RIDA pet strömning ARR . a Röe rr Föra SE AV -r :S Å Sen FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS FÖRHANDLINGAR. LS SVEN NY 205 28 NS SSA rr EE XIX. [SfE YT SA U(LIBRARN ar i FR ZE Fe ; 3 KS MAGI TSTO-—-1S0 fa SR ÖFVERSIGT AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS FÖRHANDLINGAR. |A XIX. 1876-18. HELSINGFORS, J. SIMELII ARFVINGAR, 1878. UA PES Ve, ; H bv Innehåll. Öfversigt af förhandlingarne vid Vetenskaps-Societetens sammanträden : Den 25 September 1876 > 23 Oktober > > 20 November > > 11 December » > 15 Januari 1877 > 19 Februari » > 19 Mars > > 16 April > > 29 April » vv 22 Maj > Vetenskapliga meddelanden: Diagnoser öfver några nya siberiska insektarter, af Fr. W. Mäklin . Berättelse öfver en antropologisk resa i Tavastland, sommaren 1876, af BR. Tigerstedt > koreR ARI ANNES Redogörelse för herrar v. Helmersens och Wilds till Kejs. Vetenskaps- Akademien i S:t Petersburg afgifna utlåtande öfver den af Hof- rådet G. Wex till Kejs. Vetenskaps-Akademien i Wien inlemnade afhandling om ee 4 1 källor och strömmar, af A. Moberg Bidrag till kännedom om några brataidr af färokatay serien, a är Rindell Om synpurpurn och ORLOSRA. SG F. Sök von Beckers Mineralogiska meddelanden, V. Af F. J. Wik Sammandrag af de klimatologiska antecknigarne i Finland år . 1876. af A. Moberg Månadtliga medelhöjden af högt sid inlade kuster år 1876 i jemförelse med det årliga medeltalet, af: A. Moberg . Medeltemperatur och nederbörd i Helsingfors under året 1876, af H. Borenius Sid. -— -— OA 00 — MN BB NN -—- j— NN Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1877: I. Festtalvar Ordförandents fux Cs sej sh MM ve sen Eh ENE RRSN II. Årsberättelse, afgifven af sekreteraren . ; Edo fa SÅ III. Om gräfningarna i Olympia. Föredrag af C. G. Estlander . 99 IV. Några blad ur jordbrukskemins historia. Föredrag af A. E. ÄRPDÖR fs är 8 her IDAS KE darkness RS Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Vetenskaps-Socie- teten förärade från den 1 Juni 1876 till den 1 Juni 1877, af AA: Moberg. i. a a oc NOD JINDER 00 ET ere SEELE ESS SES / . | CO C es 5 z : FÖ : Ofversigt af förhandlingarne ee vid Vetenskaps-Societetens sammanträden. — — N ' - Den 25 September 1876. I anseende till sekreterarens frånvaro på utrikes ort utsågs hr Donner att föra protokollet. Föredrogos särskilda skrifvelser: från Naturwissenschaft- licher Verein 1 Bremen med tillkännagifvande att det ömse- sidiga skriftutbytet med denna förening upphör för de säll- skap, som ej under tre år insändt några publikationer; från Kaiserliehe Universitäts und Landes' Bibliothek i Strassburg med tacksägelse för BSocietetens skrifter jemte anhållan att dermed ihogkommas äfven för framtiden, hvilket bifölls, dock med uttalande af den önskan att Societeten, om möjligt, måtte erhålla akademiskt tryck från Strassburg; från Aca- demy of Natural Sciences of Philadelphia, genom d:r S. H. Linn, med anhållan om några af Societetens skrifter. Öfverstyrelsen för lots- och fyrinrättningen meddelade meteorologiska observationer, anstälda under förra hälften af innevarande år vid särskilda fyrbåkar. Hr ELMGREN inlemnade vattenhöjdsobservationer, anstälda under sistliden sommar å Munkholmen i Esbo skär. Ungerska Vetenskaps-Akademien i Budapest, som genom präglingen af en medalj velat fira fulländandet af sitt genom Akademins medlemmar Czuczor och Fogarasi åren 1845— J874 utarbetade stora ungerska lexikon, hade jemte skrit- velse från sin sekreterare Arany insändt ett exemplar i för- gyld brons af nämnda medalj. så LIBRA! Z AO Hag r Till Societetens bibliotek hade föräringar ingått från Kiewska Naturforskare-Sällskapet äfvensom från prof. Len- hossék 1 Budapest. Hr MÄKLIN anhöll att i Öfversigten få förskottsvis publi- cera diagnoser öfver några nya siberiska insektarter, insam- lade under år 1875 af den svenska expeditionen till Siberien och af prof. Nordenskiöld öfverlemnade åt hr Mäklin att be- stämmas. Likaledes ville han meddela en diagnos öfver ett hemipteron från Jenisej, hvilket licentiaten Reuter beskrifvit. Den utförliga redogörelsen i ämnet komme sannolikt att pu- bliceras på annat ställe. Hr Wik anmälde till införande i Bidragen: Öfversigt af Finlands geologiska förhållanden, II. Orografi och Geo- geni, med en geologisk öfversigtskarta. v Den 23 Oktober. Sekreteraren anmälde att Societetens bibliotek under loppet af sommaren fått emottaga föräringar från nedan- nämnda samfund: Vetenskaps-Akademierna i S:t Petersburg, Stockholm, Berlin, Mänchen och Paris, Finska Litteratur-Säll- skapet, Juridiska Föreningen och Finska Läkaresällskapet här- städes, Naturforsehende Gesellschaft i Dorpat, Fysiska Cen- tralobservatorium, Ryska Geografiska Sällskapet och Kejs. Botaniska Trädgården i S:t Petersburg, Société des Natura- listes i Moskwa, Statistiska Byrån och Byrån för Sveriges geologiska undersökning i Stockholm, Universitetet i Lund, Videnskabernes Selskab i Köpenhamn, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Astronomische Gesellschaft i Leipzig, Sta- tistiska Byrån för staden Budapest, Mediciniseh-Naturwissen- schaftlicehe Gesellschaft i Jena, Physikalisceh-Medicinische Ge- sellsehaft i Wärtzburg, Naturforsehende Gesellschaft i Ham- burg, Physikaliseh-Oekonomische Gesellschaft i Königsberg, Oberlausitzische Gesellschaft der Wissenschaften i Görlitz, Naturwissenschaftliceher Verein i Bremen, K. K. Geologiseche Reichsanstalt, Anthropologische Gesellschaft, Zoologisch-Bota- nisehe Gesellschaft och Verein zur Verbreitung haturWwissen- schaftlicher Kenntnisse i Wien, Freiberger Alterthumsverein, Naturforsechender Verein i Bränn, Naturforsehende Gesellschaft i Zäriech, Zoologiseh-Mineralogischer Verein i Regensburg, Kön. Öffentliche Bibliothek i Dresden, Kön. Sächsische Ge- sellsehaft der Wissenschaften i Leipzig, Fondation de Teyler van der Hulst i Harlem, L'institut Royal météorologique des Pays-Bas i Utrecht, Société Entomologique och Société Ma- lacologique i Briässel, Société Mathématique de France i Pa- ris, Société des Sciences i Nancy, Société des Sciences i Bor- deaux, Royal Society, Astronomical Society, Zoological So- ciety och Meteorological Office i London samt Connecticut Academy of Arts and Sciences i New Haven. Upplästes skrifvelser från Universitetet i Christiania, Vi- denskabernes Selskab i Trondhjem, Naturforsehende Gesell- schaft i Zäriech, Naturforschender Verein i Brinn, Freiberger Alterthumsverein, Ryska Geografiska Sällskapet i S:t Peters- burg, Fysikaliska observatorium i Tiflis, Société des Natura- listes i Moskwa, Connecticut Academy of Sciences i New- Haven samt Royal Astronomical Society i London, innehål- lande tacksägelser för sednast mottagna försändning af Socie- tetens skrifter. Med anledning af skedd utnämning till hedersledamot i F. Vetenskaps-Societeten betygade prof. A. E. NORDENSKIÖLD i bref af den 12 Oktober sin tacksamhet för denna utmär- kelse. Föredrogs en skrifvelse från Finans-Expeditionen i Kej- serliga Senaten af den 16 Oktober, med förfrågan huruvida Societeten vore i tillfälle att från utrikes ort införskaffa di- rekta telegrafiska stormvarningar för en tillämnad signalin- rättning i Hangö samt om beloppet af dertill erforderliga an- slag. Ärendet remitterades till meteorologiska utskottet. Sedan Societeten, efter skedd subskription, numera fått emottaga ett exemplar i brons af den medalj, som blifvit slagen med anledning af akademikern Brandts doktorsjubi- 4 leum, beslöts att densamma jemte den vid förra sammanträ- det omförmälda af Ungerska Vetenskapsakademien förärade medaljen skulle öfverlemnas till universitetets mynt- och me- daljsamling. Hr LaAGUS förevisade åtskilliga kufiska mynt jemte andra fornsaker, funna dels på Åland, dels i Hauho socken och förvarade bland universitetets samlingar. En närmare redo- görelse för beskaffenheten och betydelsen af dessa fynd ut- lofvades framdeles. Undertecknad redogjorde för Leverriers nyaste under- sökningar rörande den förmodade, hittills okända intra-mer- kuriela planeten. Hr AHLQVIST anmälde till införande i Bidragen en ord- förteckning öfver Kalevala, uppgjord under hans ledning af några studerande vid wniversitetet. För renskrifning och kol- lationering af arbetet beviljades ett anslag af 200 mark. Ordföranden uppläste en af medicinekandidaten R. TIi- GERSTEDT inlemnad ”berättelse öfver en antropologisk resa i Tavastland sommaren 1876,” och beslöts att densamma skulle införas i Öfversigten. Den 20 November. Societetens bibliotek hade ihogkommits med föräringar från Vetenskaps-Akademierna i Stockholm, Berlin och Paris, Universitetet i Dorpat, Central-observatorium i Pulkowa, 9So- eiété des Naturalistes i Moskwa, Historiseher Verein fär Steier- mark i Graz, Physikaliseh-Medicinische Societät 1 Erlangen, Oberhessische Gesellschaft fär Natur- und Heilkunde i Gies- sen, Medicinisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena, Société Entomologique i Brässel, Société des Sciences i Nancy, samt Meteorological Office i London. F. d. kronofogden C. F. Hornborg hade insändt termo- meteranteckningar, gjorda 1875 i Ikalis köping. 5 Föredrogos skrifvelser från Central-Observatorium i Pul- kowa, Kön. Öffentlicehe Bibliothek i Dresden samt Museum of comparative zoology i Cambridge (U. S.), innehållande tacksägelser för Societetens dem tillhandakomna skrifter. Hr Mäklin anmälde att studeranden E. E. Bergroth vore hugad att såsom zoolog deltaga i den af hr Ahlqvist tilläm- nade vetenskapliga expeditionen till Sibirien samt att utsigt vore förhanden att af universifetets medel för honom kunde utverkas ett reseunderstöd af omkring 2000 mark. Men då denna summa vore för ändamålet otillräcklig, hemställde hr Mäklin, om icke äfven Societeten för sin del ville genom ett anslag af 1000 mark befrämja företaget, hvaraf intressanta bidrag till kännedomen af vestra Sibiriens naturförhållanden vore att förvänta. Ärendet remitterades till Naturalhistoriska Sektionen. . Undertecknad gjorde ett tillägg till sina föregående meddelanden om Leverriers undersökningar beträffande den förmodade intra-merkuriela planeten, hvars tillvaro synes vinna allt större sannolikhet. Den 11 December. Societeten hade fått emottaga ett på engelska regerin- gens föranstaltande utgifvet arbete af Sabine, innehållande magnetiska och meteorologiska observationer, anstälda på Godahoppsudden 1841—1846, hvarutom föräringar till biblio- teket hade ingått från Vetenskaps-Akademierna i Berlin, Bräs- sel och Paris, Vetenskaps-Societeten i Upsala, Kongl. Biblio- teket i Dresden, Forstakademien i Neustadt Ebw., Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Société entomologique i Brässel samt Royal Astronomical Society 1 London. Föredrogs ett cirkulär från Institut des provinces de France, innehållande en uppmaning till samtliga lärda sam- fund att utse representanter till en kongress, som komme att sammanträda vid den tillämnade verldsexpositionen i Paris 1878, jemte ett förslag till program för densamma. Cirku- läret ansågs för närvarande ej föranleda till någon åtgärd. Från Kongl. Biblioteket i Stockholm, Smithsonian Insti- tution samt Geological Survey of Territories i Washington hade bref ingått med tacksägelser för emottagna bokremisser. Provincialläkaren af Tengström meddelade i bref af den 2 December, att ham, efter att under ett besök härstädes sednaste sommar hafva erhållit en ny och noggrannt justerad barometer att utbytas mot den han vid sina observationer dittills begagnat och som befunnits felaktig, anställt en serie jemförelser emellan båda barometrarne, hvilken utfallit så- lunda, att korrektionen för den äldre barometern (N:o 17) befunnits utgöra + 13,23 mm. vid en temperatur af + 182 C. Denna korrektion bör iakttagas vid reduktionen af de med nämnda barometer gjorda observationerna i Kexholm. På tillstyrkan af Naturalhistoriska Sektionen, hvars i ärendet afgifna utlåtande nu upplästes, beviljade Societeten åt studeranden E. E. Bergroth ett understöd af 1,000 mark för deltagande i den tillämnade vetenskapliga expeditionen till Sibirien. Föredrogs en skrifvelse från Finans-Expeditionen i Kej- serliga Senaten af den 15 November, hvari Societetens utlå- tande infordrades öfver ett af Bergsintendenten utarbetadt förslag till ordnande af de geologiska undersökningarna i Finland. Sedan den för frågans behandling förut tillsatta komitén, till hvilken ärendet emellertid blifvit remitteradt, deröfver afgifvit yttrande, blef detta yttrande nu tillika upp- läst och af Societeten i hufvudsak godkändt, och skulle un- derdånigt utlåtande i enlighet dermed afgifvas. Hr Mäklin meddelade, att enligt från Paris ingångna uppgifter kostnaden för plancherna till licentiaten Reuters förut anmälda arbete komme att uppgå till 2324 fr. för 7 plancher med 9 figurer på hvarje, eller 2125 fr., om plan- chernas antal blefve 5 med 12 figurer på hvarje. Med god- kännande af den förstnämnda anordningen beträffande plan- cherna beslöt Societeten, att ett anslag af högst 2500 mark skulle för ändamålet beviljas. Hr MoBERG redogjorde för det utlåtande hh. von Hel- mersen och Wild till Kejs. Vetenskaps-Akademien i S:t Pe- tersburg nyligen afgifvit öfver Wex” afhandling om vatten- minskningen 1 källor och strömmar. Sekreteraren anmälde att hr Wetzer numera fullgjort det honom gifna uppdraget att inspektera den meteorologi- ska stationen i Tammerfors och meddela observatorn derstä- des nödigbefunna instruktioner. Från och med den 11 No- vember hade man förty att från denna ort emotse rigtiga observationer. Den 15 Januari 1877. Föräringar till Societetens bibliotek hade ingått från Vetenskaps-Akademierna i Paris och Turin, Historiska Före- ningen och Statistiska Byrån härstädes, Kejs. Ryska Geogra- fiska Sällskapet och Kejs Botaniska Trädgården i S:t Peters- burg, Matematiska Föreningen i Moskwa, Naturforskare-Säll- skapet i Kiew, Naturwissenschaftlicher Verein i Greifswald, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Société Entomolo- gique i Brässel, Société Botanique de France och Société Mathématique de France i Paris, Société des Sciences physi- ques et naturelles i Bordeaux, U. S. Geological Survey of the Territories i Washington, Academy of Natural Sciences i Philadelphia, Orleans county Society of Natural Sciences i Vermont, Museum of comparative zoology i Cambridge, Ame- rican Academy of Arts and Sciences och Society of Natural- history i Boston. Ordföranden förärade de hittills utkomna tre första häftena af Finsk Tidskrift. Meteorologiska observationer för sistlidet år hade in- kommit från Salo, Lampis, Mariehamn och Uleåborg, klima- tologiska anteckningar från Salo, Janakkala och Uleåborg, 8 samt vattenhöjdsobservationer från Lökö, Jungfrusunds och Hangöudds inre lotsplatser. Bref med tacksägelser för sednaste försändning af Socie- tetens skrifter hade ingått från Vetenskaps-Akademien i Bräs- sel och Astronomische Gesellschaft i Leipzig. Societeten uppdrog åt hr Borenius, som dertill förklarat sig villig, att ombesörja bearbetningen och utgifvandet af de meteorologiska observationerna för 1876 mot det för dylikt arbete hittills bestämda arvodet. Ett af sekreteraren uppsatt förslag till utlåtande med anledning af den i Finans-Expeditionens skrifvelse för den 16 sistl. Oktober omförmälda frågan om inrättande af storm- signaler i Hangö upplästes och godkändes. Hr FREUDENTHAL omnämnde en af honom i Nyländska dialekten påträffad enstaka genitivform af ordet sköld, före- kommande i namnet Sköldargård, hvaraf bildats Skällar- gård. Hr ESTLANDER anmälde till införande i:akterna en un- dersökning om äktheten af ett i Louvren förvaradt skulptur- verk, som tillskrifves Sergel. Uppsatsen kommer att åtföljas af två illustrationer. Undertecknad meddelade en notis om den nya stjer- nan, som sedan November månad sistlidet år varit sedd i Svanens stjernbild. Den 19 Februari. Föräringar till Societetens bibliotek hade ingått från Vetenskaps-Akademierna i S:t Petersburg och Berlin, Finska Litteratur-Sällskapet, Juridiska Föreningen och Redaktionen för Finsk Tidskrift härstädes, Société des Naturalistes i Mosk- wa, Universitetet i Christiania, Videnskabernes Selskab i Kö- penhamn, Astronomische Gesellschaft i Leipzig, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Société Entomologique i Bräs- sel, Société Linnéenne i Bordeaux, Royal Astronomical So- ciety i London samt Universitetet i Sidney. Meteorologiska observationer för sistlidet år hade blif- vit Societeten meddelade af dess observatörer i Åbo, Tam- merfors, S:t Michel, Tohmajärvi, Piippola, Brahestad och Tor- neå; hvarutom klimatologiska anteckningar hade inkommit från Orimattila och Brahestad samt vattenhöjdsobservationer från Porkala, Rönnskärs, Lypörtö och Utö lotsplatser. Vicepastorn JOHAN SIMELIUS i Pyhäjärvi hade tillsändt Societeten termometer-observationer för åren 1872—1876 med tillika uttalad önskan att varda försedd med nödiga instru- menter för anställande af regelbundna och mera omfattande observationer. Med bifall härtill beslöts att en barometer samt erforderliga termometrar skulle honom fillhandahållas. F. d. kronofogden HornBorG i Ikalis hade jemväl med- delat af honom gjorda termometeranteckningar för sistlidet år. Föredrogs ett cirkulär från direktorn för Geologiska Riksanstalten i Wien m. fl., innehållande underrättelse om en derstädes bildad vetenskaplig klubb, jemte inbjudning till Societetens ledamöter att under vistelse i Wien besöka den- samma såsom gäster eller utländska medlemmar. Sedan upplyst blifvit att första delen af licentiaten Reu- ters till intagning i Societetens akter anmälda arbete ”Fauna hemipterorum gymnoceratorum Europe” nu vore färdig att läggas under pressen och att arbetet i sin helhet möjligen komme att fylla en hel volym, ansågs lämpligt att detsam- ma skulle ingå i XII tomen af akterna, hvars tryckning omedelbart finge påbörjas och fortgå samtidigt med tryck- ningen af XI tomen. Den 19 Mars. Till Societetens bibliotek hade skrifter ingått från Ve- tenskaps-Akademierna i S:t Petersburg och Berlin, Fysikali- 10 ska Central-Observatorium i S:t Petersburg, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Société Entomologique i Brässel, 9So- ciété Mathématique 1i Paris, Accademia dei Lincei i Rom | samt Royal Astronomical Society i London. : | Societeten hade fått emottaga meteorologiska observa- tioner för 1875 från Kuopio samt för 1876 från Kexholm, Sordavala och Sodankylä äfvensom klimatologiska anteck- mingar från Kyrkslätt. Öfverstyrelsen för lots- och fyrinrättningen meddelade, jemte skrifvelse af den 15 Mars, meteorologiska observatio- ner anstälda vid särskilda fyrbåkar under sednare hälften af förlidet år. I ett cirkulärbref af den 25 nästvikne Januari under- rättade Beale Accademia dei Lincei i Rom om en. nyligen vidtagen reorganisation, hvarigenom bemälde sedan början af 17:de seklet existerande akademi blifvit delad i tvenne klasser, den ena för matematik och naturvetenskaper, den andra för moraliska, historiska och filologiska vetenskaper; och jemte det Akademien öfversände första volymen af sina nya akter, uttalade hon sin