strupen — det

144

såg ut som om mannen nyss kommit lös ur bödelns galgrep — , den försvann nedanför bägge öronen, och man kunde nästan inbilla sig att den fortsatte bakpå halsen och bildade en sammanhängande eld- röd ring.

Semper Idem bibehöll sin trotsiga tystnad och lånade sig till den andres undersökningar ungefär som ett lejon i bur; hans enda längtan tycktes gå ut på att få försvinna.

»Ja, jag skall inte uppehålla er», sade doktor Bichnell shitligen, i det han lade handen på man- nens axel och kastade en sista blick på sina händers verk. »Men låt mig ge er ett litet råd. Nästa gång ni försöker, så håll upp hakan, så här. Huka inte ner er och karva inte som då man slaktar en ko. Prydligt och raskt! Prydligt och raskt!»

Sempcr Idcms ögon glimmade till bevis på att han hörde, och ett ögonblick därefter slog sjuk- husets port igen efter honom.

Det var en bråd dag för doktor Bichnell, och det var långt lidet på eftermiddagen, då han tände en cigarr innan han lämnade operationsbordet där den lidande mänskligheten tycktes tävla om att få ta plats. Men den siste, en gammal lumpsamlare med brutet axclblad, hade expedierats, och de första doftande rökringarna hade börjat virvla omkring hans huvud, då en brådskande ambulansvagns ring- ning trängde in genom det öppna fönstret från gatan, och in kom den sedvanliga båren med sirt hemska börda.

»Lägg honom på bordet», befallde doktorn och

M5

Xär gudarna skratta. 10

vände sig bort ett ögonblick för att lägga ifrån sig sin cigarr. »Vad är det?»

- »Självmord — en som har skurit halsen av sig», svarade en av bärarna. »Där nere i Morgan Alley. Föga hopp, tänker jag. Han har visst kolat av.»

»Jaså? Ja, jag skall väl i alla fall se på honom». Han lutade sig över mannen i samma ögonblick som livslågan svagt flämtade till för sista gången och slocknade.

»Det är Semper Idem bom har kommit tillbaka», sade underläkaren.

»Ja», svarade doktor Bichnell,