önskan att inträda i skriftutbyte med Societeten, hvilket förslag med nöje antogs. Genom cirkulär af den 26 Februari inbjöds Societeten att låta sig representera vid en tillemnad botanisk kongress i Amsterdam, som komme att öppnas den 13 April, hvilken inbjudning BSoecieteten dock ej såg sig i tillfälle att efter- komma. . I bref af den 9 Mars tillkännagaf öfverforstmästaren Forstén i Kuopio, att han i följd af försvagad syn vore tvun- gen att upphöra med de meteorologiska observationer, hvilka han under en följd af år för Societetens räkning anställt. Societeten, som ogerna såge att den värdefulla observations- serie, för hvilken hon hade att tacka hr Forsténs sällsporda intresse för saken, blefve afbruten, beslöt att förfrågan skulle göras hos apotekarebolaget Lignell & Piispanen i Kuopio, huruvida och på hvilka vilkor bolaget möjligen kunde öfver- taga fortsättandet af ifrågavarande observationer. Folkskolläraren K. Killinen, som med understöd af Ve- f I | | a 4Å and v R 204 | NV ON få | 11 tenskaps-Societeten under förliden sommar undersökt de fasta fornlemningarne i Öfre Satakunda nedredels härad, hade nu- mera till Societeten inlemnat en på finska språket deröfver författad berättelse. Då Fornminnesföreningen emellertid ut- talat en önskan att få i sin tidskrift publicera nämnda be- rättelse, beslöts att densamma skulle till sagde Förening öf- verlemnas. Hr MÄKLIN meddelade beskrifningar öfver några nya arter af slägtet Poecilesthus Blanch., som han önskade få i Öfver- sigten införd. Den 16 April. Föräringar till Societetens bibliotek hade ingått från Vetenskaps-Akademierna 1 S:t Petersburg, Wien och Män- chen, Sällskapet pro fauna et flora fennica, Finska Litteratur- Sällskapet och Statistiska Byrån härstädes, Geografiska Säll- skapet i S:t Petersburg, Gelehrte Estniscehe Gesellschaft i Dor- pat, Matematiska Föreningen i Moskwa, Verein zur Verbrei- tung naturwissenschaftlicher Kenntnisse och Geologische Reichs- anstalt i Wien, Physikaliseh-Medicinische Societät i Erlangen, Naturhistorisceher Verein i Bonn, Gesellschaft der Wissen- schaften i Göttingen, Verein fär Chemnitzer Geschichte i Chemnitz, Historiseher Verein fär Schwaben und Neuburg i Augsburg, Naturforsehende Gesellschaft 1 Leipzig, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Société des Sciences i Nancy samt Accademia dei Lincei i Rom. Föredrogos särskilda skrifvelser från Vetenskaps-Aka- demien i Wien, Sällskapet ”Natura artis magistra” i Amster- dam, Videnskabernes Selskab i Köpenhamn och Universitetet i Upsala med tillkännagifvande om emottagna bokförsänd- ningar. Tvenne nybildade vetenskapliga samfund, Societå Adria- tica di Scienze naturali i Triest och Verein fir Chemnitzer 12 Geschichte i Chemnitz anmälde i nu föredragna skrifvelser sin önskan att inträda i skriftutbyte med Societeten, hvartill denna å sin sida samtyckte. Meteorologiska observationer för 1876 hade kommit So- cieteten tillhanda från dess observator i Kuopio samt för Juni-Oktober samma år från mag. E. af Hällström i Wichtis. Hr Chydenius anmälde en af kandidaten A. RInDELL författad uppsats, innehållande ”bidrag till kännedomen om några bromider af aromatiska serien” och förordade dess of- fentliggörande i Societetens Öfversigt, hvartill bifölls. Hr von BECKER meddelade för Öfversigten en uppsats om ”synpurpurn och optografin.” Hr MoBERG tillkännagaf, att han genomgått och gran- skat vattenhöjdsobservationerna för 1876, samt meddelade en på dem grundad beräkning af hafsytans månadtliga medel- höjd vid Finlands kuster. Den 29 April. Sedan hr ARPPE nu tillträdt ordförandeskapet företogs val af viceordförande för det ingående året, och blef vid an- stäld votering hr VON WILLEBRAND genom de flesta rösterna dertill utsedd. På framställning af hr Elmgren beviljade Societeten åt studeranden A. Heikel ett ytterligare understöd af 200 mark för fortsättandet af arkeologiska undersökningar i Hauho härad. Den 22 Maj. Societetens bibliotek hade fått sig skrifter tillsända från nedannämnde samfund och inrättningar: Vetenskaps-Akade- 13 mierna i Berlin och Paris, Öfverstyrelsen för Medicinalverket härstädes, Kejs. Ryska Geografiska Sällskapet i S:t Peters- burg, Naturforskare-Sällskapet i Kiew, Société des naturali- stes i Moskwa, Meteorologiska observatorium vid universitetet i Dorpat, Physikaliseh-Medicinische Gesellschaft i Wirtzburg, Société Entomologique i Brässel, Société Mathématique de France i Paris, Accademia dei Lincei 1 Rom, Royal Astro- nomieal Society of London samt Museum of comparative z00o- logy i Boston. D:r J. A. Palmén hade förärat ett af ho- nom nyligen utgifvet arbete, ”Zur Morphologie des Tracheen- systems.” Meteorologiska observationer hade kommit Societeten tillhanda från Jyväskylä, Karstula och Wiborg. Från sist- nämnda ort hade derjemte meddelats observationer öfver vin- dens rigtning och styrka m. m., anstälda åren 1872—1876 af ingeniörkaptenen Öhmann. Klimatologiska anteckningar hade blifvit insända från Karstula och Tohmajärvi. Med anledning af derom skedd förfrågan förklarade hh. LIGNELL och PIiIsSPANEN i bref af den 16 April sig: villige att öfvertaga de meteorologiska observationerna 1 Kuopio. Föredrogs en skrifvelse från konsistorium vid universi- tetet i Upsala, innehållande en inbjudning till Societeten att genom utsedde representanter deltaga i den jubelfest, som till minne af universitetets fyrahundraåriga tillvaro komme att firas den 5 instundande September och följande dagar. Med anledning häraf beslöts att utse tvenne representanter, hvilka egde att personligen framföra Societetens lyckönskan, och föll valet härvid på hh. Lindelöf och Estlander. På derom gjord ansökning beviljade Societeten åt kan- didaten R. Hausen ett understöd af 700 mark för antiqvari- ska undersökningar af Kustö slotts ruiner samt åt kandidaten J. E. Wefvar 300 mark för insamling af folksånger och tra- ditioner m. m. i de svenska socknarne af Raseborgs vestra härad. Hr Donner föredrog en af d:r T. G. AminoFrf författad afhandling, innehållande finsk och tysk öfversättning af Syr- 14 jäniska bröllopssånger, samlade af M. A. Castrén, jemte för- ord, och godkändes densamma till införande i akterna. Hr MÄRkun anmälde en uppsats med titel: ”Beiträge zur Kenntniss der Epitraginen?, ämnad att publiceras i akterna, äfvensom för Öfversigten ”Några bidrag till kännedom af slägtet Talanus Dejean Cat.” Hr Wik anhöll likaledes om plats i Öfversigten för tre uppsatser, utgörande fortsättning af hans påbörjade ”minera- logiska meddelanden? och innehållande: 1) kristallografisk- optisk undersökning af trikliniska fältspatsarter, 2) Epidot- kristall från Heponselkä, samt 3) Öfversigt af finska amphi- bol- och pyroxenarter. DL. Lindelöf. Vetenskapliga meddelanden. Diagnoser öfver några nya siberiska insektarter. Meddelade af Fr. W. Mäklin. Då hr professor NORDENSKIÖLD vid sin återresa från Je- nisejfloden i slutet af November månad förlidet år passerade genom Helsingfors och ställde till mig den frågan, huruvida jag vore beredvillig att till bearbetning emottaga de Coleop- tera, till största delen bestäende af mindre Carabiciner och Staphylinider, som af den svenska expeditionen blifvit in- samlade i Siberien, i händelse ej någon mera berättigad i Sverige vore hugad att öfvertaga detta arbete, ansåg jag mig ej böra tillbakavisa ett dylikt välvilligt anbud, helst jag re- dan för mer än tjugo år förut i en akademisk afhandling försökt att ihopställa alla mig då tillgängliga notiser öfver våra nordeuropeiska formers förekomst i de nordligare de- larne af Asien och Amerika. Under loppet af vintern hade jag sedermera nöjet att i fullkomligen oskadadt' tillstånd få emottaga icke allenast den i Siberien gjorda insamlingen, utan äfven ett ej obetydligt antal hufvudsakligast Coleoptera, som blifvit anträffade på åtskilliga öar vid Norges nordvest kust, då deremot de på Nowaja Semlja och Waigatschön insamlade insekterna, till största delen bestående af Hymeno- ptera och Diptera, blifvit öfverlemnade till bearbetning åt hr AUG. EM. HOLMGREN, som redan 1869 publicerat en insekt- fauna öfver Beeren Eiland och Spetsbergen. Nästan alla mig meddelade insekter voro konserverade i sprit och ehuru insamlingen i Siberien blifvit verkställd nog sent på hösten, öfversteg antalet af exemplar hvarje förutsättning. Ehuru 16 jag under loppet af vårtermin använde nästan hvarje ledig stund till dessa insekters uppstieckande och konservering, var jag likväl för detta mekaniska arbete nödsakad att qvar- stanna i Helsingfors under större delen af Juni månad. Det är derföre hufvudsakligen först efter min återkomst till: Hel- singfors i de första dagarna af September jag mera uteslu- tande kunnat egna min tid till dessa arters bestämmande och då det, såsom bekant, endast förefinnes få mera omfat- tande arbeten, som beröra den siberiska coleopter-faunan, då deremot de flesta beskrifningar öfver former från detta land finnas spridda i ett otal mindre afhandlingar, kan jag icke hoppas att inom alltför kort tid fullgöra mitt åtagande. Då emellertid bland de längs Jenisejfloden isynnerhet under de nordligare breddgraderna insamlade arterna befinna sig åt- skilliga mera framstående former, hvilka af mig nu redan blifvit undersökta och enligt min öfvertygelse förut äro obe- skrifna, tror jag mig i vetenskapens intresse här förskottsvis kunna och böra meddela utförligare diagnoser öfver desam- ma, tills jag framdeles blir i tillfälle att jemte en allmän redogörelse för de entomologiska resultaterna af denna ex- pedition till Siberien äfven lemna fullständiga beskrifningar öfver dessa och måhända äfven andra nya arter. Ibland de mig tillskickade insekterna befinner sig äfven ett mindre antal Hemiptera, hvilka benäget blifvit genom- sedda och bestämda af hr licentiaten REUTER, som med för- kärlek sysselsatt sig med representanterna af denna insekt- ordning. Som äfven bland dessa befinner sig en ny och ut- märkt art, vill jag ur den mig af hr REUTER lemnade beskrif- ningen här utskrifva diagnosen öfver densamma. Helsingfors den 25 September 1876. 1. Elaphrus tuberculatus: Viridi-zeeneus, nitidus, capite et pronoto ecupreo ecolore variegatis, elytris, parte basali excepta, obscure subpurpureo-cupreis; pronoto eapitis fere latitudine, ereberrime punetato, in medio longitudinaliter pro- funde et late foveolato et versus latera utringque in medio et versus partem posteriorem impressionibus profundioribus 157 notato; elytris ocellis obsoletis et parum conspicuis, sed tu- berculis nitidis, plus minusve elongatis in triplici serie di- spositis; prosterno parce punctato. Longit. 5,8 m.m.; Latit. hum. 2 m.m. El. ruscario Say (americano Dej.) adhue minor et preeterea pronoto in medio longitudinaliter profunde foveolato, lateribus ejus multo minus rotundato-dilatatis ut et sculptura elytrorum diversus. Af denna art anträffades af d:r STUXBERG ett enda exem- plar på de Briochowska öarne (709 397 n. br.) inom Jenisej floden d. 28 Augusti 1875. Från det nog stora antal med FElaphrus riparius mer eller min- dre närbeslägtade arter, som blifvit beskrifna från Siberien, skiljer sig vår El. tuberculatus bland annat genom mindre storlek samt från de flesta (El. riparius L., latiusculus Motsch., angusticollis (Mannerh.) R. F. Sahlb., dilaticollis R. F. Sahlb., angustus Chaud., punctatus och baschkiricus Motsch.) äfven genom fötternas färgteckning. — En- ligt den i Bull. Mosc. 1845, II p. 337, lemnade beskrifningen afviker vår art från El. violaceomaculatus Motsch. genom sina ganska tydliga och förlängda upphöjda knölar på skalvingarne. Från alla förenämnda arter är den väl dessutom märkbart skild genom den djupa och breda intryckningen på bröstkorgen. 2. Feromia (Platysma) Stuxbergi: Elongato-ovata, nigro-enea, nitida, antennis fuscis, harum articulo primo vel articulis tribus primis, mandibulis, palpis saltem basin versus pedibusque rufo-testaceis; prothorace modice convexo, parum cordato, paululum ante medium enim leviter rotundato-dila- tato, sed prope basin minus fortiter angustato, longitudinali- ter distinete canaliculato, versus angulos basales utrinque sat profunde et oblique foveolatim impresso, interdum ibidem obsolete punetato, subtus versus margines punetato, angulis ejus basalibus fere rectis ; elytris versus suturam sat pro- funde et interdum minus regulariter, versus marginem latera- lem subtiliter punetato-striatis, interstitio tertio minus di- stinete bifoveolato. Variat interdum tarsis preesertim posticis magis infusca- tis, nigro-piceis. Longit. 6,5—7 m.m.; Latit. hum. 2,6—2,8 m.m. Statura corporis et magnitudine HFeronice (Platysme) 2 18 frigide Eschsch., Dej. sat similis et magnitudine zeqvalis, sed pronoto paulo longiore, anterius multo minus dilatato et ante basin minus angustato elytrisque interius profundius striatis diversa; a Fer. confusa (Ménétr.) Motsch., cui quo- que admodum affinis est, discedit pronoto multo longiore, postice minus angustato et elytris paulo angustioribus sutu- ramque versus multo profundius punctato-striatis. Tagen af professor NORDENSKIÖLD och d:r STUXBERG i Krestowskoj vid Jenisej (72? 15” n. lat.) den 20 och af d:r STUXBERG vid Sopotschnaja Korga (719 407 n. latit.) den 22 Augusti 1875. Denna art kan icke vara identisk med den af MoTtSCRULSKY från den Kurilska ön Urup beskrifna och af mig i naturen icke sedda ”Pseudocryobius” subgibbus, emedan den af mig här beskrifna arten skiljer sig genom antennernas och undre sidans färg samt genom en smalare kroppsform, som hvarken öfverensstämmer med MOoTSCHULSKYS beskrifning eller den af honom lemnade afbildningen. 3. Feronia (Platysma) Théeli: Elongato-ovata, nigro- enea, nitida, elytris virescenti colore nonnihil micantibus, mandibulis fere totis, palpis ad basin et summo apice, anten- narum articulo primo fere ad apicem usque, femoribus tibiis- que testaceo-rufis; prothorace-subeordato, paululum ante me- dium enim sat rotundato-dilatato et propius basin fortius an- gustato, longitudinaliter distinete canaliculato, versus angulos basales utrinque sat profuude et oblique bifoveolatim impresso, subpunctato, subtus admodum dense punetato, angulis ejus basalibus subrectis, vix prominentibus; elytris distinete, sed minus profunde, prope latera subtilius punetato-striatis, inter- stitio tertio minus distinete bi-aut trifoveolato. Longit. 7,8 m.m.;' Latit. hum. 3,2 m.m. Precedenti major et preterea pronoto anterius magis rotundato-dilatato, prope basin fortius contracto elytrisque versus suturam subtilius punetato-striatis diversa. Anträffad af d:r Stuxberg i Sopotschnaja Korga vid Je- nisej den 22 Aug. 1875. Ifrågavarande art står med afseende å storleken närmast till den af MippEnporeF vid Taimyrsjön under 74!/,9 nordl. lat. till först upptäckta samt af d:r STUXBERG på Briochowskij öarne i Jenisejfloden 19 (702 39' n. lat.) återfunna Feroma (Platysma) borealis Ménétr., men skiljer sig ifrån denna utom färgteckningen äfven genom något sma- lare kroppsform samt genom en framtill mera utvidgad och baktill starkare sammandragen ryggsköld. Från den af MoTtsCHULSKY från den arktiska delen af europeiska Ryssland under den generiska be- nämningen Pseudocryobius beskrifna Feronia (Platysma) deplanata (= Middendorffi J. Sahlb.), med hvilken denna siberiska art till kropps- formen måhända visar den största likheten, skiljer den sig, utom ge- nom en mindre nedplattad skapnad, äfven genom mindre kroppsdi- mensioner, framtill något mindre vidgad bröstkorg, som på undra sidan är tydligen och temmeligen tätt punkterad och ej nästan all- deles slät såsom förhållandet är hos den nordryska arten. 4, Feronia (Platysma) gelida: Elongato-ovata, nigra, nitida, mandibulis, artennarum art. primo vel tribus primis tibiisque, vel tibiis et tarsis, vel pedibus totis rufo-testaceis; prothorace parum ecordato, paululum ante medium enim le- viter rotundato-dilatato et prope basin modice angustato, longitudinaliter distinete canaliculato et versus angulos ba- sales utrinque subbifoveolatim impresso ibique plus minusve distinete punetato, subtus versus partem amnteriorem punctato, angulis ejus basalibus omnino fere rectis ; elytris sat distincte, prope marginem lateralem subtilius puncetato-striatis, inter- stitio a sutura tertio minus distinete bi- aut trifoveolato. Longit. 6,3—6,9 m.m.; Latit. hum. 2—2,6 m.m. Feronie (Plat.) Stuxbergi sat affinis, sed magnitudine plerumque minore, pronoto paulo breviore, latiore et postice magis angustato ut et colore diversa mihi tamen esse videtur. Anträffad från Sopotschnaja Korga ända till Werschi- ninskoj (från 719 40” ända till 682 55” n. lat.) 5. Feronia (Platysma) scita: Elongato-ovata, nigro- subenea, nitida, antennis fusco-piceis, his basin versus, man- dibulis saltem ad partem, palpis totis pedibusque dilutius rufo-testaceis; prothorace modice convexo, subeordato, paulo ante mediwn enim admodum rotundato-dilatato et propius basin fortius, subsinuatim angustato, longitudinaliter distincte, sed subtiliter eanaliculato, eanalicula illa ante scutellum sub- tilissima, versus angulos basales utrinque subtilius, sed di- stinete punetato et parum oblique bifoveolatim impresso, sub- tus versus pedum insertionem admodum dense punetato, an- 20 gulis ejus basalibus parum magis acutis, quam rectis, Vix prominentibus; elytris versus suturam admodum subtiliter, versus basin tamen sat distincte, versus marginem lateralem subtilissime punetato-striatis, interstitio a sutura tertio fere in medio subtiliter et obsoletius unifoveolato. Longit. 6,4 m.m.; Latit. hum. 2 m.m. Feronia Stuxbergi paulo minor; Fer. (Platysmee) man- dibulari Kirby (ochoticee Sahlb.) magnitudine magis sequalis, sed differt ab hac statura corporis paulo graciliore, pronoto prope basin adhuc magis angustato, utrinque evidenter bifo- veolatim impresso elytrisque multo subtilius puncetato-striatis. Anträffad vid Surgutskoj (62? 50) den 18 September IST 6. Feromia (Platysma) fragilis: Elongato-ovata, nigra, sat nitida, mandibulis ad maximam partem, femoribus tibiis- que rufo-testaceis, antennarum articulo primo subtus rufo- piceo; prothorace subeordato, paululum ante medium modice rotundato-dilatato et ante marginem basalem admodum an- gustato, longitudinaliter et parum oblique foveolato, vix pun- ctato, subtus anterius subtilius, parcius obsoletiusque punetato, angulis ejus basalibus subrectis; elytris versus suturam paulo profundius, versus marginem lateralem subtiliter et obsolete striatis, striis omnibus minus distinete punetatis, punetis in striis duabus suturgee proximis inter se ad partem confluenti- bus, interstitio a sutura tertio admodum distinete sed subti- lius tri foveolato et preterea ante apicem obsolete unifove- olato, interstitiis marginalibus obsoletissime punctulatis. Longit. 5,8 m.m.; Latit. hum. 2 m.m. Feron. (Plat.) infima vix vel parum latior, sed longior et preterea elytris multo subtilius punetato-striatis diversa. Funnen af d:r STUXBERG vid BSopotsehnaja Korga (71? 40”. n. lat.) d. 22 Aug. 1875. 1. Feronia (Platysma) infima: Subelongato-ovata, ni- ora, nitida, antennarum articulis tribus primis piceis aut pree- sertim subtus dilutius rufescentibus, femoribus tibiisque, inter- dum pedibus totis testaceo-rufis; prothorace subeordato, in medio modice rotundato-dilatato et ante basin admodum subito sat angustato, longitudinaliter canaliculato et versus angulos basales utrinque longitudinaliter foveolato, interdum ibidem subpunetato, subtus ommino fere lzevigato vel anterius 'interdum obsolete punetato, angulis ejus basalibus paulo ma- gis aculis quam rectis, modice prominentibus; elytris versus suturam minus subtiliter, versus marginem lateralem multo obsoletius puncetato-striatis, interstitio tertio plerumque qvadri- foveolato. Longit. 5,3—5,6 m.m.; Latit. hum. 1,6 m.m. Var. «: Paulo major, pronoto anterius paulo magis ro- tundato-dilatato, elytris interdum, sed non semper, presertim versus marginem lateralem subtilius puncetato-striatis. Feronice (Piatysmee) 5-punctate (Ménétr.) Motsch. ad- modum similis, sed minor et preterea pronoto anterius multo minus rotundato-dilatato et striis elytrorum minus dense pun- etatis, interioribus plerumque profundioribus diversa. A. Fe- ron. (Plat.) nivali F. Sahlb. discedit magnitudine majore, statura corporis magis elongata elytrisque multo profundius punetato-striatis. Denna art är utbredd långsmed en betydlig sträcka af Jenisej, nemligen åtminstone från Mesenkin åt söder ända nedom 61 breddgraden. 8. Celia lcvicollis: Oblongo-ovata, supra nigro-subae- nea, presertim pronoti marginibus latius aut angustius rufe- scenti colore nonnihil translucentibus, subtus cum margine inflexo elytrorum saturatius testaceo-rufa, ore, antennis pedi- busque plerumque dilutius rufo-testaceis; pronoto longitudine plus quam dimidio latiore, in medio admodum rotundato-dila- tato et apicem versus multo magis, quam basin versus angu- stato, angulis anticis modice produetis et deflexis, transversim Jleviter convexo, longitudinaliter subtilissime canaliculato et utringque ante marginem basalem obsolete, interdum obsole- tissime biimpresso, ibique omnino fere impunetato; elytris subtilius striatis, striis suturee proximis subtilissime punetulatis. Longit. 6,5—7,5 m.m.; Latit. hum. 3—3,3 m.m. Insamlad af d:r STUXBERG i större antal vid Krasnojarsk den 6 och 7 Oktober. 22 Celia saginata Ménétr. proxima et sat affinis, sed dif- fert pronoto minus fortiter transverso, propius apicem magis angustato et prope marginem basalem omnino fere impun- ctato striisque interioribus elytrorum adhuc subtilius puncetu- latis. Obs. Jag tillåter mig här den anmärkningen, att Mé- nétriés i sin beskrifning öfver skalvingarne hos Celia sagi- nata säger: ”striis impunctatis,” då det i sjelfva verket borde heta: striis interioribus subtiliter punctatis. 9. Lathrobium limitatum: Lineare, nigrum, nitidum, ore, margine apicali elytrorum fuscorum, versus angulos exte- riores latius, pedibusque flavo-testaceis, antennis marginibus- que segmentorum abdominalium tertii et quinti fusco-testa- ceis; capite admodum dense et distinete puncetato, fronte me- dia sublevigata; pronoto latitudine paulo longiore, subtilius, sed sat crebre et distinete punctato, linea mediali angusta levigata notato; elytris pronoto plus quam quarta parte lon- gioribus, minus convexis, cereberrime subtiliter et minus di- stinete punctatis, griseo-pubescentibus; abdomine confertis- sime, subtilissime et vix conspicue punctulato, pube tenui minus dense vestito. Longit. eirea 4 m.m.; Latit. hum. 0,6 m.m. Beskrifven efter ett enda under den 56? två mil n. om Krasnojarsk taget exemplar. 10. Bledius vilis: Niger, abdomine modiece, elytris sat nitidis, antennarum - articulo primo pedibusque minus laete pallide testaceis; antennis apicem versus admodum inerassa- tis, articulo earum secundo tertio duplo fere longiore et multo crassiore; pronoto longitudine vix latiore, ante medium pa- rum rotundato, versus basin deinde angustato, convtxo, co- riaceo et admodum dense, subtilius et haud profunde puncetato, in medio per totam longitudinem anguste laevigato et in hac plaga levigata ante medium subtilissime canaliculato, angu- lis ejus basalibus parum prominentibus; elytris pronoto di- midio ecirea longioribus, ereberrime, sed distinete punetatis; abdomine confertissime, sed omnium subtilissime et vix visi- biliter punetulato. 23 Longit. 4,6 m.m.; Latit. I m.m. Bled. subterraneo quodammodo similis, sed major et preterea pronoto paulo longiore, versus basin minus angu- stato et subtilissime, ante medium tantum canaliculato ely- trisque paulo fortius punetatis diversus, Anträffad en enda gång söder om Troitzskoj under 652 45” n. lat. den 13 September. 11. Olophrum limbatum: Admodum elongatum, pice- seenti-nigrum, modice nitidum, antennis, articulis tribus primis exceptis, elytrorum limbo apicali late, geniculis, tibiis tarsis- que testaceo-rufis; pronoto leviter transverso, longitudine sua haud tertia parte latiore, in medio nonnihil rotundato-dila- tato et versus basin subsinuato-angustato, longitudinaliter sat convexo, ereberrime et distinete, ante scutellum tamen pau- lulum parcius et profundius punetato et ibidem foveola ro- tundata minus profunda notato; elytris pronoto evidenter plus quam duplo longioribus, dense, profunde et sat fortiter, duplo tamen parcius quam pronotum puncetatis, punetis suturam ver- sus subseriatis; abdomine omnino leevi. Longit. 5 m.m.; Latit. hum. 1,5 m.m. Var. a«: Margine pronoti laterali elytrisque dilutius pi- ceis, horum limbo apicali latius testaceo-rufo, antennarum ar- ticulis primis latere exteriore tantum saturatius picescentibus, Olophrum alpestre Gebler (Verzeichn. Zusätze). Anträffad i Jarzowa Selo (60? 107 n. lat.) den 25 Sep- tember. Af den här beskrifna Var. a befinner sig ett af framlidne statsrådet GEBLER från vestra Siberien meddeladt exemplar i den fordna Mannerheimska samlingen under namn af Ol. alpestre Erichs. Det är endast med en viss grad af tvifvel jag kunnat besluta mig dertill att framhålla detta species såsom en från den af mig i naturen icke sedda Ol. alpestre Erichs. skild art, men då benämnaren af sistnämnda species beträffande antennerna uttryckeligen säger rufo- picec, basi dilutiores, hvilket äfven öfverensstämmer med de beskrif- ningar, som öfver denna art blifvit lemnade af HEErR och REDTENBAC- Her, ligger här en anmärkningsvärd olikhet i färgteckningen. Enligt alla beskrifningar öfver Ol. alpestre bör vår art skilja sig från den- samma dessutom genom längre skalvingar och framgår detta isyn- nerhet tydligt ur professor HEER's beskrifning öfver Acidota alpina, 24 s. 190, som är synonym med Olophrum alpestre, der det heter: elytra pronoto fere duplo longiora, då skalvingarna hos vår Ol. limbatum deremot tydligen äro mer än dubbelt så långa som bröstkorgen. — Det är väl dessutom föga troligt, att en art, som endast förekommer på de högre alpina bergssträckningarna i mellersta Europa och veter- ligen aldrig blifvit observerad i mellanliggande trakter, som föröfrigt till alla delar äro ogynsamma för dess fortkomst, med ens ånyo skulle uppträda i de mellersta delarne af Siberien, närmare 70 längdgrader ostligare. 12. Pycnoglypta sibirica: Sublinearis, piceo-rufa, ad- modum nitida, ecapite abdominisque apice saturatius piceis, antennis pedibusque testaceis; pronoto longitudine quarta for- tasse parte latiore, admodum erebre et haud subtiliter pun- ectato, prope marginem lateralem utrinque obsoletissime im- presso; elytris pronoto plus quam dimidio longioribus, sat erebre, minus regulariter fortius puncetatis, subrugulosis; ab- domine omnino fere levigato. Longit. 2,5 m.m.; Latit. hum. fere 1 m.m. Ett enda exemplar anträffades under 602 55' nordl. lat. antingen af professor Nordenskiöld eller åoktor Stuxberg. Denna art, som jag efter en omisskännelig likhet till kroppsform, antennernas byggnad o. s. v. med den i Europa förekommande lurida för till slägtet Pycnoglypta, skiljer sig emellertid väsendtligt från nyssnämnda art genom märkbart mindre storlek, smalare och något mindre konvex kropps- form. 13. Miecrocalymma Dicksoni: Modice elongatum, ad- modum econvexum, nigrum, nitidum, parcius pilosum, anten- nis pedibusque saturatius aut dilutius fuscis, elytris interdum piceo-fuscis; antennis apicem versus sensim sat dilatatis, ar- ticulo earum secundo sequenti parum longiore, sed dimidio saltem erassiore, artie. qvinto longitudine sua dimidio fere latiore, art. penultimis modice transversis; pronoto latitudine apieali haud breviore, basin versus sensim nonnihil angustato, parcius subtiliusque punetato; elytris prope marginem latera- lem pronoto saltem non longioribus, sat profunde, dense et subruguloso punctatis ; abdomine admodum dense, subtiliter obsoleteque punctato. Longit. 2,7 m.m.; Latit, circa 0,7 m.m. A Microc. brevilingui Schiödte, ceui sine dubio proxi- mum, differt antennarum art. quinto latiore, art. penultimis minus fortiter transversis, elytris brevioribus abdomineque ni- tido; a Microc. marino Str. (brevipenni Gyll.) diseedit an- tennarum art. secundo erassiore elytrisque dense et sat pro- funde punetatis. Anträffades af d:r STUXBERG vid Jefremow Kamen (722 40” n. lat.) den 19:de samt af prof. NORDENSKIÖLD och d:r STUXBERG vid Krestowskoj (722 15” n. lat.) d. 20 Augusti. Det bör här ännu tilläggas, att ifrågavarande art efter MoTSCHUL- SKY's beskrifning (i Bull. d. Mosc. 1860, II, p. 549) skiljer sig från den ”i östra Siberien i guvernem. Jeniseisk nära Ishatvet” förekom- mande och endast med ett frågetecken till detta slägte hänförda Mi- eroc. laticollis genom smalare ryggsköld samt genom kortare och tä- tare punkterade skalvingar, hvilka dessutom utmärka sig genom en annan färgdrägt, Från den af LECONTE från prov. Maine i N. Ame- rika beskrifna M. Stimpsonii skiljer sig vår art genom längre rygg- sköld samt genom sin glänsande kroppsfärg. 14. Boreaphilus Nordenskiöldi: Elongatus, dilutius aut saturatius fusco-piceus, abdomine et interdum elytris satura- tioribus, ore, antennis pedibusque dilutius fusceo-testaceis; ca- pite ereberrime subtiliter punetato et anterius utrinque pro- funde et late impresso, in impressione foveolato; antennis ad- modum filiformibus, articulis penultimis longitudine haud la- tioribus; pronoto latitudine haud dimidio longiore, ante me- dium modiee, sed haud angulatim dilatato, erebre subtilius punetato, pone medium longitudinaliter obsolete calloso et pone eallum arcuatim subimpresso; elytris pronoto paulo latio- ribus et dimidio cirea longioribus, versus apicem nonnihil di- latatis, erebre et minus profunde puncetatis, subtiliter pube- seentibus; abdomine ereberrime, subtilissime punetato. . Longit. 4,2—4,5 m.m. Boreaphilo Henningiano major magisque elongatus et preterea pronoto anterius haud angulatim dilatato, elytris paulo brevioribus, apicem versus magis dilatatis ut et pun- etura multo subtiliore diversus. Denna särdeles intressanta art anträffades till först af 26 d:r Stuxberg vid Mesenkin (719 20' n. lat.) den 24 eller 25 Aug. samt togs sedermera af honom på Briachowskij öarna den 28 Augusti och vid Dudino (692 15' n. lat.) d. 1—3 September. Professor Nordenskiöld fann denna art på So- potsehnoj ön (709 5” n. lat.) d. 29 Augusti. 15. Homalium divergens: Elongato-ovale, dilutius aut saturatius fusco-castaneum, nitidum, capite omnino fere ni- gricanti, palpis, antennis basin versus, margine laterali pro- noti, elytris, margine depresso et nonnihil explanato laterali abdominis pedibusque dilutius testaceis aut fusco-testaceis; antennis apicem versus sensim parum latioribus, articulis earum 6—10 latitudine haud longioribus; pronoto longitudine dimidio saltem latiore et ante medium leviter rotundato-dila- tato, modice convexo, versus angulos basales tamen utrinque oblique nonnihbil depresso, admodum dense et distinete, in medio disco longitudinaliter tamen paululum obsoletius pun- ctato, angulis ejus omnibus obtusis; elytris pronoto paulo plus quam dimidio longioribus, ad apicem subtruncatis, sat dense et admodum profunde, versus suturam subseriatim puncetatis; tarsis posticis dimidiam tibiarum longitudinem vix vel parum superantibus. Longit. 3—3,5 m.m.; Latit. 1,2 m.m. Homalio (Phyllodrepe) nigro Grav. fortasse proximum, sed magis tumidum et preterea pronoto parcius punetato, im- pressionibus dorsalibus nullis, antennarum articulis penultimis haud transversis et elytris multo brevioribus, pareius sed pro- fundius punetatis diversum. Anträffad af d:r STUXBERG vid Seliwaninskoj (659 55' n. lat.) den 12 samt vid Baklanowskij (649 25' n. lat.) den 15 September 1875. » Det har blifvit anmärkt, att den under sednaste tider säkerligen för långt drifna sönderdelningen af genera endast med ledning af artformerna inom ett enda inskränkt fau- nistiskt område leder derhän, att arter från andra länder bilda mellanformer, som icke kunna fördelas eller samman- ställas efter den nya indelningen. Denna och nästföljande trenne arter stå väl, enligt min uppfattning, närmast till den 21 grupp af genus Homalium, som af THomson blifvit kallad Plyllodrepa, men skilja sig i ett eller annat afseende såsom det ur de här lemnade beskrifningarna framgår. 16. Homalium affine: Elongato-ovale, rufescenti-testa- ceum, nitidum, pronoto in medio late infuscato, capite, abdo- mine, exceptis marginibus depressis et explanatis lateralibus, medialique parte partis inferioris corporis nigro-piceis; an- tennis sat elongatis et gracilibus, apicem versus sensim per- parum latioribus, articulis earum penultimis latitudine evi- denter longioribus; pronoto longitudine plus quam dimidio latiore, longe ante medium levissime rotundato-dilatato, pa- rum convexo, secundum marginem lateralem et preesertim versus angulos basales preterea evidenter depresso, admodum dense, distinete et minus subtiliter punetato, in medio longi- tudinaliter anguste levigato et nonnihil fortasse elevato, an- gulis ejus posticis subrectis; elytris pronoto duplo fere lon- gioribus, ad apicem leviter singulatim rotundatis, sat dense et sat profunde puncetatis, presertim basin versus transver- sim subrugulosis; tarsis postieis dimidiam tibiarum longitudi- nem parum superantibus. Longit. 3 m.m.; Latit. 1,2 m.m. Homalio divergenti simillimum et valde affine, sed an- tennis longioribus, pronoto elytrisque profundius punetatis, horum punetura in disco haud subseriata margineque apicali elytrorum magis rotundato diversum tamen esse videtur. Anträffad söder om Werschininskoj under 682 45” n. lat. den 5:te September, 17. Homalium confusum: Elongato-ovale, fusco-piceum, nitidum, ecapite presertim anterius magis nigriecanti, palpis prope basin, antennis, marginibus lateralibus pronoti late, elytris, marginibus lateralibus depressis et explanatis abdo- minis, segmentorum abdominalium marginibus inferioribus pe- dibusque testaceo-rufis; antennis sat elongatis, sed minus graci- libus, articulis earum penultimis latitudine parum saltem lon- gioribus; pronoto longitudine paulo plus quam dimidio latiore, ante medium leviter rotundato-dilatato, parum convexo et ut in speciebus duabus precedentibus versus angulos basales oblique sat late depresso, fortius et in medio disco minus dense punetato, pone medium plaga longitudinali sublevigata et fortasse nonnihil elevata, sed tamen minus distineta ne- tato et pone plagam illam obsolete foveolato, angulis ejus postieis subrectis; elytris pronoto paulo plus quam dimidio longioribus, ad apicem subtruncatis, admodum dense fortius punctatis. Longit. 3,7 m.m.; Latit. 1,4 m.m. A precedentibus duobus presertim punetura pronoti et elytrorum fortiore et parciore diversum. Ett enda exemplar anträffades midtför Chantaiskoj, un- der 682 5” n. lat., den 7 September 1875. 18. Homalium saginatum: Oblongo-ovatum, posterius magis dilatatum, leviter convexum, ferrugineo-rufum, nitidum, antennis, pronoti lateribus late pedibusque dilutius rufo-testa- ceis, capite nigricanti; antennis admodum elongatis et apicem versus sensim parum latioribus, artieulis earum penultimis la- titudine parum longioribus; pronoto longitudine plus gquam dimidio latiore, in medio leviter rotundato-dilatato et apicem versus paulo magis, quam basin versus angustato, leviter convexo, sed secundum marginem lateralem preesertim versus angulos basales nonnihil oblique depresso, admodum dense et distinete punetato et preterea in disco posterius, longe tamen ante scutellum obsoletius foveolato, angulis ejus omni- bus obtusis; elytris pronoto dimidio longioribus et versus apicem evidenter dilatatis, magis quam in speciebus preece- dentibus convexis, ad apicem singulatim levissime rotundatis, admodum dense et haud subtiliter punetatis, punetis quibus- dam locis vix subseriaftis. Longit. 3 m.m.; Latit. 1,4 m.m. Påfunnen under återresan emellan Krasnojarsk och Tomsk. 19. Homalium angustatum: Sublineari-angustatum, ad- modum depressum, piceo-nigrum, nitidum, parce pubescens, pronoti lateribus, elytris abdomineque basin versus piceo-rufe- scentibus aut castaneis, antennarum basi pedibusque dilutius rufo-testaceis; antennis capite cum pronoto vix longioribus, | | | | 29 apicem versus parum robustioribus, earum articulis 7—10 longitudine sua paululum latioribus; pronoto leviter transver- so, longitudine paulo plus quam quarta parte latiore, ante medium perparum rotundato-dilatato et basin versus levis- sime angustato, densius, distinete et admodum profunde pun- etato, paulo ante secutellum obsoletissime impresso, sed in disco utrinque impressionibus vix ullis notato, marginibus lateralibus depressis, angulis ejus apicalibus late rotundatis, ang. basalibus magis fortasse obtusis, quam reectis: elytris pronoto plus quam dimidio longioribus, sat dense et paulo rudius quam pronotum punetatis, partim subrugulosis, angulis eorum apicalibus externis late rotundatis; tarsis posticis tibiis paulo brevioribus, articulo ultimo precedentibus simul sumtis longitudine subequali. Longit. 3,)—4 m.m.; Latit. eirea 1,2 m.m. . Af denna art togos af d:r STUXBERG tvenne exemplar vid Mesenkin den 24 eller 25 Augusti. 20. Homalium languidum: Nigrum, nitidum, antennis, margine pronoti basali pedibusque pallidius rufis; capite et pronoto ereberrime puncetatis, hoc lougitudine dimidio latiore, foveis duabus discoidalibus profundius impresso, lateribus ejus leviter rotundatis; elytris pronoto paulo latioribus et duplo circa longioribus, nigro-piceis, dense et fortius puncta- tis, subrugulosis. Longit. 3,4 m.m.; Latit. hum. eirea 1 m.m. Variato vel femina? (Hom. binotatum): Paulo minor antennis paululum robustioribus, apicem versus infuscatis et paulo magis inerassatis; elytris paulo brevioribus. Ett enda exemplar anträffades vid Worogowa Belo (lat. b. 602 50) den 23 September och samtidigt äfven den här beskrifna varieteten eller honan. Homalio rivulari magnitudine subequale, sed antennis apicem versus minus incerassatis, pronoto paulo breviore et eam ob causam evidentius transverso ut et capite pronotoque erebrius punctatis inprimis diversum. Med Hom. septentrionis Thoms. (= rivulare Zett.) kan denna 30 art omöjligen förvexlas, emedan den märkbart afviker bland annat genom betydligt kortare skalvingar. 21. Homalium curtipenne: Nigrum, nitidum, elytris rufescenti-piceis, antennis dilute fuscis, earum basi, palpis, ano pedibusque dilutius testaceo-rufis; capite et pronoto mi- nus erebre minusque profunde punetatis, hoc longitudine haud dimidio latiore, basin versus evidenter angustato, in disco foveis duabus longitudinalibus levissime curvatis impresso ; elytris pronoto paulo plus quam dimidio longioribus, admo- dum dense et haud subtiliter punctatis. Longit. 3,6 m.m.; Latit. hum. cirea 1 m.m. Af d:r STUXBERG togs vid Dudino (lat. bor. 692 15) ett enda exemplar. A precedenti pronoto minus transverso et basin ver- sus evidenter angustato elytrisque multo brevioribus sat di- versum. 22. HFElater lepidus: Modiee elongatus, niger, nitidus, tenuissime pubescens, elytris a basi ultra tertiam partem oblique, antennis pedibusque totis rufo-testaceis; pronoto la- titudine basali parum longiore, a medio basin versus leviter, apicem versus magis et quidem rotundato-angustato, sat dense et admodum distinete punetato, ante scutellum obsoletius impresso, angulis ejus posticeis acutis et produetis; elytris prothorace vix latioribus, punetato-striatis, striis punetisque striarum paulo ante apicem minus distinetis, interstitiis inter strias leviter convexis et subtilius punctatis. Longit. 5,6 m.m.; Latit. hum. 2 m.m. Flat. basali Mannerh. et El. tristi L. pietura quodam- modo similis, sed multo minor et ab utroque vario modo diversus. Anträffad af d:r Stuxberg d. 15 Sept. 1875 vid Bakla- nowskij (64? 25” n. lat.) 23. Chrysomela (Teeniosticha Motsceh.) instabilis: Bre- viter subovata, admodum convexa, supra obscure violascenti- purpureo-cuprea, capite seneo-nigro, antennarum articulis duo- bus primis subtus rufescentibus, pronoti marginibus nigro- virescentibus, margine elytrorum exteriore omni rufo-testaceo ; 31 subtus cum pedibus nigra, nitida, subeenea; capite anterius subtiliter minus dense punetato, fronte omnino fere lzevigata; pronoto longitudine multo plus quam duplo longiore, in me- dio transversim subtiliter et admodum parce, seeundum mar- ginem anticum et postieum sat dense et distinetius, in im- pressione solita secundum marginem lateralem profundius et rudius punetato, hac impressione prope angulos pronoti ba- sales sat profunda, antice obsoleta et in medio omnino fere interrupta; elytris versus basin et marginem lateralem ad- modum regulariter et distinete seriatim, versus apicem parum regulariter subtilius obsoletiusque punetatis, interstitiis inter series punetorum parcius subtiliusque puncetatis, inzeequaliter subrugulosis. Var. Pronoto fere toto virescenti nigro-zeneo, margine inflexo elytrorum concolore. Longit. 5—6 m.m.; Latit. hum. 2,39—3,5 m.m. Både af den genuina formen äfvensom af den ofvan be- skrifna varieteten anträffades ett enda exemplar vid Intsarewo (lat. bor. 622) den 19 September 1875. Denna art, som 1 sjelfva verket står temmeligen nära till Chrysomela ceruginosa Fald., skiljer sig från densamma utom i färgteckningen isynnerhet genom mycket mera ojem- na och mindre regelbundet strimmadt punkterade skalvingar. Den af MoTtsCHULSKY från vestra Siberien beskrifna Tceniost. difficilis säges vara mera långsträckt än cruginosa Fald., som ej öfverensstämmer med vår art — och dylika anmärk- ningsvärda afvikelser visa äfven de öfriga af MOTSCHULSKY med ytterst få ord karakteriserade arterna. 24. Salda amoena Reut. n. sp. Ovalis, nigra, pronoto scutelloque nitidis, hemelytris locis nitidioribus aliisque opacis nigerrimis variegatis, corio tantum Vittula obliqua mox ante medium guttulaque minuta ante apicem albis ornato, membrana pallida, fusco-venosa et maculata; antennis articulo primo summo apice apiceque articuli secundi obsolete obscure ferrugineis, summo apice femorum, tibiis tarsisque flavis, illis nigro- tri-annulatis, his articulo ultimo nigro, — Longit. 2?/, m. m, 32 Habitat prope Krasnojarsk (569); a D.D. Prof. NORDEN- sKIÖLD et D:re A. STUXBERG detecta. Species pulehra et distinetissima, S. melanoscelce Fieb. proxima. — O. M. REUTER. Berättelse öfver en antropologisk resa i Tavastland, sommaren 1876. Af Robert Tigerstedt. Antropologin har tvenne vägar att erhålla sitt nödiga observations material: den ena mätningar på kranier, den andra mätningar och observationer på lefvande individer. Dessa båda metoder utesluta icke, utan komplettera hvaran- dra. Der det gäller fullt exakta mätningar af alla detaljer, der kunna naturligtvis endast kraniemätningar vara till fyllest görande, men vid sådana saknar man — åtminstone i de allra flesta fall — helt och hållet de vigtiga upplysningar, som lemnas af ögonens, hårets och hudens färg, ansigtets uttryck, med mera dylikt. Utom detta vinner man genom undersökningar å lefvande menniskor en första öfversigt af benbyggnadens allmänna konfiguration och sålunda ett me- del att till en början särskilja skallar tillhörande olika folk- raser; ett förhållande som i synnerhet bör vara af betydelse för den finska antropologin, som arbetar med en mängd oli- ka och delvis i hög grad blandade raser. Detta bestyrkes äfven af det faktum, att det just var på grund af mätningar å lefvande individer som hr C. von Haartman uppvisade att de i vårt land boende finska stammarne tillhöra åtminstone tvenne skilda raser. Min plan för dessa undersökningar blef derföre att på ett så stort antal så typiska individer som möjligt af hvarje stam göra alla de mått, som härvid syntes lämpliga, i främsta rummet naturligtvis dem, som äro af nå- gon större betydelse, hvarvid tillika en särskild uppmärksam- het skulle egnas åt de yttre karakterer, som endast observa- tioner på lefvande individer kunna lemna. Sedan sålunda ett tillräckligt material af dylika iakttagelser blifvit samladt 3 34 . bör man — om detta alls låter sig göra — härur i siffror bestämma de mått och förhållanden, som för 1 fråga varande ras äro karakteristiska, hvilka mått sedan yttermera böra för- fullständigas, kontrolleras och exakt hestämmas genom mät- ningar på sådana kranier, som i allmänhet ega de kännetecken, som undersökningen af lefvande varelser lemnat. Då måtten hos enskilda individer i hög grad vexla, så är det naturligtvis nödvändigt att hafva stora serier af mätningar så väl på lef- vande menniskor som på kranier. Om man genom ett dylikt förfaringssätt lyckats bestämma de typiska karaktererna hos en viss ras, gäller det sedan vidare att uppvisa hvilka de upp- blandningar äro, som förorsakat de afvikelser, hvilka man städse märker från den egentliga, ursprungliga typen. I slutet af sistlidne maj månad gjorde jag ett kort be- sök i Stockholm för att inhemta råd i ämnet af docenten G. Retzius, som för tre år sedan gjort en antropologisk resa i Finland och nu med den mest förekommande välvilja med- delade mig upplysningar ur sin rika erfarenhet. De mått jag beslöt att taga voro följande: A. Mått på hufvudet. a) Cirkulära mått. 2. Hufvudskålens horisontala omkrets i det plan som går genom glabella. 2. Afståndet i vertikalplanet längs hufvudets yta emel- lan båda öron öppningarna. i 3. Afståndet i median planet längs hufvudets yta från näsroten till protuberantia occipitalis externa. b) Longitudinela mått. 4. Skallens största längd emellan glabella och protu- berantia occipitalis ext. 5. Skallens största längd, enl W elcker: ifrån midten emellan tubera frontalia till protuberantia occipitalis externa. ec) Transversela mått. 6. Skallens största bredd: denna faller emellan tvenne symmetriska punkter något öfver öron öppningarna. SO 35 7. Afståndet emellan baserna af båda processus mastoi- dei. 8. Pannans diameter: emellan de närmast till hvaran- dra liggande punkterna af linee semicirculares front. d) Badier utgående från en punkt midt emellan båda öronöppningarna. 9. Till protuberantia occipitalis externa (occipital). 10. Till midten emellan tubera parietalia (parietal). 11. I vertikalplanet till högsta punkten på hjessan (co- ronal). 4 12. Till midten emellan båda tubera frontalia (frontal) 13. Till glabella (glabellar). 14. Till näsroten (fronto-nasal).s» 25. Till spina nasalis ant. (sub-nasal). 16. Till kanten af processus alveolaris sup. (öfre alveo- lar). 17. Till kanten af proc. alveolaris inf. (nedre alveolar). Denna radie mättes sålunda att föremålet hade tänderna sam- manbitna mot hvarandra. 18. Till haken (mental). e) Ånsigts mått. 19. Pannans höjd: från näsroten till hårfästet. 20. Näsans längd: från näsroten längs näsans rygg till dess spets. 21. Näsans bredd: största afståndet emellan näsflyg- larna. 22. Afståndet emellan näsroten och spina nasalis ant. 23. Näsans utsprång: från spina nasalis ant. till spetsen af näsan. 24. Afståndet från näsroten till processus alveolaris sup. 25. Afståndet från näsroten till haken. 26. Afståndet emellan näsroten och angulus maxillee inf. 27. Ögonöppningarnes längd: emellan båda ögonlocks- vinklarna. 28. Afståndet emellan ögonöppningarne: emellan inre ögonlocksvinklarna. 36 29. Okbredden: afståndet emellan de mest framskju- tande delarna af processus zygomatici. 30. Ansigtets öfre bredd emellan de undre främre rän- derna af ossa zygomatica. 31. Ansigtets undre bredd: emellan båda underkäks vinklarne. B. Kroppsmått. 32. Kroppens hela längd från hjessan till fotsulan. 33. Hufvudets höjd från hjessan till haken. Erhölls såsom skilnaden emellan kroppens hela längd och afståndet från haken till fotsulan. . - . 0. Diverse observationer. 34. Ögonens färg. 35. Hårets färg. 36. Handkraft (tryck-kraft). 37. Dragkraft. I denna måttskala har jag upptagit alla hr Retzius” an- sigtsmått; dessutom n:ris 30 (Virchow), 21, 23 (hr Topinard) samt 36 och 37. Min afsigt var ursprungligen att taga flere kroppsmått, men jag afstod snart från försöket i följd af de lätt insedda svårigheter, som härvid uppstodo. För dessa mätningar använde jag följande instrumenter: 1 krumeirkel (compas d'épaisseur) fr. I. G. Stelze i - Prag, tillh. allmänna sjukhuset härstädes; 2:ne stångeirklar (glissiere), en större af träd, gjord af instrumentmakaren Johansson i Åbo, och en mindre af mes- sing, tillhörig fysiologiska laboratorium ; 1 rekrytmått, gjordt hos snickaren Moberg härstädes efter en modell, tillhörig medicinska kliniken; 2:ne metriska bandmått; 1 dynamometer fr. Paillette i Paris, tillhörig universi- tetets gymnastiksal; samt | 37 1 kraniometer (för uppmätningen af radierna n:ris 9J—18 här ofvan), gjord af instrumentmakaren Johansson. Då jag i den mig tillgängliga, dock icke synnerligen rika antropolo- giska litteraturen ej funnit denna modifikation af kraniome- tern omtalad, må här en beskrifning deraf ingå: Från styc- ket b utgå (se fig. sid. 43) tvenne dervid orörligt fästade, i milli- meter graderade armar (a, a), i hvilkas fria ändor tvenne skrufvar (ec, ce) äro Tästade fullkomligt midt emot hvarandra och på lika afstånd från stycket b. Skalans nollpunkt lig- ger i jemnhöjd med midten af skrufyarnes axel. Längs ar- marna (a, a) rör sig en tvärslå (d) fullkomligt jemt, så att dess afstånd städse blir lika stort frän hvardera nollpunkten. Vid begagnandet af instrumentet införas skrufvarne (c, c) i yttre hörselgångarne och bilda sålunda tillsammans en axel som går genom båda öronöppningarna, kring hvilken axel hela instrumentet kan vridas. Man för nu instrumentet suc- cessivt kring hufvudet och trycker tvärslån mot de punkter till hvilka radierna skola mätas och kan så omedelbart af- läsa måtten. Med denna kraniometer går mätningen beqvämt, snabbt och säkert. För att lindra det obehag, som skruf- varnes insättande i hörselgångarne förorsakar, har jag brukat omge skrufvarne med klädeslappar, då den oangenäma kän- slan blir jemförelsevis obetydlig. Med krumeirkeln togos måtten n:ris 4, 5, 6; med den större stångeirkeln n:ris 7, 8, 19, 24,5, 26, 29, 30, 31; med den mindre n:ris 20, 21, 22, 27, 28; med bandmått n:ris 1, 2, 3; med kraniometern, utom n:ris-9—18, n:o 23 sålunda, att radien till näsans spets uppmättes, hvarefter det sökta talet erhölls genom subtraktion af värdet för subnasalradien från denna. Med rekrytmåttet togos slutligen n:ris 32, 33. Den grad af tillförlitlighet, som dessa mått förtjena, är naturligtvis ej lika för alla, hvarföre här några ord derom må anföras. De cirkulära måtten äro de osäkraste, ty all omsorg oaktadt kan man ej hindra att håret delvis kommer inom bandet, hvarföre dessa mått i allmänhet äro för stora. De öfriga måtten äro deremot temmeligen exakta, men fordra, för att kunna jemföras med motsvarande mått på kraniet, en 38 reduktion för huden, som icke är lika för alla. Man kam nemligen med krumeirkeln mera sammantrycka huden än med stångeirkeln och kraniometern, hvilka senare hvardera voro gjorda af träd. Bestämningen af ifrågavarande reduk- tionstal, som är ytterst lätt att utföra på lik, har jag ej ännu hunnit verkställa. I början af Juli månad anträdde jag resan, under hela tiden åtföljd af min broder student Karl Tigerstedt, som var mig behjelplig vid uppskrifvandet af mätningarne, 0. s. Vv. Vår första rastplats blef Tammerfors, der mätningar verk- ställdes å sjukhuset och å några personer af den arbetande klassen. Härefter begåfvo vi oss till Pälkäne, der vi dröjde några dagar, sysselsatta med mätningar och insamlande af kranier. Med en utmärkt beredvillighet lemnade försam- lingens kyrkoherde oss tillstånd att samla allt hvad sam- las kunde från Pälkäne gamla kyrka. Denna härstammar från 14:de (?) seklet och är byggd af gråsten i samma stil som en mängd andra af våra äldre kyrkor, ss. S:t Marie, m.fl. Den är nu en fullkomlig ruin. Utifrån ser den ändå något så när bibehållen ut, om man ej kommer den allt för nära; men inne! Den förödelsens styggelse, som här möter oss, kan ej beskrifvas. Def spetsiga taket är här och der all- deles borta och det bristfälliga korsvirket, hvaraf det upp- bäres, hotar vid minsta blåst att helt och hållet falla in. Väggarna kala utan några prydnader, fenstren utan rutor och delvis utan bågar, predikstol, altare, allt borta. Golfvet upprifvet och grafhvalfven öppnade, tomma likkistor framme huller om buller, och lösa menniskoben kringspridda öfverallt. Det hela visar en den mest allvarliga och dystra bild af för- gängligheten. Det är Pälkäne aristokratien, de besutna bön- derna. som i denna kyrka, i dess grafhvalf sökt sig ett säkert ställe för den eviga hvilan, under det att de lägre kasterna, den tjenande delen af församlingen, bäddats ner i kyrkogår- dens mindre förnämliga mull. Och nu! Allt är förbi. De rikas 39 ben äro flyttade till in- och utländska museer, under det de fattiga — åtminstone tills vidare — ligga ostörda i sina gvaf- var. Sommaren 1873 hade som bekant hr G. Betzius med sina reskamrater ytterst noga genomsökt denna kyrka och derifrån hemfört 5355 skallar — den vackraste serie tavast- ländska kranier, som hittills existerat. Vår skörd kunde der- före icke blifva särdeles stor. Emellertid funno vi tvenne ännu oöppnade grafhvalf och erhöllo derifrån 5 fullständiga skelett och dessutom ett tiotal skallar. Liken lågo i enkla omålade trädkistor, i allmänhet utan några inskriptioner. På kyrkogården kunde vi icke gräfva, emedan den var anslagen till äng åt en torpare, som derifrån fick hela sitt årsbehof hö, och höet ännu ej var slaget. Från Pälkäne reste vi genom Kangasala, Orihvesi och Längelmäki, 1 hvilka socknar vi äfven anställde mätningar, till Jämsä, der vi dröjde närmare en vecka och mätte flere personer, män och qvinnor. Härifrån foro vi med ångbåt på Päijäne till Jyväskylä och vidare till Petäjävesi socken, der vi blefvo i tillfälle att göra en ganska god skörd. Genom en bonde, som vi mätte, fingo vi höra att i trakten af Kui- vasmäki by, belägen omkring 2 mil från socknens kyrka. för 40 å 50 år sedan några menniskoben och ett kranium blif- vit hittade. Vi reste dit och blefvo förda till ifrågavarande ställe, som ligger på norra sidan af Mustianjärvi sjö en verst från nämnde by. Det är en liten kulle alldeles invid sjöstran- den, nu bevuxen med en tät skog af barr och löfträn, som dock är för tät, 1 följd hvaraf träden så när som topparna äro alldeles förtorkade. Vi gräfde här och hade den lyckan att utom flere söndriga skallar finna 14 i temmeligen godt skick. Denna bys aflägsenhet från den allmänna stråtvägen och svårigheten att komma dit tala för att dessa kranier måtte hafva tillhört individer af en något så när genuin, oblandad ras. De måste derjemte vara temmeligen gamla, emedan, då, som ofvan är nämndt, några menniskoben och ett kranium der för 40 å 50 år sedan tillfälligtvis hittades, de äldste i byn intet visste och intet hade hört om någon der befintlig 40 grafplats. — I grafvarna, som voro 60 etm å 1 meter djupa funnos sparsamma spår af förmultnade kistor. I samma socken finnas ännu tvenne andra gamla be- grafningsplatser. Den ena ligger på en liten holme (Kuolion- saari) i Kintausjärvi sjö 1/3 verst från Pekkala gårds strand. Här erhöllo vi, utom en mängd söndriga, fyra kranier i det skick att de kunde medtagas, — Den andra grafplatsen är på en holme i Mustianselkä sjö ett par verst från kyrkan. Vi gräfde der en förmiddag, men funno blott en söndrig skalle. Spår af kistor märktes på begge dessa ställen. Från Petäjävesi fortsatte vi vår resa till Keuru. Be- folkningen, som redan i Petäjävesi är blandad, är 1 Keuru det ännu mera, så att vi icke ansågo det löna mödan att här göra några mätningar. Vi undersökte blott en ”Kuo- lionsaari” liggande i en 2 verst från Riihimäki rusthåll belä- gen sjö, på hvilken holme enligt sägen under stora ofreden några familjer blifvit begrafna. Vi sågo också otvetydiga spår deraf, men intet helt kranium: räfvar och vargar hade troligtvis gjort undan saken. Äfven undersökte vi en i när- heten af nämnde rusthåll belägen med stenmur inhägnad plats, som enligt antagande skulle varit någon grafplats. — Vi funno intet. I Ruovesi, dit vi sedan styrde vår kosa, mätte vi några individer och begåfvo oss sedan till Birkkala, der vi hoppa- des göra god skörd, då denna socken har tvenne öfvergifna begrafningspiatser, Harju kapells och moderkyrkans gamla kyrkogårdar. Denna beräkning slog dock felt: församlingens prest sade sig icke utan kyrkostämmas hörande kunna lemna tillstånd till gräfningar. — En kyrkostämma sammankallades, men det begärda tillståndet blef oss vägradt, oaktadt sock- nens herremän röstade för saken. — I förhoppning på till- stånd hade vi dock från Harju kyrkogård uppgräft åtta skal- lar, som vi medtogo. Slutligen må anföras, att vi i Lempälä ämnade under- söka det ”pirunlinna”, som hr Warelius i Suomi 1847 sid. omtalar, under förmodan att det måhända kunde vara något gammalt grafkummel. Vid sprängningar i och för Tammer- 41 fors jernväg hade det dock blifvit helt och hållet förstördt och man kunde icke ens finna spåren deraf. Längre medgaf oss icke tiden att fortsätta vår resa. Vi hade dessutom genomrest de delar af Tavastland, der an- tagligen den minst blandade befolkningen är till finnandes. I de nordligare socknarne, Saarijärvi, Wiitasaari, m. fl. är befolkningen blandad med BSavolaxare; 1 de öster om Päi- jäne belägna är den redan nästan uteslutande Savolaxisk och i de sydligare som längst varit eiviliserade torde upp- blandningen med svenskt blod icke heller vara så obetydlig. Programmet för min resa synes mig derföre vara uppfylldt. Beträffande resultaterna af resan kan jag ej nu lemna annat än en redogörelse för det material jag samlat, lemnande bearbetningen deraf till en annan gång. Af lefvande indi- vider har jag uppmätt 112, neml. 75 män och 37 qvinnor. Deras härstämning från olika orter ses i följande tabell, i hvilken jag äfven upptagit de af hr G. Betzius uppmätta. Födelseort. | Mankön. Qvinkön. Nee ed G. Retzius R. Tiger- G. Retzius. stedt. BAKA ect i oss es Birkkald - - 4 SE VARMT 6. ac 18 SE Gustaf Adolfs socken ElÄtlala od ss HlOllolar, dant se LI EEN NYSE arå SSRK MYVäskyla : scc & + I MAMTjÄrVi v oc. so. Le esse VOR Kangasala «cc. cc SN 0 SR VE SERIES BÄRVIaR KL SG KET sö ee ne Kiikkois . Korpilax , ja EE [äl leg ST RR rear ER el AR ole! — 20 | Födelseort. | Mankön. | Qvinkön. R. Tiger- stedt. RR; Tier G, Retzius. Stade G. Retzius. Kapp TJÄURK AY. rare os nr FöCnie AN ee 3 IETOPLOTSKRES MIL IE = THängelmäkt 4... s MCessuUbyga stekte sö 1 MO äsVv a os 1 ö ke SNES FREE Sint ÖFINVE SKYE SAAR At Pang aMO Gr RN br sd Petäjävesi i. vs do. Palkkanet a sms I BSD (ONAESSR Re EES RAE TER SERENA DNS RR il SÖMLERON= sar see oe 6 — DASksMmåäkt co. oo cc — 1 "Tammela,r ssk si Ma Vastkyköl oo se. er Welskorsa re net = KNYRVÄS oder, sine do — [Uf DIG te luck st sne il ÖREN FR a SS Sa NYCGSIastO.t deta > EE — VMA OSSE Su ee 1 VV ATTAN som Nn 1 ll [FE RE SI ee hl re ot Rs SN ALERS SIS ENE JAN [0 Ol RS SR SVR NA Summa dD = - ot [SA j-— [SV = Vi hafva således 167 lefvande individer uppmätta, 99 män och 68 qvinnor. 43 Af tavastländska kranier finnas åter: I universitetets anatomiska museum . . . . . . . 30. Harmladetar Gr Retzalus!:> sn My lh oe so Ju kids RNÖD. Kane Srat mo rg fr AN LR SA fe NA ot: Summa 136. Till allt detta kommer ännu ett antal tavastländska kra- nier i Karolinska institutets museum förvärfvade af Anders Retzius samt de mätningar som Virchow här gjorde för tvenne år sedan. Materialet är sålunda, äfven om en del af kranierna skulle tillhöra en annan typ än den rena tavast- ländska, icke obetydligt, isynnerhet då man betänker, att hr Broca anser en serie af 60 kranier vara tillräcklig för att bestämma en folktyp, och att man enl. Quetelet icke ens behöf- ver ett så stort antal lefvande individer. Att ett tillräckligt observationsmaterial nu förefinnes, anser jag derföre vara utom all fråga. Till sist är det mig kärt att betyga min uppriktiga tack- samhet för det tillmötesgående och den välvilja som öfver- allt under min resa kom mig till del. Specielt bör jag ännu omnämna, att allmogen med en den största beredvil- lighet lånade sig till de för föremålet allt annat än trefliga mätningarna. Redogörelse för herrar v. Helmersens och Wilds till Kejs. Ve- tenskaps-Akademien i S:t Petersburg afgifna utlåtande öfver den af Hofrådet G. Wex till Kejs. Vetenskaps-Akademien i Wien inlemnade afhandling om vattenminskningen i källor och strömmar. Af A. Moberg. Under loppet af sistförflutna år utsände Kejs. Veten- skaps-Akademien i Wien en år 1873 af Hofrådet Gust. Wex, Oberbauleiter vid Donau-regleringen, publicerad . afhandling med titel: Uber die Wasserabnahme in den Flis- sen und Strömen bei gleic hzeitiger Steig emnune der Hochwässer, in den Culturländern, till flere vetenskapliga samfund, ibland dem till Kejs. Vetenskaps- Akademien i S:t Petersburg, äfvensom till Finska Vetenskaps- Soeieteten. Derjemte medföljde ett utlåtande deröfver af en dertill utsedd komité, samt en anhållan att ämnet måtte upp- märksammas och bidrag lemnas till utfinnande af medel att förekomma de framtida olägenheter, som af en dylik fort- gående vattenminskning måste förorsakas, i händelse den öf- verallt blefve konstaterad. Särskildt anhölls derom att fler- åriga vattenmätningar i strömmar, om sådana förefunnos, måtte densamma meddelas eller i annat fall åtgärder till de- ras anställande vidtagas, i enlighet med de af hr Wex an- gifna schemata. Finska Vetenskaps-Societeten hänsköt ärendet till ma- tematisk-fysiska sektionen, hvilken, med erkännande af frå- gans vigt och intresse, ej ansåg sig kunna afgifva något på saken verkande utlåtande, emedan veterligen inga sådana observationer här 1 landet hittills blifvit anställda, ej heller tilltrodde sig sektionen kunna med förhoppning om fram- 45 gång deraf föreslå några åtgärder för deras anställande i framtiden. Kejs. Vetenskaps-Akademien i S:t Petersburg uppdrog åt hrr von Helmersen och Wild att i ärendet afgifva ytt- rande, och detta utgöres af den skrift, hvaröfver Vetenskaps- Societeten vid sednaste sammanträdet anmodade mig att af- lemna redogörelse. Nyssnämnde herrar komiterades berättelse upptager, jemte det ofvansagda så vidt det rörer Vetenskaps-Akade- mien, först en kort resumé af hr Wex's i fråga varande af- handling. Deri anföres huru författaren, sedan han i inled- ningen framställt ämnets stora vigt och så väl uppmanat na- turforskarena till pröfning deraf, som påkallat landsstyrel- sernas bistånd till utförande af hans föreslagna åtgärder, sö- ker att ådagalägga både aftagandet af vattenståndet i floder och strömmar och förminskningen af det i dem nedflytande vattnet, på grund af sina egna fyrtioåriga observationer af vattenförhållandena i flere af Österrike-Ungerns större floder, till följe hvaraf han kommit till det resultat att detta afta- gande är ganska betydligt. Oaktadt äfven andra gjort sam- ma iakttagelse och derföre uttalat samma åsigt, har denna dock blifvit motsagd af kompetente fackmän, såsom preus- siska Oberbaurath, F. Hagen och Wasserbau-inspektorn Maass, hvilken af de åren 1727 till 1869 anställda observationerna vid Magdeburg dragit den slutsats att, ehuru vattenhöjden i Elbe under denna tid betydligen aftagit, detta icke härrört af någon minskning i vattenmängden, utan af strömrensnin- gar och deraf förorsakad fördjupning af strömbädden samt förökande af strömningshastigheten. Detta bestrides åter af hr Wex, både på grund af egen erfarenhet och de af Berghaus i Allgemeine Länder- u. Völkerkunde meddelade fakta i afseende å Elbe och Oder, hvarigenom redan denne blifvit öfvertygad om ett betydligt aftagande af vattenqvan- titeten i dessa strömmar, under det högfloder oftare och ko- piösare än i fordna fider inträffat, hvilken öfvertygelse af honom fullkomligt delas, jemte det han påstår detsamma vara fallet äfven med Rhein, Weichsel och Donau, samt betonar 46 särskildt de af Grebenau invid Sonderheim vid Rhein under 28 år fortsatta observationer så väl af vattenhöjden som af den genomflytande vattenmängden, i hvilka båda under den- na tid en förminskning visat sig äga rum. Han bevisar se- dan att vattenytans sänkning vid Magdeburg icke härrör af någon fördjupning af flodbädden och att högfloderna ej ersätta minskningen vid låga- och medel vattenstånd. De under 32 år verkställda mätningarne 1 Donau vid Alt-Orsowa utvisa förminskning af höjden så väl ie«de högsta som i de lägre stånden. —- Emedan flodernas vattenmängd är bero- ende af dit inflytande åar och bäckar, och dessa upprinna från källor, behandlar förf. derefter dessa och anförer en mängd fakta, som utvisa äfven ett aftagande af vattnet i dem, samt framställer de sannolika orsakerna dertill. Med citationer ur skrifter af flere vetenskapliga auktoriteter, såsom Berghaus, Malte Brun, Boussingault, Becquerel, Dove, Her- sehel, Arago, Kämtz m, fl. visar förf. att skogar befordra nederbörden samt huru de underjordiska silningsvattnens och källornas rikhaltighet förökas derigenom att regnvattnet häm- madt af trädens qvistar och blad långsammare faller till mar- ken, af den ruggiga jordytan hindradt att hastigt bortflyta absorberas och intränger i jorden djupare än på flack mark, på hvilken afdunstningen af jordens fuktighet är 4 å 5 gån- ger så stor som i skogen. Sålunda qvarhållet af skogen an- vändes det af marken insugna vattnet småningom till näran- de af källor och floder. Till följe af skogens borthuggning slår regnet ned på den kala ytan, strömmar med häftighet utför kullar och bergsluttningar, förorsakar öfversvämningar och upprifver i marken djupa raviner. Genom större sko- gars utrotande stegras äfven sommarhettan och luftens torr- het, emedan trädens tempererande egenskap att förminska de excessiva differenserna emellan sommarens hetta och stark vinterköld i skoglösa länder saknas. Palestina, Persien, Grek- land, Sicilien och Spanien anföras såsom varnande exempel emot skogssköfling. — Komiterade tillägga här för egen del: vi kunde till dessa exempel lägga den del af södra Ryss- land, hvarest för 150 och 200 år tillbaka notoriskt stora 477 skogstrakter funnos, men der nu den kala steppen utvecklat sig, der höjderna äro vattenlösa och befolkningen tvungits att bosätta sig vid de grunda däldernas magra otillräckliga vattenrännilar för att ej försmäkta af vattenbrist; vi nödgas vid detta tillfälle äfven "omnämna Wolga och Dnepr, vid hvilkas stränder skogssköfligen fortgått från söder mot norr och ännu fortfar till den grad, att dessa för Rysslands han- delsrörelse så oumbärliga strömmars medlersta och nedersta lopp redan går genom fullkomligt skoglösa trakter, der hög- floderna uppnå en större höjd än i fordna tider. Och hvem känner icke den årligen upprepade bittra klagan öfver de förändringar dessa högvatten åstadkomma genom bildande af nya grund och nya riktningar af farvattnet; hvem vet ieke att de om vintern och under den torra sommaren vat- tenlösa ravinerna om våren genom snöns hastiga smältning på den kala steppen och vid häftiga regnfall förvandlas till forsande störtbäckar, som ofta undergräfva och bortföra sto- ra stycken af de skönaste åkerfält. Och slutligen nedföras till dessa strömmar af alla deras tillflöden sådana ofantliga massor af detritus, att de årligen erhålla ett rikligt material till bildande af nya uppgrundningar. Vi tro oss böra uttala att dessa olägenheter i Wolga, i Don och Dnepr skulle i vida ringare mån förefinnas, om man hade förstått att skydda dessa floders strandnejder för skogssköfling. En annan orsak till vattnets aftagande i källor och strömmar finner författaren (Wex) i den under sednaste de- cennier i många af Europas länder skedda uttorkning af sjöar och torrläggning af kärr och mossar, hvilka utgjort reservoirer för källorna och grundvattnet. Det hastigt affly- tande nederbördsvattnet, som nu ej mer kan samlas till större förråd, måste bidraga till bildning af förhärjande vatten- flöden. En tredje orsak anser han ligga uti markens fortgående uppodling. Fodervexter, saftiga trädgårdsprodukter konsu- mera betydligt vatten, ängsvattningar likaledes, äfvensom be- folkningens och husdjurens förökande bidrager till större för- brukning deraf; hvartill komitén i Wien ännu tillagt den i 48 jordens inre försiggående bildningen af vattenhaltiga mine- ralier, som kemiskt binda detsamma. Slutligen föreslår författaren åtskilliga åtgärder till fö- rebyggande af så väl de genom öfversvämningar förorsakade härjningar som af olägenheterna genom vattenförminskningen i floderna. Framförallt påyrkar han utfärdandet af förnuftiga lagar till skyddande af skogarne och särskildt emot deras utrotande på bergsluttningar, rekommenderar hos regeringarne att de genom en reglerad skogshushållning på statens egen- domar måtte föregå med goda exempel, skogsplantering på ödeliggande brantare sluttningar och förbud emot sådanas upplöjning, emedan häftiga regnfall från dem nedskölja myc- ket jordpartiklar till bäckar och floder, samt framställer sist åtskilliga förslag till teknisk reglering af floders och ström- mars lopp. De komiterade förklara sig väl 1 hufvudsaken instäm- ma med hr Wex och godkänna hans åsigter, motiveringar och slutsatser, såsom äfven Wiener Akademiens komité förut gjort, men tro sig dock i anseende till sakens stora vigt äf- ven för Ryssland böra anmärka, att vattenhöjds-observatio- ner i floder icke äro tillräckliga för att konstatera en abso- lut vattenförminskning i desamma, utan borde de i sådan syftning vara förenade med qvantitetsbestämningar vid flere genomskärningar af flodbädden och dessa äfven fortsatta un- der en lång följd af år. Det är nemligen gamska möjligt, såsom det om Wolga påstås, att vattenmängden icke förän- drats, ehuru, sedan strandnejderna blottats på skog, de om våren inträffande högfloder ökats och vattenståndet om som- maren sjunkit. Hela frågan borde derföre delas i tvenne: 1) Har den absoluta årliga vattenmängden i floder under en historisk tid aftagit? 2) Har.med förändrad eller oföränd- rad årlig vattenmängd förhållandet emellan de på skilda års- tider nedflytande vattenqvantiteterna förändrats? — Ett be- jakande af den förra frågan för alla floder på jorden är väl” knappt att emotse, emedan detta skulle förutsätta en allmän förminskning af nederbörden, som icke är tänkbar, så länge oceanens vattenyta och de allmänna vindförhållandena i sin 49 helhet äro konstanta. Ehuru derföre skogssköfling och jord- odling måste medgifvas inverka förminskande på nederbör- den och förökande på afdunstningen i en trakt, så är denna verkan dock i förhållande till de af sjövindarne öfver kon- tinenten förda vattenmängderna alldeles försvinnande, och man kan sålunda icke af fakta observerade i ett strömom- råde sluta till ett allmänt aftagande af den totala vatten- mängden. De anse på grund häraf en verklig förminskning af den årliga vattenqvantiteten i en flod ingenstädes vara faktiskt ådagalagd, och hvad vilkoren derföre beträffar, så utvisa mätningarne af nederbörden i vestra Europa, der de gå till 100 och 200 år tillbaka, intet aftagande af densamma, (i S:t Petersburg var årliga medeltalet under åren 1741—55 527,5, åren 1823—35 405,4, 1837—49 455,0, 1850—62 385,0, 1863—75 556,3 m.m.). Öfver afdunstningen äger man en- dast för sednaste tider och för få orter tillförlitliga bestäm- ningar. Denna fråga kan således först i en framtid efter mångåriga mätningar af vattenmängden samt konseqvent ut- förda nederbörds och afdunstningsmätningar i de särskilda flodområdena besvaras. Den andra icke mindre vigtiga frå- gan om en förändring i vattenmängdsförhållandet under skilda årstider torde vara lättare och på kortare tid utredd, eme- dan, så väl af theoretiska skäl som af redan inhemtad erfa- renhet, skogar och kärr ostridigt måste anses vara regulato- rer af luftens fuktighet och det bortrinnande vattnets mängd, och förstöringen af de förra samt uppodlingen af de sednare ; sjelfva verket hafva förorsakat förändringar i dessa hän- seenden. Då Vetenskaps-Akademien i S:t Petersburg icke är i tillfälle att meddela några fleråriga vattenmätningar i floder, ej heller äger några medel att låta anställa sådana, föreslå komiterade att Vetenskaps-Akademien skulle åt de ministerier, hvilka saken närmast rörer, nemligen ministerium för vägkommunikationerna och det för riksdomänerna, gifva del af hr Wex's och akademiska komiténs i Wien uttalade önskningar och förslag äfvensom detta utlåtande, samt lika- ledes, för de i Central Asien nyligen eröfrade länder, åt krigsministerium och kejs. geografiska sällskapet. Derjemte 4 50 anmärka de att, i händelse regeringen funne sig föranlåten att till utredning af ofvannämnda för det på floder rika Ryss- land så vigtiga frågor anbefalla observationers anställande, det vore nödvändigt att dessa ställdes på en likformig, ve- : tenskaplig grundval, och emedan en stor del af desamma falla inom meteorologiens område, Akademien vore icke en- dast kompetent, utan äfven på visst sätt förpligtad att i detta arbete deltaga. — RR =— "27 Bidrag till kännedomen om några bromider af aromali- ska serien. Af ÅA. Rindell. I afsigt att studera några hydrater af tvåatomiga aro- matiska radikaler, hvilka innehålla en hydroxyl i benzolkär- nan och en annan i sidokedjan samt således borde besitta egenskaper tillkommande såväl fenoler som alkoholer, och dervid i främsta rummet afseende att komma till det förut endast genom spjelkning af glukosiden saliein framställda ämnet saligenin äfvensom den mot anisalkoholen svarande fenolalkohol, har jag anställt åtskilliga försök för att utröna den Williamsonska eterifikations-metodens tillämplighet på aromatiska bromider. | Härvid har jag börjat med monobrombengol och funnit, att detta ämne, upphettadt med natriumalkoholat (etylat) i tillsmält rör till 1809-2002, till natrium afger brom. Dock har reaktionen här ej varit glatt, utan djupare sönderdelning har inträffat. Vid rörens öppuvande fanns nämligen alltid ett ej obetydligt tryck. Den efter behandling med vatten och salt- syra genom fraktionerad destillation renade reaktionsprodukten höll i den vid 16592—175? kokande delen ännu 10 å 11 ?/, brom. Märkas bör dessutom att i vattnet kunde uppvisas ansenliga mängder brom. Paradibrombengzol har ej gifvit ett bättre resultat. Orto- bromtoluol likaså. Emellertid har enligt Austen's undersökning di- och trinitrobrombenzol gifvit motsvarande nitrofenetoler vid be- handling med natrium och absolut alkohol. Det har således ej varit osannolikt, att äfven bromider af det i början af dessa rader antydda slag skulle med natriumalkoholat gifva 52 etyletrar af de omnämnda fenolalkoholerna. Då från dessa etylen borde kunna aflägsnas genom jodväte hade man så- lunda vunnit en metod för framställning af fenolalkoholer, oberoende af den vid Kekulés metod för införande af hy- droxyl vid benzolkärnan (smältning af sulfonsyrade akalier med kali) häftande risken af omlagring inom molekylen un- der reaktionen. I antydt syfte har jag framställt orto- och para-brom- benzylbromid ; den förra genom bromering af ortobromtoluol i värme, den sednare genom bromering af benzylbromid i köld. Dessa ämnen hafva enligt en förelöpande notis år 1875 framställts af Jackson och Lowry, som uti en uppsats från slutet af sednaste år i korthet redogöra för deras egen- skaper. De hafva dock, oaktadt de i likhet med mig för reningen af sina bromider destillerat desamma med vatten- ånga, ej iakttagit en dervid temmeligen i ögonen fallande intressant omständighet. Vid destillation af ortobrombenzylbromid med vatten- ånga af 1 å 2 atmosferers tryck visade sig nämligen i det öfvergående vattnet vid afsvalning en mängd vackra hvita kristallnålar, som ej kunde vara parabrombenzylbromid eller härröra från denna, emedan den använda bromtoluolen före ytterligare bromering på det omsorgsfullaste renats från pa- rabromtoluol (enl. Louguinine). De ifrågavarande kristaller- nas smältpunkt är vid 649—652, ungefär parabrombenzyl- bromidens smältpunkt. Men de äro olika denna sednare ge- nom sin vida större löslighet i alkohol och gåfvo vid analys en bromhalt motsvarande den ortobrombenzylalkohol tillkom- mande sammansättningen C H, Br. CH,. OH. Ortobrombenzylalkoholen är ej förut framställd och lik- nar till sina yttre egenskaper den af Wahlforss beskrifna parabrombenzylalkoholen, om man undantager denna sedna- res högre smältpunkt (7392—7429). Orto-alkoholen sublimerar starkt redan vid 1002 men kokar först vid 2402. Parabrombenzylbromiden har ej ännu af mig under- sökts i dess förhållande till öfverhettad vattenånga, men sön- derdelas åtminstone ej vid destillation med vatten under van- -— MR —[s AA [| 53 ligt tryck. I motsats mot Jackson och Lowry har jag tyckt mig märka att parabromiden mindre lätt afger sin ena brom- atom än ortobromiden, åtminstone är detta fallet vid den reaktion jag nu går att beskrifva. En moderlut af en alkoholisk lösning af parabromid gaf, oaktadt stark afdunstning öfver svafvelsyra, ej mera nå- gra kristaller och ställdes derföre i en varm kakelugnsnisch. Vid en efter några dagars förlopp anstäld undersökning hade vätskan ej mera bromidens alla slemhinnor starkt angripande lukt och reagerade starkt surt. Den grumlades vid tillsats af vatten, då en angenämt luktande olja utföll. I vattnet kunde ansenliga mängder brom på vanligt sätt uppvisas. Oljan ko- kade vid 24592—250? och bestämdes genom elementar-analys till sin sammansättning som fanns tillräckligt nära motsvara brombenzyletyletern CH, Br. CH>. 0.C, H; för att man kunde vara öfvertygad om att reaktionen förlupit enligt följande for- melCa, BryCHS Br. Ca H;. OH -—0O; HH, Br; OH>-O:C3H; -- HBr. Denna omsättning lyckas bäst i öppet kärl och har upprepade gånger af mig iakttagits. Äfven ortobrombenzyl- bromiden ger med alkohol en omsättningsprodukt, till lukten liknande parabrombenzyletyl-etern, men af mig än ej när- mare undersökt. Hittills känner man intet exempel på att aromatiska bromider omsatt sig med vatten eller alkohol, under brom- väte-utveckling, till resp. aromatisk alkohol eller etyleter. För närvarande sysselsatt med fullföljandet af den of- van antydda planen, hoppas jag att snart kunna uppvisa de af mig framställda ämnenas kontitution och då äfven bifoga fullständiga analytiska data. Om syn-purpurn och optografin. Af FE. J. von Becker. För en tid af år sedan lästes äfven 1 våra tidningar berättelser om huru man på mördade personers ögonbotten kunde återfinna bilden af mördaren, eller i allmänhet det föremål hvarpå det döende ögats sista blick varit rigtad. Dessa historier betraktades då, och detta med rätta, blott såsom bilder af en liflig fantasi å la Jules Verne. Man visste den tiden blott, att såsom Des Cartes redan 1637 hade vi- sat, föremålen afbildade sig på det seende ögats näthinna i förminskad spegelbild, men såväl om någon inverkan af nämnde bild på näthinnan, som om något sätt att fixera densamma derstädes, har man ända till allra sednaste måna- der saknat all kännedom. Numera är förhållandet annor- lunda, och utbeder jag mig med anledning häraf, att få lemna ett kort meddelande öfver de sednaste intressanta upptäck- terna inom ögats fysiologi. Under titeln ”Zur Anatomie Kn Physiologie der Re- tina” publicerade F. Boll sednaste November månad i Berl. acad. Monatsbericht en af honom gjord iakttagelse att nät- hinnan icke, såsom man hittills trott, i lefvande tillstånd är färglös, utan mörkt purpurröd. Klipper man nemligen af hufvudet på en i mörker förvarad groda, öppnar så hastigt som möjligt det uttagna ögat, och afdrager med en fin pin- cett från den mörkt pigmenterade åderhinnan näthinnan, så synes denna sednare i första ögonblicket så intensivt röd, att man tror sig hafva ett blodeoagulum i pineetten. Inom de första tio, högst tjugu, sekunderna (1 stadiet) bleknar fär- gen mer och mer, tills den inom nämnde tidrymd är allde- les försvunnen. Under de derpå följande 30 å 60 sekun- 55 derna (2 stadiet) visar den en atlasglans, derpå förlorar sig också denna och under en quart timmes tid (3 stadiet) är näthinnan fullkomligt genomskinlig, hvarefter den småningom blir grumlig och ogenomskinlig (4 stadiet). Angående den fysiologiskt friska näthinnans optiska egenskaper visade den mikroskopiska undersökningen att så- väl den röda färgen under första stadiet, som atlasglansen under det andra, uteslutande har sitt säte i staflagret, och äfven här endast och allenast uti de starkt ljusbrytande, af ytterst fina öfver hvarandra liggande skifvor hopsatta ytter- lederna, hvilka i första stadiet synas röda och i det andra atlasglänsande. Emot slutet af det andra stadiet svälla staf- varne upp och förlora småningom sin glans, likasom de vid slutet af första stadiet förlora sin purpurfärg. Deras bryt- nings-index närmar sig de öfriga näthinne-lagrens, hvarpå näthinnan i tredje stadiet blir fullkomligt genomskinlig. Or- saken till grumlingen i fjerde stadiet ligger icke i någon för- ändring af staflagret, utan i en coagulering af albuminater inom de öfriga lagren uti näthinnan, Denna egendomlighet i näthinnan förefinnes hos alla djur, som äga ett utbildadt staflager. I allmänhet anmärker Boll, att den röda färgen under första stadiet håller sig bättre och längre hos de kallblodiga djuren med starkare utbildade stafvar, än hos de varmblo- diga med sina fina stafvar, hos hvilka purpurfärgen ofta utom- ordentligt hastigt försvinner. Färgen tyckes vara fullkomligt identisk i alla hittills undersökta ögon. Medelst spektroskopet kan man konstatera den fullständiga olikheten mellan näthinnans purpurfärg och heemoglobinet, likasom ock att den förstnämnda icke mot- svarar någon enkel spektral-färg. Boll lemnar i sin uppsatts ännu oafgjordt om färgen härrör af någon egen färgsubstans i stafvarnes ytterleder, eller om den möjligen bör tillskrifvas interferensföreteelser. Ur sin ofvannämnda anatomiska upp- täckt drager B. slutligen följande fysiologiska konseqvenser: 1:o att den röda färgen hos näthinnan, som man vid oftal- moskopering ser, icke härrör af de upplysta blodkärlen i 536 åderhinnan, såsom man hittills ansett, utan af näthinnans egen färg. 2:0 att nämnde färg blott förefinnes under lifvet, och redan några ögonblick efter döden försvinner. — Denna omständighet kunde möjligen i forensiska fall tjena till att konstatera död. 3:o näthinnans färg förstöres beständigt un- der lifvet genom det i ögat infallande ljuset för att åter re- genereras i mörkret. 4:0 otvifvelaktigt utgör denna föränd- ring af stafvarnes. ytterleder en vigtig faktor vid seendet. Straxt efter publiceringen af Bolls upptäckt begynte Kiähne att anställa försök att på retina fixera bilderna, eller som han kallar dem optogrammer, af de betraktade föremå- len. Det normala seendet är naturligtvis endast möjligt, så länge en beständig vexling äger rum emellan blekningen af synpurpurn uti stafvarne och den purpurogena verksamheten uti retina-epithelet. Om derföre genom intensiv belysning eller på annat sätt regenerationen af synpurpurn kan för- hindras, så måste optogrammet blifva bemärkbart på den friska näthinnan. Då nu hos däggdjuren den purpurogena funktionen slocknar få minuter efter döden, hoppades K. att uti exstirperade kaninögon kunna återfinna bilden af skarpt belysta föremål. Till en början lyckades det icke vid de med lefvande djur anställda försöken, som K. första dagarne af inneva- rande år publicerade såsom vorlänfige Mittheilung i Ber. d. naturh. med. Vereins i Heidelberg och derpå i med. Central- blatt. Han förmådde blott uppvisa en otydlig blekare fläck på det ställe af näthinnan der det upplysta föremålets bild legat, Men redan i slutet af Januari kunde han omtala föl- jande mera tillfredsställande resultater: En albinotisk kanin ställdes lefvande efter kort betäckning af ögat, med fixerad och med ett diafragma belagd bulbus emot rummets enda fönster. Hornhinnans afstånd från det belysta fönstret ut- gjorde 1,75 meter. Efter tre minuters exposition emot den mulna himmelen decapiterades djuret, ögat exstirperades ge- nast, och lades öppnadt uti en 5 proc. alunlösning för härd- ning af näthinnan. Två minuter sednare behandlades det andra ögat i hufvudet på samma sätt. Vid en hastig blick 57 i dagsljuset på den omstjelpta, vackert röda, slipprigt glän- sande ytan märktes dock ännu ingen bild. Så mycket mera öfverraskande var deremot anblicken efter 24 timmars be- handling med alun. Baksidan af det i lefvande tillstånd be- lysta ögat visade en knappt märkbar blek fläck, deremot det i döende tillstånd exponerade ögat en fullkomligt tydlig bild af fönstret, med dess sex fyrkantiga rutor åtskiljda af skarpa röda kors på hvit grund. De vid oförändrad ljusintensitet anställda försöken visa således, att regenerationen af syn- purpurn icke öfvervinnes genom bländning i det lefvande ögat, der derföre äfven intet qvarstående optogramm kan fås under det att detta deremot äger rum 1 det döende ögats näthinna. Dessutom visar försöket att t. o. m. ett godt opto- gramm icke kan igenkännas på den främre glänsande ytan af en ohärdad näthinna. Uppmuntrad af detta försök tog K. derpå helt enkelt det nyss afhuggna hufvudet af en i mörker förvarad kanin; ställde detsamma under några minuters tid med öppna ögon emot ett fönster, exstirperade derefter ögonen, lade dem på 24 timmar i alunlösning, och fann ganska riktigt härpå full- ständiga skarpa bilder af fönsterbågarna på baksidan af hvar- dera ögats näthinna. Det optografiska experimentet är således så enkelt, att det hvar som helst bör kunna demonstreras. Sistlidne Mars meddelar Kihne ytterligare i Centralblatt några gjorda iakttagelser angående beskaffenheten af syn- purpurn. Den röda färgen i stafvarne härrör af en egen sub- stans, som kan erhållas såväl i lösning som i fast form. Det enda hittills kända lösningsmedlet för synpurpur är galla, eller ett renadt cholat (gallsyradt salt), hvari färska stafvar hastigt lösa sig. Den filtrerade, klara lösningen af synpur- purn är präktigt karminröd, blir i dagsljuset först chamois, och derpå färglös. Sålänge ännu rödt märkes i densamma absorberar den allt ljus i spektrum från gulgrönt till violett; genomsläpper dock ännu litet violett, men fullständigt allt gult, orange och rödt. Sedan lösningen antagit chamois- 58 färg aftager absorptionen af gulgrönt ljus, under det den af violett tilltager. Uti objeetivt genom ett flintglas-prisma medelst en sprin- ga af 0,3 mm. vidd kl. 11—1 erhållet solspeetrum deri de Frauenhoferska linierna skarpt och till stort antal framträdde, bleknade inom 15 minuters tid näthinnorna fullständigt i oulgrönt ända till början af rent grönt, mycket svagare i blågrönt, blått, indigo och violett; knappast märkbart i gult och orange, och alldeles icke i rödt och ultraviolett. Efter en timmas fortsatt inverkan var blekningen fullständig i grönt och blågrönt, nästan fullständig i blått, långt framskriden i indigo och violett, tydlig i slutet af violett och början af ultraviolett, knappt märkbar i gult och orange, och alldeles omärklig i rödt. Vid mycket långvarig inverkan tycktes dock sluteligen äfven det röda ljuset förändra synpurpurn. Natronljus af starkaste intensitet blekte en grodnäthinna full- ständingt inom två timmar. I afseende på den på synpurpurns ljuskänslighet be- roende optografin tillägger Kähne ännu att synvidden för det i hufvudet qvarlemnade eller exstirperade kaninögat utgör 19—27 Ctm. Om man derföre lägger ett kaninöga uti en svart låda uti hvars vägg, på nämnde afstånd från ögat, fin- nes en öppning täckt med en mattslipad glasskifva, på hvil- ken utklippta pappersfigurer befinna sig, så får man från dessa delvis ganska skarpa optogrammer. Om de röda nät- hinnorna utbredas på porslin och längre tid torkas 1 mörkt rum öfvergår deras färg till mera orangerödt och äro deref- ter känslolösa t. o. m. för direkt solljus. Fixeringen af opto- grammen erfordrar således blott tålamod. Uti friska oxögon erhöll K., ända till en timmas tid efter döden, förträffliga optogramm, som voro tre gånger större än de i kaninögon. Uti oxögon lyckas det äfven att utan alunlösning genast observera bilderna uti de medelst svag NadCl-lösning isolerade näthinnorna. Uti tapparnes ytterleder förekommer deremot ingen syn- purpur. I öfverensstämmelse härmed fann Kähne äfven nät- 59 hinnan färglös hos Coluber natrix, som blott har tjocka tap- par utan pigmentkulor. Ehuru först nu genom Bolls upptäckt uppmärksamheten blifvit fästad vid synpurpurn i näthinnan, saknas dock ej an- tydningar härpå redan i den äldre litteraturen. Så observe- rade H. Mäller redan 1851 den röda färgen i tapparne hos Rana och Pelobates. 1866 bekräftades detta af M. Schultze för Rana, och beskrefs dessutom af honom för råttan och ugglan. 1839 hade äfven Krohn observerat den röda färgen i Cepha- lopodernas ögon. I synstafvarne hos arthropoder och insek- ter omnämner äfven M, Schultze en rosenröd färg, Redan för 26 år tillbaka har således synpurpurn i de vertebrerade djurens ögonbotten varit känd, ehuru man ej vidare fästat sig dervid. Mineralogiska meddelanden. ARTER SETS SANVALLIKS Vv. 19. Kristallografisk-optisk undersökning af trikliniska fältspatsarter. Uti en afhandling intagen i Comptes rendus des séan- ces de FP'Aeademie des Sciences t. LXXX 1875 har Des Cloizeaux föreslagit en method att på optisk väg särskilja de resp. trikliniska fältspatsarterna från hvarandra. I en sednare afhandling (Examen mieroscopique de Porthose et des divers feldspaths trieliniques; Comptes rendus t. LXXXTII 1876) har han sammanställt sina i detta afseende gjorda un- dersökningar och dervid kommit till följande allmänna re- sultat. Om man i polariseradt ljus mellan korsade nicoler be- traktar lameller af trikl. fältspat afspjelkta parallelt med de båda tydligaste spjelkningsytorna op (P) och op& (M), så visar sig plattan som bekant mörk då dess opt. elastici- tetsriktningar sammanfalla med polarisationsriktningarna. Detta inträffar hos albit på P vid en vinkel af 39 50'—492 507 från kanten P:M samt på M af 1690—209 från samma kantlinie, hos oligoklas, hvartill Des-Cloizeaux äfven räknar andesin, vid en vinkel af 29 på P, 20—69 25" på M, hos labrador vid en vinkel af 5? 17/—69 58" på P samt 189—209 på M samt slutligen hos amorthit vid en vinkel af 200—409 på P, 339 —469 på M, hvarvid tillika är att märka, att hos de båda förstnämnda eller de företrädesvis natronhaltiga fältspatsar- terna den optiska elasticitetsriktningen eller det opt. axel- planets afskärning mot planet M inskjuter i den trubbiga 61 vinkeln mellan kanten P:M och M:T (=00 p"), hos de tvenne sednare eller kalkfältspaterna i den spetsiga. Nyligen har v. Bath F) angifvit en annan, rent kristal- lografisk method egnad att åtskilja de olika fältspatsarterna från hvarandra. Denna beror på det olika läge i afseende på kanten P:M eller, hvilket är detsamma, brachydiagonalen (b), som man finner hos tvillingslinien eller tvillingsstreck- ningen på genomgångsytan M hos de resp. plagioklasarterna, och hvilket läge, såsom v. Rath visat, står i samband med variationen i deras axel- och ytvinklar. Lagen för tvillings- liniens läge på ytan M kan i allmänhet taget uttryckas så- lunda, att hos albiten eller den egentliga natronfältspaten inskjuter tvillingslinien i den trubbiga vinkeln mellan kan- terna P:M och M:T samt lutar 220—139 mot den förra, hos amorthiten eller kalkfältspaten åter i den spetsiga vinkeln, lutande omkr. 162 mot kanten P:M, hvaremot den hos de mellanliggande natron-kalkfeldspaterna har ett emellan dessa gränser liggande läge, så att den hos andesin, som kan sä- gas intaga midten i plagioklasserien, i det närmaste samman- faller med brachy-diagonalens riktning eller det normala lä- get. Såsom man finner eger en viss öfverensstämmelse rum mellan läget af tvillingsytans och optiska axelplanets afskör- ningslinier på planet M. | I ändamål att närmare utröna de nämnda liniernas in- bördes förhållande har jag i detta hänseende undersökt några finska plagioklas-arter, hvilkas relativa plats i serien jag till- förene ungefärligen kunnat fastställa genom bestämmandet af den spec. vigten (Mineralogiska meddelanden III 12). Tvil- lingsliniens riktning är bestämd medelst ett med graderad skifva försedt mikroskop, det opt. planets afskärningslinie på planet M dels med Des Cloizeaux's polarisationsmikroskop dels medelst ett stauroskop enl. Brezina's konstruktion. Die Zwillingsverwachsung der trikl. Feldspathe nach den sogen. Periklin — Gesetze und iiber eine darauf gegrindete Unterschei- dung derselben (Monatsber. d. Akad. d. Wissenschaften zu Berlin 1876). 62 Albit från Somero, (spec. vigt = 2,622), bildar ett bla- digt stråligt aggregat af lameller sammanvuxna med brachy- pinakoiden. Dessa lameller äro begränsade af spjelknings- ytor, af hvilka den tydligare (0 p) visar en svag tvillings- streckning den andra mindre tydliga lutar mot den förra omkr. 539, såsom jag funnit vid mätning under mikroskopet af vinkeln mellan de båda spjelkningslinierna. Den sednare spjelkningsriktningen kan således icke utgöra linien T:M utan M:X, hvilken sistnämnda yta (=p &) i sjelfva verket af Dana (A system of mineralogy, 5 ed. 1868 p. 349) anföres såsom stundom uppträdande såsom tydlig spjelkningsyta hos albiten (0 p:p «= 529 17”). Denna omständighet är af vigt, emedan den kunde gifva anledning till misstag rörande de ofvannämnda liniernas (tvillingsliniens och den opt. liniens) lägen på planet M. Hvardera ligga ung. 209 från kanten P:M och inskjuta i den spetsiga vinkeln af den rhomboid, som bildas af nämnda kant jemte kanten X:M, således i sjelfva verket i den trubbiga vinkeln (= 1169 43”) mellan kanten P:M och M:T, hvilken sistnämnda yta på lamellerna anges dels af små otydliga spjelkningslinier dels af en fin streckning. &. Grå oligoklas från Sillböle (spec vigt =2,643). Tvillings- liniens riktning på planet M gående i den trubbiga vinkeln mellan kanterna P:M och T:M, och bildande 79—99 vinkel ' med den förra. Opt. planets afskärningslinie på samma yta bildar 100—159 vinkel mot kanten P:M och stryker i samma direktion som föregående linie. Hvit oligoklas från Kimito (spec. vigt = 2,664). Tvil- lingsstreckningen på M mycket fin och blott ställvis märk- bar, riktad åt samma håll som hos föregående plagioklasar- ter samt lutande mot kanten P:M =49—-59; opt. axellinien på samma plan nära parallel med nämnda kant. Röd labrador (andesin) från Stansvik (spec. vigt = 2,670). Tvillingslinien på M ung. parallel med kanten P:M; opt. axellinien på samma plan inskjutande i den spetsiga vinkeln mellan kanterna P:M och T:M samt lutande 109 mot den förra. 63 Grön labrador från Lojo (spec. vigt = 2,699). Tvillings- streckningen på M föga tydlig, gående i den spetsiga vinkeln, 19—209 från P:M; opt. axellinien i den spets, vinkeln 152 från nämnda kant. — Den färgskiftning, som denna och fö- regående plagioklas visa, är väl t. e. d. likasom den hos labradorn från Labrador att tillskrifva de deri insprängda mikroliterna, hvarvid den betydligt mindre storleken af de i de finska labradorarterna förekommande betingar den större regelbundenheten af de färgade figurer, som synas på spjelk- nings- och slipningsytorna, och hvilka tydligen stå i öfver- ensstämmelse med kristallformen. Men derjemte finner man i labradorn från Ojamo oregelbundet krökta kanaler med en dels blå dels gulaktig substans, hvilka icke lika tydligt kunna skönjas hos den amerikanska labradorn, och hvilka mig ve- terligen icke blifvit anförda af de författare, som beskrifvit labradorns färgfenomen, men som väl ock måste tagas i be- traktande vid dess förklaring. Grön anorthit (lepolit) från Lojo (spec. vigt = 2,7—2,8 Nordenskiöld, Beskr. öfver finska mineralier 1863 p. 97). Tvillingslinien på M ganska tydlig, inskjutande i den spet- siga vinkeln mellan förutnämnda kanter och lutande 149—159 mot P:M; opt, axellinien riktad åt samma håll med en vin- kel af 350—409 mot sistnämnda kant. Dessa fältspatsarter bilda sålunda i afseende på de ifrå- gavarande liniernas lägen på genomgångsytan M en serie af öfvergångar motsvarande den i afs. på spec. vigten, i det att nämligen tvillingslinien varierar från 209 på ena sidan till 159 på andra sidan om P:M samt opt. linien från 209 på ena ända till 409 på den andra sidan. Om också sålunda de nämnda linierna icke fullkomligt öfverensstämma 1 afs. på gradtalet, så häntyder dock den allmänna öfverensstäm- melsen i afs. på det relativa läget på ömse sidor om nor- malläget P:M på en analogi med afseende på grundorsaken till dessa variationer. Orsaken till tvillingsliniens afvikelse från normalläget P:M antogs först af v. Rath (Min. Mittheilungen, Forts. VIII, Pogg. Ann. Bd. 138) ligga uti en öfvervexning af de framom 64 hvarandra skjutande delarna af de begge i basiska planet sammanvuxna individerna. Då nämligen deras makrodiago- nala riktning är gemensam, komma brachydiagonalerna eller hvilket är detsamma kanterna P:M att korsa hvarandra. Tänker man sig nu de öfverskjutande delarna bortskurna eller mellanrummen utfylda, så kommer man till en gränslinie mellan de begge individerna, hvilken motsvarar det anomala läget hos tvillingslinien, och som bildar omkretsen af en yta, hvilken såsom varande gemensam för de begge individerna är en rhomb, under det att deras bas. snitt är en rhomboid. Då hos albiten eller i allmänhet natronfältspaten den spets. vinkeln (879—889) mellan brachydiagonalen (b) och makro- diagonalen (a), hos anorthit åter den trubb. vinkeln (919 127) är riktad åt höger, om man nämligen tänker sig de resp. kristallernas bas. plan framåt lutadt, så att den trubbiga vin- keln (9490—939) mellan makrodiagonalen och hufvudaxeln (ce) kommer att ligga åt höger, så måste det bas, snittet hos albit tänkas uppåtlyftad, hos anorthit åter nedåt för att öf- vergå i det rhombiska snittet, uti hvilket vinkeln mellan den kortare och den längre biaxeln är = 909. Hos de mellan nämnda gräns-arter liggande plagioklas-arterna närmar sig vinkeln mellan biaxlarna mer eller mindre till 909 och följakt- ligen äfven tvillingsliniens läge på M till normalläget d. ä. kanten P:M. Mot en variation af blott ungefär 39 i vinkeln a:b svarar således en variation i nämnda läge af tvillings- linien på M utaf ända till 229 -F 169 = 389, på grund hvaraf v. Rath (1. ce.) jemför denna linie med en multiplikatorvisare, som anger små förändringar 1 axlarnas vinkelförhållanden. Åsigten om att tvillingsliniens varierande läge på M endast vore ett ytfenomen, måste naturligtvis öfvergifvas, då det visade sig, att den i form af en tvillingsstreckning ge- nomgår hela kristallen (se v. Rath, Ein Beitrag zur Kennt- niss des Anorthits, Min. Mitheil. XI Forts. Pogg. Ann. Bd. 147). — Redan för några år sedan iakttog jag på spjelk- ningsstycken af plagioklas en divergens mellan tvillingsstreck- ningen på M och kanten P:M. Men derjemte har jag äfven på tvillingskristaller af orthoklas iakttagit ett analogt feno- 65 men nämligen hos en tvillingskristall från Carlsbad samt en från Baveno. Den förstnämnda visar en ganska märkbar di- vergens mellan den ena individens öfre och nedre klinodia- gonala kant (P:M). Under det att den i den ena ändan, uti hvilken den är jemförelsevis mera fri från beröringen med den andra individen, visar den normala vinkeln mellan op och 2po (= 999 38) är denna vinkel i den motsatta än- dan, hvari de båda individerna äro på det intimaste sam- manvuxna, ett par grader större. Detta förhållande bildar en pendant till de af v. Rath beskrifna anorthittvillingarna från Vesuvius, hos hvilka de båda individerna i ena ändan, hvari de äro intimare sammanvuxna, visa den anomala tvil- lingsgränsen, i den andra, hvari de äro delvis fria, den nor- mala. (v.: Rath 1; enfig. 15:0..16):; Hos tvillingskristallen från Baveno visar sig den ano- mala gränslinien mellan op hos den ena individen och op & hos den andra ännu tydligare, emedan den sednare ytan är skarpt skild från den förra genom en stark ehloritbetäckning och den anomala linien nära till den normala kantlinien mel- lan den förra individens op och op oc (P:M). Den förra linien lutar ung. 20—39 mot den sednare och inskjuter likasom i föreg. fall i den trubbiga vinkeln mellan op (P) och cp (T) således såsom hos albit. Ett dylikt förhållande mellan en tvillings-gränslinie och den normala kantlinien P:M har jag äfven iakttagit hos tvenne på mineralkabinettet befintliga exemplar af en carlsbader- dubbeltvillingsbildning, hvilken mig veterligen icke förut blif- vit beskrifven, De begge enkla tvillingarna, hvilka i den ena gruppen äro venstervända, i den andra högervända, ge- nomskära hvarandra sålunda, att deras klinopinakoider luta ung. 1179 mot hvarandra, och att tvillingskanten mellan de- ras klinopinakoider lutar mot den ena individens klinodiago- nala kant P:M på samma sätt som i föregående fall d. ä. konvergerar dermed under några graders vinkel i riktning mot den trubbiga vinkeln mellan P och T. Dessa förhållanden synas mig utvisa, att vi hos fält- spatskristallerna likasom hos kristallerna i allmänhet må- d 66 ste göra skilnad mellan tvenne slag af molekyler, fysiska el- ler grundmolekyler och deraf sammansatta kristallmolekyler, af hvilka den normala spjelkningskantlinien P:M kan hän föras till det ena, den anomala tvillingslinien och sålunda ock den opt. linien till den andra. Då nu, såsom naturligt är, ursprungligen en öfverensstämmelse måste egt rum mel- lan dem och i enlighet dermed en parallelism mellan de resp. linierna, måste den partiella divergens, som nu ofta fö- refinnes dem emellan, vara förorsakad af en förändring hos det ena slaget af molekyler, hvarvid den förmodan ligger nära till hands, att en temperaturförändring utgör närmaste orsaken härtill, alldenstund vi på grund af geologiska skäl måste betrakta åtminstone större delen af fältspatsarterna så- som bildade vid högre temperatur. Då nu spjelkbarheten måste anses betingad af sjelfva grundmolekylen, hvilken så- som jag på annat ställe sökt visa (se Öfv. af Finlands geol. förh. II p. 69) hos fältspaten måste hänföras till axelförhål- landet a:b:c=1,518:1:1,68, kan tvillingsbildningen och de opt. förhållandena hänföras till kristallmolekylerna, hvilka hos de invuxna kristallerna måste tänkas sammanvuxna af ett lika stort antal grundmolekyler i de tre attraktionsrikt- ningarna (hufvudaxeln och de sneda biaxlarna f), hos de på- vuxna till dubbelt antal i biaxlarnas riktning mot det i huf- vudaxelns riktning, med afseende nämligen på förekomman- det af formen 2p7& (=be) hos de förra, p7& (bac) "") hos de sednare. Tänker man sig nu dessa kristallmolekyler sam- manvuxna till tvillingar, så måste den derigenom uppkomna tvillingslinien i allmänhet blifva konstant under det att den genom temperaturnedsänkningen förorsakade förändringen i grundmolekylernas axelförhållande åstadkommer en föränd- +) På grund af förekommandet af det sekundära prismat coop; icke Ep2 måste attraktionsriktningarna i biaxlarnas plan antagas gå parallelt med prisma- icke pinakoidytorna (1. c.). +) De inom parenthes satta tecknen hänföra sig till det ofvan- nämnda axelförhållandet, de Naumanska tecknen till det hittills bruk- liga axelförhållandet 1,51:1:0,84, 67 ring i spjelkningsytans läge och dymedelst i kanten P:M. Tvenne förut kända anomala företeelser hos fältspatskristal- lerna från Baveno och Elba, hvilka äfvenledes af Naumann o. a. blifvit hänförda till värmet såsom orsak, tjena till be- styrkande af nämnda åsigt, nämligen Baveno-tvillingarnas rät- vinkliga klinodoma 2 p 3 (ac) samt förhållandet mellan Elba- tvillingarnas hemidomatiska och basiska planer p7& och op. De förra eller Baveno-tvillingarna utvisa en ursprunglig lik- het mellan bas. planets normal och orthodiagonalen, hvilket åter förutsätter en större spets. vinkel mellan hufvudaxeln och klinodiagonalen (1,518=1,68 Sin. 649 4) i st. f. den nu- varande vinkeln 639 53”. De sednare eller Elba-tvillingarna utvisa åter en ursprunglig öfverensstämmelse mellan vinklarna OP: coPp »« och pr&:wPp&Äo=1149 13” (eller 659 47'Ji st. f. den nuvarande op: op&—=116 7” (eller 639 53'). I hvar- dera fallet kommer man således till samma resultat som det, hvilket framgår ur betraktningen af öfriga ofvannämnda ortho- klastvillingar nämligen att basiska snittet ursprungligen eller vid kristallernas bildning hade ett annat mindre lutande läge i afs. på hufvudaxeln än för närvarande (vid vanlig tempe- ratur). Tänker man sig, såsom det naturligaste, de elemen- tära atomerna (eller dynamiderna) fördelade i attraktions- riktningarna, så kan man uttrycka detta förhållande sålunda, att de vid högre temperatur voro mera aflägsna från hvar- andra än vid lägre. Dessa anomalier hos orthoklas synas mig utvisa, att äf- ven de ofvannämnda differenserna mellan tvillingsytans och basiska spjelkningsytans lägen hos plagioklas äro att till- skvifva en förändring från en högre till en lägre temperatur och deraf betingad förändring i axlarnas vinklar. Och då vi hafva att betrakta tvillingsytan såsom antydande det ur- sprungliga tillståndet måste sålunda vid sjelfva bildningen samtliga plagioklasarter hafva haft samma vinkel mellan bi- axlarna eller =9092, alldenstund i den mån denna vinkel hos de resp. plagioklasarterna närmar sig 909 äfven tvillingsli- nien och brachydiagonala kantlinien närma sig till hvarandra. 68 Härigenom upphäfves äfven den förnämsta svårigheten för antagandet af dessa fältspatsarters isomorfism. Af jemförelsen mellan de nämnda orthoklastvillingarna och de anomala plagioklastvillingarna kan man ännu draga en annan slutsats nämligen, att dessa orthoklaskristaller icke äro monokliniska utan trikliniska, alldenstund differenserna mellan den anomala tvillingslinien och spjelkningslinien eller kantlinien P:M åtföljas af en snedhet hos biaxlarna, eller med andra ord dessa tvillingskristaller af orthoklas torde böra hänföras till det redan af Breithaupt uppställda species mikroklin, hvars tillvaro nyligen af Des Cloizeaux på grund af opt. skäl blifvit till fullo bestyrkt (Mémoire sur VPexistence, les propriétés optiques et cerystallographiques et la composi- tion chimique du mieroeline, nouvelle espéce de feldspath trielinique å base de potasse; Comptes rendus t. LXXXII, 1876). Det förnämsta medlet att kristallografiskt särskilja mikro- klin från orthoklas är den albitartade tvillingsbildning och deraf följande in- och utgående vinklar på bas. planet som den före- ter, ehuru naturligtvis mindre tydligt än albit och de öfriga plagioklaserna till följe af den ringa skilnaden från 909 mel- lan op och Äpö (909 22' enl. Breithaupt, 909 16” enl. Des Cloizeaux). Det är härigenom jag såsom mikroklin kunnat bestämma en förut såsom adular ansedd större fältspatskri- stall från S:t Gotthard. Denna är nämligen delad i tvenne olika hälfter, hvilkas bas. planer bilda en trubbigt ingående vinkel, som till följe af ytornas speglande glans tydligt kan skönjas. Dessutom finner man kristallen genomdragen af fina lameller parallelt med orthopinakoiden i likhet med den van- liga orthoklasen, men dessa utgöras dock ieke af albit utan visa sig vid 4—5009 förstoring bestå af rader utaf oregel- bundna hålrum t. e. d. fylda med ett fluidum, ofta färgadt. Vid mätning medelst en Mitseherlich's refl. goniometer har jag för vinkeln mellan de båda spjelkningsytorna funnit ett värde liggande mellan de ofvannämnda af Breithaupt och Des Cloizeaux angifna gradtalen. Såsom mikroklin har jag vidare kunnat bestämma föl- 69 jande hittills för orthoklas ansedda fältspatsarter från finska fyndorter: en röd från Impilaks, en likaledes rödfärgad från Sillböle (Helsinge), en hvit från Orijärvi samt en hvit från Sordavala. Alla visa de vid närmare granskning grunda in- och utgående vinklar på bas. planet, hvilka dock sällan kunna förföljas ett längre stycke utan ofta äro afbrutna, hvil- ket antyder en sammanvexning med orthoklas. Under mikro- skopet visa de i polariseradt ljus det af Des Cloizeaux (1.,.€'.) antydda förhållandet nämligen en sammanvexning af fina la- meller parallelt med orthopinakoiden stundom äfven parallelt med ett prismaplan. En mindre del hafva sin opt. elastici- tetsriktning parallel med den kristallografiska biaxeln i sy- metriplanet (således orthoklas resp. albit), den större delen visa sig mörka mellan korsade nicoler först vid en kring- vridning 159—209 åt höger eller venster om denna axel. Dessa fältspatsarter visa sålunda i polariseradt ljus en vida större komplikation i afseende på strukturn än i vanligt ljus. 20. Epidotkristall från Heponselkä. Vid en excursion, som jag för några år sedan gjort till Heponselkä kopparmalmskärpning i Salmis fann jag en epi- dotkristall, hvilken för sin egendomliga formutbildning synes mig förtjent af en närmare beskrifning. Dessa kristaller hafva visserligen den vanliga utsträckningen i orthodiagonalens riktning, men af ändytorna är den mindre vanliga formen 2p2 (abc) ") rådande, hvarigenom kristallerna "få ett egen- +) Formerna äro hänförda till den af Marignac, v. Kokscharow m. fl. antagna grundformen. De inom parenthes satta tecknen äro de Millerska dock med utsatta axlar (a = orth., b = klinodiag., c = huf- vudaxeln) och med bortlemnande af indices 1 och 0. Denna axel- beteckning hvilken användes af A. Nordenskiöld (Finlands mineralier) samt A. Schrauf (Physikalische Mineralogie) synes mig vara att före- draga framför den af Weiss, Rose m, fl. begagnade och nu sednast af P. Groth i hans prospekt till den nya tidskriften ”Zeitschrift fir Krystallographie und Mineralogie” till allmänt begagnande föreslagna beteckningen a = klinod. (och brachyd.), b = orth., c = hufvudaxeln, alldenstund den förra står i öfverensstämmelse med den i Analytiska 70 domligt spetsigt utseeude. Kombinationen utgöres för öfrigt af följande 14 former, anförda i ordning från de mera rå- dande till de mindre: op (e): oo pa (b). Pp (be). — Pp (be). 2p 7 (bac). I 202 (abac). coop (ab). op2 (ab). op (22 bg). +2 p (a2ba €)-+P (abe). p & (ac). 3p3 (abs ec). 2 p 4 (ab, c)- Af denna kristall, likasom af epidotens kristallisation i allmänhet finner man, att denna är normal d. v. s, former med koeff. 2 följa näst efter dem med 1 och ieke de med koeff. 3 såsom t. ex. fallet är med fältspat och amphibol (se Frankenheim, Ueber die Ausbildung der Krystalle, Pogg. Ann. 1855 p. 357). Häraf kan man sluta, att attraktionsrikt- ningarna i biaxlarnas plan äro rätvinkliga och olika stora eller gå parallelt med dessa biaxlar, icke snedvinkliga och olika stora såsom fallet måste vara med de nämnda anomala kristallerna. Med antagande af ofvannämnda grundform blir förhål- landet mellan epidotens axlar eller dess attraktionsriktningar: a:be=0,03520: 1: 1, 1423 - = 640 36"; spjelkningsytorna blif- va c och b (den förra tydligare än den :sednare) och utbild- ningen eller kristallernas hufvudriktning kommer att gå pa- rallelt med den minsta axelriktningen a i fullkomlig öfver- ensstämmelse med den allmänna empiriska lagen, att den tydligare spjelkningsytan är riktad emot den längre attrak- tionsriktningen, men utbildningen företrädesvis går i den min- sta axelriktningen. Man kan visserligen här invända, att axlarna c och b icke stå normalt emot de resp. spjelknings- ytorna, men förhållandet blir detsamma, om vi i st. för dessa sätta normalerna: ce'—e Sin. 649 36' = 1,02 samt b' =b Sin. 649 36' =0,9, hvarigenom man sålunda kommer till axelför- Geometrin för koordinatsystemet antagna beteckningen: X — den från höger till venster gående, Y = den framifrån bakåt, Z = den oppifrån nedåt gående axeln, näml. om man, såsom vanligt är, tänker sig makro- och orthodiag. riktade från höger till venster. (är hållandet: a: b':e' =0,6326 : 0,9: 1,02. Dessa axlar kunna be- tecknas såsom molekularaxlar såsom antydande molekylernas eller atomernas afstånd från centrum, och då molekularkraf- terna i dessa riktningar kunna antagas förhålla sig omvändt mot afstånden komma vi till de dynamiska axlarna genom att taga de reciproka värdena för dessa molekulära axlar: nämligen 4:d.:t. = 1,58:1,11:0,98, hvaraf man således finner, att den största attraktionskraften går i riktning af axeln a, den mindsta i axeln ce, hvilket förklarar förhållandet mellan spjelkbarheten och utbildningen, Om man i ofvanstående inom parenthes satta formler låter bokstäfverna a, b, e beteckna nyssnämnda dynamiska " axelvärden, så kan man genom dessa dynamiska formler på ett enkelt sätt härleda de resp. sammansatta formerna från de enklare, i det att nämligen de förras normaler komma att blifva resultanterna af de sednares. Sålunda erhåller man be genom sammansättning af b och c samt ab af a + b, vi- dare bac af b + be, abac af ab + be, LANE CEO ab - abg, abe = ab -F ce (eller a - b + ec), agbac =abe + ab, ac =a + C, absc =abac + b, abje, =abaec + bgc. Såsom jag redan tillförene visat på en pyritkristall från Pitkäranta (Öfv. af Finlands geol. förhållanden IT) hafva vi uti den mer eller mindre tydliga oscillatoriska kombinationsstreckningen på de resp. planerna ett kriterium uppå riktigheten af nämnda här- ledningsmethod. Sålunda visar sig på de prismatiska pla- nerna af ifrågavarande epidotkristall vid närmare granskning en streckning parallelt med deras kombinationskanter, på aboc äter parallelt med kanterna ab:abgc samt abac:be, hy! ket sålunda antyder en sammansättning i deras zon. Epidoten från Heponselkä är sålunda i afseende på sin kristallografiska utbildning bestämdt skild från de i allmän- het vida enklare epidotkristallerna från Stansvik och Sillböle, hos hvilka företrädesvis blott Fp (abe), stundom äfven & Pp (ab) förekomma såsom ändytor. Denna åtskilnad kan här likasom hos titaniten (Mineral. medd. II, 13) tillskrifvas den yttre omgifningen, hvilken antagligtvis måste vid bildningen af den kopparmalmen åtföljande epidoten från Heponselkä 72 hafva inverkat annorlunda än vid den af den med jernmalm förekommande epidoten från Stansvik och Sillböle. 2. Öfversigt af finska amphibol- och pyroxenarter. På grund af den vigt, som den stora amphibol-(inel. pyroxen-)gruppen har i geologiskt hänseende torde här en sam- manställning af de anmärkningsvärdaste hittills kända finska representanterna deraf kunna försvara sin plats. Som be- kant utgöra hithörande mineralier isomorfa föreningar af den allmänna formeln R Si Os, fördelade på tre kristallsystemer: det rhombiska, det monokliniska och det trikliniska. Hvad de rhombiska och monokliniska amphiboliterna beträffar, | hafva vi vidare att fördela dem på tvenne grupper: de med augit- och de med hornblendeprisma. Då nu hornblende- prismat hänfördt till augitprismat, satt = op, är = co p2Y, så kan förhållandet mellan dem lämpligast uttryckas sålunda, att de till augittypen hörande hafva enkel grundmolekyl, de till hornblendetypen hörande åter dubbel eller med andra ord hornblendemolekylerna bestå af tvenne enkla augitmole- kyler förenade i orthodiagonalens riktning. Detta framgår äfven af förhållandet mellan den kemiska sammansättningen och spec. vigten, i det att nämligen diopsidens molekular- volym förhåller sig till tremolitens såsom 2:4,3 (Rammels- berg, Handbuch der Mineralechemie 2:te Aufl. 1875 p. 98). I sammanhang härmed må nämnas, att wollastonitens mol. vo- lym, jemförd med de förras är = 1,25 (spec. vigten satt= 2,8). Man kommer härigenom till följande axelförhållande för de tre formtyperna: a:b:e =0,45:1:0.43; >= 699 48” (wollastonit), ci! <'==10)918 1:30, BAN NAD (pyroxen), cite Ten =1NBORNHE: 015 Marta (amphibol), hvilket förklarar den rådande utbildningen och spjelkbarhe- ten parallelt med orthodiagonalen hos wollastonit, parallelt med hufvudaxeln hos pyroxen och vanligtvis i ännu högre grad hos amphibol. En dylik öfverensstämmelse mellan form och innehåll, sådan den framgår ur molekularvolymen finner 13 man äfven hos de till pyroxenserien i kristallografiskt hän- seende hörande spodumen och petalit. Med betraktande nänt- ligen af den förras i hufvudaxelns zon och den sednares i orthodiagonalens liggande spjelkningsytor kommer man till följande axelförhållanden: DT = 0 SIMON 2 = 699 40” (spodumen), FÄRRE =="050(7L IL CEO NIE NPStuit), eller med andra ord till antagandet af att petalitens grund- molekyl är lika med två spodumenmolekyler sammanvuxna i hufvudaxelns riktning, hvilket står i sammanhang med för- hållandet mellan deras molekular-volymer (pet.: spod =2,1:1 Ke: Hvardera af de tvenne hufvudtyperna (pyroxen och amphibol) kunna ytterligare fördelas på tvenne underafdel- ningar med afseende nämligen på attraktionsriktningarnas (i biaxlarnas plan) sned- eller rätvinklighet. Det förra måste antagas vara fallet hos den vanliga augiten och hornblendet på grund af den prismatiska utbildningen och spjelkbarheten samt förekommandet af prismat op3 såsom sekundär form i st. £ &p2 (se ofvanf.), det sednare åter hos diallag, ma- lakolit t. e. d., den rhombiska och monokliniska anthophyl- liten samt den rhombiska bronziten (enstatit och hypersthen), dels med afseende på deras pinakoidala utbildning och spjelk- barhet eller snarare afsöndring samt förekommandet af pris- mat o&p2 hos den kristalliserade bronziten i meteoriten från Breitenbach samt den från Laachersjön. Med abstraherande från wuvllastonit, spodumen och pe- talit, hvilka på grund af sina kemiskt-fysikaliska förhållan- den ansluta sig till fältspatsarterna (geoliterna) och sålunda måste skiljas från de mera basiska egentl. pyroxen- och am- phibolarterna, hvilka vi kunna sammanfatta under det ge- mensamma namnet amphiboliter, komma vi sålunda till föl- jande öfversigtliga sammanställning af dessa sednare. I. Rhombiska amphiboliter: 1) med augitprisma (enkel molekyl): Bronztit, brun, förekommer 1i olivingabbro (resp. bron- 74 zitfels) från Tyrvis, vid Leinola i Messuby och från Kan- gasala. a Hypersthen, svart från Sandhamn vid Helsingfors R= IMo,3 Bejö): 2) med hornblendeprisma (dubbel molekyl): Hypersthen-anthoplhyllit, mörkbrun ot e. d. färgskif- tande på Degerö vid Helsingfors (R — + Mg, 3 Fe, 1 Al) äfven- som i olivindiorit från Kuru. II. Monokliniska amphiboliter: 1) till augittypen hörande: a) med prismatisk utbildning: Malakolit, t. e. d. pinakoidalt afsöndrad, grönaktigt hvit i kalksten från Pisakoski i Nilsiä, Nordsundvik i Ki- mito samt Wambula (R = 3 Ca, + Mg), grön från Hermala i Lojo, Tammare och Orijärvi (R =>: Ca, > Mg), Lupikko (R = 3 Mg, 4 Ca), Tavastby (R =: Mg, 3 Ca, 3 Fe), Stansvik (R = 2 Ca, 3 Fe, i Mg), Pitkäranta (R => Ca, 3 Fe, 3 Mg). Diopsid, grågröna kristaller i kalksten från Pargas (Si- monby, Pjukala ete.) tillsammans med pargasit. Augit, kristalliserad i kalksten från Pargas, grön (Stor- oård), svart (Ersby), (R = Ca, i Mg, i Fe), grön förvittrad med fältspat från Helsingfors (R = 3 Ca, 3 Mg, 3 Fe), tvillings- kristaller från Juokaisenmaa i Öfver-Torneå; kristallinisk i olivindiabas från Satakunda (R = 3 Ca, 3 Mg, 3 Fe) etc. b) med pinakoidal utbildning: Diallag, grön i gabbro från Tyrvis, Wambula, Heinola; med albit från Lappmarken (med t. e. d. metallartad glans på den orthopinakoidala afsöndringsytan); tillsammans med hornblende från Ojamo i Lojo. — Det är sannolikt denna =) De inom parenthes satta basiska beståndsdelarna äro bestäm- da på grund af förut publicerade analyser (Se Nordenskiöld, Beskr. af finska mineralier 1863, F. J. Wiik Bidrag till Helsingforstraktens mineralogi, 1865, samt Öfv. af Finska Vet.Soc. Förh, 1868—69 och 1874—75). 5 sistnämnda varietet, som i Nordenskiöld's Beskrifn. öfver fin- ska mineralier anges såsom hypersthen. De färgringar, som visa sig vid betraktning af de ytterst tunna glimmerartade afsöndringslamellerna i polariseradt ljus, utvisa dock tydligt dess diallagartade natur. 2) Amphiboliter, hörande till uralittypen (öfvergångs- form mellan augit- och hornblendetypen): Uralit (med prismatisk utbildning) i uralitporfyr från Hattula, Kalvola etc. Pitkärandit (med pinakoidal utbildning) från Pitkä- ranta. 3) Till hkornblendetypen hörande amph.: a) med prismatisk utbildning: Grammatit, kristalliserad med utbildning i hufvudaxelns riktning. hvit (tremolit) i kalksten från Ruskiala, grönaktigt hvit från Pitkäranta, grön (strålsten) i bladig chlorit (chlo- ritskiffer) från Orijärvi. Pargasit, grön; kristaller utdragna i klinodiagonalens riktning i kalksten från Pargas (R — : Mg, 2 Ca, 2 Al). Hornblende svart, kristalliserad som föregående, i kalk- sten från Pargas (R=—=+ Mg, 2 Ca, I Fe, 1 Al); kristalliserad med utbildning i hufvudaxelns riktning i fintfjällig cehlorit från Herajoki och Orijärvi; kristallinisk i olivin-diorit från Kuru och Korpilaks ete. b) med pinakoidal utbildning: Hornblende-anthophyllit grönaktigt svart från Degerö vid Helsingfors (R — $ Fe, 3 Mg, i Ca, i Al). III. Trikliniska amphiboliter: Rhodonit röd, kristallinisk från Wittinge. Beträffande pitkäranditen må här särskildt anföras, att densamma enl. Fischers förmodan (Kritisehe, mikr.-min, Stu- dien 1:ste Forts. p. 15) skulle utgöra en Ööfvergång från horublende till pyroxen (diallag); med afseende på den yttre formen, hvilken redan af A. Nordenskiöld (1. e.) beskrefs såsom pyroxenens, och hornblendetypens i allmänhet större 76 beständighet än augittypen, är dock det motsatta förhållan- det antagligare, eller med andra ord pitkäranditen är en uralit med pinakoidal utbildning, hvilket äfven bestyrkes af ett mikroskopiskt preparat, som jag gjort deraf. Detta visar nämligen mycken likhet med den metamorfiska, delvis i horn- blende öfvergångna diallagen uti gabbro från Wambula och Heinola (Mineral. Medd. IV, 18). Den visar t. e. d. ganska stark diechroism: blågrön färg 1 längdriktningen, gulgrön i tvärgenomskärningen ; sönderfaller lätt i fina trådar, och ge- nomdrages på längden af färglösa lameller, hvilka dock icke såsom i diallag från Wambula utgöras af fältspat utan tyd- ligen af qvarz, hvilken äfven i form af stora kristaller före- kommer sammanvuxen med pitkärandit-kristallerna. De äro icke söndersprungna på längden och tvären såsom de i dial- lag från Wambula utan fullkomligt homogena, blott här och hvar genomdragna af i rader stälda små hålrum, Till amphiboliternas grupp höra äfven de förvittrings- produkter hufvudsakligen af pyroxen, som äro kända under det gemensamma namnet pyrallolit, och hvilka såsom A. E. Arppe genom en serie af analyser utrönt närmast ansluta sig till steatit (Acta Soc. Se. Fenn. Tom V p. 515). Pyral- loliten förhåller sig sålunda till pyroxen på samma sätt som serpentin till olivin och pyrargillit, auralit, fahlunit m. fl. till cordierit. Från denna pyroxenens metamorfosserie borde dock enl. Arppe (1. e. p. 516) pyralloliten från Storgård, redan förut anförd af N. Nordenskiöld (Bidrag till känne- dom af Finlands mineralier), undantagas på grund af dess afvikande kristallform och dess förekommande tillsammans med oförändrad grön augit. Tar man emedlertid i betrak- tande, att, såsom A. Sjögren (Geol. Föreningens i Stock- holm Förh. III p. 56) vid mikroskopisk undersökning af den Tabergsmalmen i Småland åtföljande olivinhaltiga bergarten, och jag (Öfv. af Finlands geol. förhållanden I p. 41) lika- ledes genom mikroskopisk analys af olivinförande bergarter från vestra Finland funnit, att säger jag olivinen i dessa bergarter måste särskiljas 1 tvenne varieteter: en färglös, lätt förvittrande, och en grön, mindre lätt förvittrande, så TI ligger den tanke nära, att samma förhållande äfven eger rum med pyroxenen, hvaraf man sålunda erhåller en enkel förklaring på det nämnda förhållandet vid Storgård, i det att nämligen här tvenne varieteter af pyroxen synas före- komma: en färglös, jemförelsevis lättförvittrande och en grön (jernhaltig) mindre lättförvittrande. Äfven i afseende på formen finnes en analogi mellan nämnda olivin- och pyroxen- varieteter, i det «att nämligen den grönfärgade, friska augi- ten i likhet med den friska olivinen i diabas från Satakunda är tydligt kristalliserad, den i pyrallolit öfvergångna åter i likhet med den serpentiniserade olivinen i gabbro från Tyr- vis mindre tydligt med afrundade, flutna kanter. Det är derföre svårt att med bestämdhet konstatera kristallformen ; emedlertid visar dock en på mineral-kabinettet befintlig stuff af denna pyrallolit temligen tydligt augitens form med öf- vervägande pinakoidala ytor och små prismaytor snedt af- stympade af pos. klinodomer (3 po& och p 2), derigenom skiljande sig från den friska augiten, hos hvilken prisma- och pyramidala ytor äro rådande. Den mikroskopiska un- dersökningen bestyrker denna åsigt. Ett preparat slipadt parallelt med symetriplanet (klinopinakoiden) visar nämligen samma förhållande som den förvittrade malakoliten från Hen- riksnäs (Öfv. af Finlands geol. förhållanden p. 13) och den i steatit öfvergångna, genom sina kolossala kristaller ut- märkta, af Reusch och Brögger upptäckta enstatiter från Kjörrestad (Monatsber. d. Akad. d. Wiss. zu Berlin p. 549, 1876), nämligen en nätformig fördelning af den ngenom- skinliga gula förvittringsprodukten parallelt med spjelknings- och afsöndringsklyftorna med små mellanrum af ännu oför- ändrad färglös klar substans, således samma förhållande som olivin och ecordierit visa. Dessa mellanrum blifva mörka i polariseradt ljus mellan korsade nicoler när kristallplattans längdriktning ligger ung. midtemellan apparatens svängnings- plan, således i öfverensstämmelse med augiten. Hos pyral- loliten från Kulla (Kimito) är förvittningen så långt gången, att endast strimmigheten i längdriktningen och afsöndrings- klyfterna på tvären antyda den brungula substansens ur- 78 sprungliga pyroxennatur. De af Fischer (1. ce. p. 35) i Py- rallolit från Pargas anförda chondroditkornen har jag i in- gendera af de af mig undersökta pyrallolitvarieteterna kun- nat återfinna. Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Finland år 1876. Gräsanden visade sig i Janakkala d. 2, Karstula d. 18, Brahestad d. 24 April. — Svanen syntes i Brahestad d. 3, Karstula d. 6 April. — Sädesärlan ankom till Janakkala d. 4, Brahestad d: 6, Karstula d. 17, Orimattila d. 19, Uleå- borg d. 20, Tohmajärvi d. 27 April. — Tranan iakttogs i Karstula d. 6, Janakkala d. 13, Kyrkslätt d. 14, Orimattila d. 15, Uleåborg d. 17, Brahestad d. 20, Tohmajärvi d. 30 April. — Lärkan hördes i Karstula d. 9, Kyrkslätt d. 10, Orimattila och Uleåborg d. 18, Janakkala d. 19, Tohmajärvi och Brahestad d. 20 April. — Spofven ankom till Janak- kala d. 10, Brahestad d. 22, Tohmajärvi d. 30 April. — Bo- Jinken förmärktes i Karstula d. 11, Janakkala d. 13, Uleå- borg d. 18, Brahestad d. 20 April; i Tohmajärvi d. 3 Maj. — Vildgåsen syntes i Karstula d. 15, Brahestad d. 20, Toh- majärvi d. 24 April. — Stensqvättan sågs i Janakkala d. 18, Karstula d. 28 April; i Brahestad d. 6 Maj. — Rödstjer- ten visade sig i Janakkala d. 18 April; i Uleåborg d. 12 Maj. — Staren observerades i Janakkala och Brahestad d. 20 April. — Sångtrasten hördes i Karstula d. 20, Janakkala d. 22 April; i Brahestad d. 22 Maj. — Göken lät höra sig i Kyrkslätt och Orimattila d. 6, Janakkala d. 10, Tohma- järvi, Karstula och Brahestad d. 13 Maj. — Ladusvalan an- lände till Janakkala d. 24, Tohmajärvi d. 25, Karstula d. 26 Maj; till Uleåborg d. 2 och Brahestad d. 3 Juni. — Hus- svalan ankom till Orimattila d. 25, Janakkala d. 26, Kyrk- slätt d. 30 Maj; till Brahestad d. 1, Karstula d. 2 Juni. Krusbärsbuskens bladsprickning begynte i Janakkala 30 d. 15, Orimattila d. 19, Salo d. 22 Maj; i Tohmajärvi d. 3, Brahestad d. 4 Juni. — Kalflekan blommade i Janakkala d. 17 Maj; i Tohmajärvi d. 2, Brahestad d. 8 Juni. — Svarta vinbärsbuskens bladspriekning begynte i Orimattila d. 19, Salo d 24, Karstula d. 30 Maj: i Janakkala d. 1, Tohma- järvi d. 5 Juni. — Rönnen begynte löfvas i Janakkala d. 24, Orimattila d. 29, Salo d. 30, Kyrkslätt d. 31 Maj; i Kars- tula d. 1, Brahestad och Uleåborg d. 4, Tohmajärvi d. 5 Juni. — Björken d:o i Orimattila d. 25, Salo d. 30 Maj: i Kyrkslätt och Janakkala d. 1, Karstula d. 3, Tohmajärvi, Brahestad och Uleåborg d. 4 Juni. — Syrenen d:o i Orimat- tila d. 28 Maj; i Janakkala d. 2, Salo d. 5, Tohmajärvi d. 6 Juni. — Häggen d:o i Salo och Orimattila d. 29, Janak- kala d. 30 Maj; i Karstula d. 1, Tohmajärvi d. 9 Juni. — Hallonbusken fick blad i Janakkala d. 30 Maj; i Salo d. 1, Tohmajärvi d. 5 Juni. — Krusbärsbusken blommade i Salo d. 1, Orimattila d. 2, Janakkala d. 7, Tohmajärvi d. 9 Juni. — Lingon d:o i Orimattila d. 2, Kyrkslätt och Tohmajärvi d. 17, Janakkala och Brahestad d. 19 Juni, — Blåbär d:o i Orimattila d. 2, Janakkala d. 10, Brahestad d. 14 Juni. — Röda vinbärsbusken d:o i Orimattila d. 3, Janakkala d. 5, Tohmajärvi d. 12, Brahestad d. 13 Juni. — Svarta vinbärs- busken d:o i Salo d. 3, Janakkala d. 8, Tohmajärvi d. 12, Brahestad d. 14 Juni. — Smultron d:o i Orimattila d. 4, Kyrkslätt d. 5, Janakkala d. 10, Brahestad d. 13, Tohma- järvi d. 17 Juni. — Häggen d:o i Salo d. 6, Orimattila och Janakkala d. 7, Kyrkslätt d. 8, Karstula d. 12, Brahestad d.. 13 Juni, — Harsyran d:o i Orimattila d. 7, Brahestad d. 8, Tohmajärvi d. 9 Juni. — Liljekonvaljen d:o i Orimattila d. 9, Kyrkslätt och Janakkala d. 14, Tohmajärvi d. 18 Juni. — Ävpleträdet d:o i Janakkala d. 11, Orimattila d. 12, Kyrk- slätt d. 13 Juni. — Bönnen d:o i Orimattila d. 12, Salo d. 13, Kyrkslätt och Janakkala d. 14, Karstula d. 15, Tohma- järvi d. 17, Brahestad d. 25 Juni. — Syrenen d:o i Orimat- tila d. 13, Janakkala d. 14, Salo och Kyrkslätt d. 15, Toh- majärvi d. 19 Juni. — Bödväppling d:o i Janakkala d. 17, Tohmajärvi d. 19, Kyrkslätt d. 21 Juni, — Linnéan d:o i 81 Tohmajärvi d. 19, Kyrkslätt d. 25, Janakkala d. 26 Juni. — Hallonbusken d:o i Janakkala d. 23, Salo d. 24 Juni. — Blåklinten d:o i Janakkala d. 25, Kyrkslätt och Brahestad d. 29 Juni. — Smultron mogna i Janakkala d. 28 Juni: i Kyrkslätt d. 4, Tohmajärvi d. 6 Juli. Hafre såddes i Janakkala d. 6, Tohmajärvi d. 10, Kyrk- slätt d. 11, Karstula d. 12, Brahestad d. 24 Maj: i Uleåborg d. 1 Juni. — Kornet d:o i Kyrkslätt och Janakkala d. 23, Brahestad d. 26, Tohmajärvi och Karstula d. 30 Maj; i Uleå- borg d. 7 Juni. — Rågen bildade ax i Kyrkslätt d. 9, Ori- mattila d. 11, Janakkala d. 13, Karstula d. 14, Tohmajärvi och Brahestad d. 17, Uleåborg d. 18 Juni; blommade i Ja- nakkala d. 18, Kyrkslätt d. 20, Tohmajärvi d. 25, Karstula d. 27, Brahestad d. 29, Uleåborg d. 30 Juni; — samt skör- dades i Janakkala d. 28, Orimattila d. 31 Juli; i Kyrkslätt och Karstula d. 3, Tohmajärvi d. 14, Brahestad d. 16 Au- gusti. Islossningen inträffade i Salo å d. 19, Wanda å d. 22, Borgå å d. 23, Brahestad (bäckar och åar) d. 23—30, Ny- karleby elf d. 26 April, Janakkala d. 30 April —7 Maj, Toh- majärvi åar d. 4—12, träsk d. 15—17, Helsingfors hamn d. 5, Uleå elf d. 11, Karstula d. 18-28 Maj, Joensuu d. 2, Uleå- borgs redd d. 5 Juni. — Isläggning skedde i Tohmajärvi d, 19, Brahestad d. 25 Oktober; Salo, Janakkala och Karstula d. 2, Uleåborgs redd d. 18 November, Uleå elf d. 8 Decem- ber. — Sista snöfallet om våren antecknades i Uleåborg d. 18, Kyrkslätt och Karstula d. 20, Salo d. 21, Wiborg d. 22, Orimattila och Janakkala d. 28 Maj. — Första snöfallet om hösten i Karstula d. 24 September; i Uleåborg d. 1, Wiborg d. 4, Orimattila och Janakkala d. 27, Salo d. 31 Oktober. Nederbörden uppmättes-i Orimattiia och Wiborg samt utgjorde i decimaltum : 82 Januari Februari . Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober . November December Orimattila. 0.315 0.760 3,010 2,190 2,325 1.000 2,395 3ZALIO 2,915 0,940 1,685 0,450 21,175 Wiborg. 0,845 0,875 1,706 1,770 2,525 0,359 4,166 1,741 2,134 1,575 2,973 0,492 21,761 Ad. Moberg. Månadtliga medelböjden af hafsytan vid Finlands kuster år 1S76 i jemförelse med det årliga medeltalet, i decimaltum. MM MIM MM MMMM MMMM Medeltalet för året Januari Februari Mars April . Maj JUOTE &r 6 Juli Augusti September Oktober November December Söder- Porkala | Hangö- Hangö- Jungfru- Utö Lökö Rönn- skärs udds udäs sunds skärs o lötsplatsil oo> inre lotsplats. | lotsplats. ; fyrbak. | osper fyrbåk. lotsplats. lotsplats. P I lotsplats. 450215 KAPFNGN FIOL 38,67 III VS FAIR VB — 0,58/— 1,24/— 0,95/— 1,35/— 1,79|— 1,62+— Il,46/|-+- 2,02 — 4,07|/— 8,24/— 4,05|=— 5,83|— l:46|— 4,10|— 1,78|/— 2,29 + A12— 0,31)-F 2,171-+F 0,11! H -2,58+ 2,47 + 0;40)-+ 228 2 LE mn TION EE EN ESR TSE SST EN SE SA SvT 406 42 MS db NAN st -0T 6 LA O15-E 0,581— 22,10) 2007 = 0,27.— 0,98 + 6,221-F 5,83-+ 5,79|+ 5,98/-+ 7,20/-F 5,88/+ 5;05!-+- 4,38 + 3,65/+ 2,55+ 3,55+ 5,00/+ 3,87|-+ 3,85+ 3,47|+ 4,67 + h31/+ 5,59/+ 8,08/|+ 8,66|+ 8,03 + 7,61/+ 7,84/-+ 6,76 + L97/+ 3,24/-F 2,48)-- 3,44 + 0,29+ 2,50)-++ 1,82/-+- 2,02 — 1,96)-+ 0,08/— 1,65|—' 0,05|— 3,03|-- 1,20/— 1,90/— 1,61 — 105210 a 7 072 18,05] -6,341 = +; 8;0:9:— By20 Ad. Moberg. Mn rr RTR 34 Medeltemperaturen i Helsingfors under året 1876. (Celsii skala.) Dat. Januari. Februari. Mars. April. Maj. Juni. 1 — 24,60 — 0,37 — 8,78 + 1.22 + 3,06 + 11,86 2 — 15,03 — 1,50 + 0,09 + 1,26 + 3,26 11.96 3 —- 11,78 — 0,04 — 1,36 + 2,06 + 2,70 15,53 4 — 8,91 — 1,24 — 0,14 + 0,92 + 3,09 13,58 5 — 15,35 — 2,64 + 0,70 + 1,68 + 4,24 9,83 6 — 18,07 — 10,01 + 0,48 + 3,67 + 2,14 11585 7 — 10,27 — 5,43 —+— 0,10 — 2,06 + 1,05 14.81 8 — 11,13 — 11,19 — 0,78 + 0,83 — 0,73 18,75 9 — 14,76 — 13,44 — 2,71 + 2,12 + LT2 18,23 10 — 15,27 — 14,60 — 1,44 + 2,66 — 0,13 RI HI 11 — 21,31 — 9,72 + 0,26 + 0,79 + 2,89 20,06 12 — 14,29 — 10,88 + 0,39 — 0,35 + 5,49 21,01 13 — 13,85 — 8,55 —+— 0,06 — 0,02 + 7,32 19,82 14 — 13,02 — 10,66 — 2,33 — 2,20 + 7,57 21,84 15 — 9,17 — 16,22 + 1,04 — 0,54 + 6,38 21,83 16" —] OT > 15,64 2081-082 SIN TNE 17 — 6,19 — 14,93 — 0,11 + 118 + 1,1 18,77 18 — 4,95 -- 12,61 + 0,05 + 3,65 — 2,05 18,68 19 — 5,23 — 1,67 — 1,62 + 5,52 — 0,98 TR 208-—4 0,02 —= 15,18 = HM Y0T4N063-E HA 195 = 16,93 —— 13,81 1418,551--r2Gde IR 28 LTR SS fö NGA 28 —I 10,08 2 13,86 — AH BAT FN & H.G 24 dT 3 ITS 1850 FF Re STI 25 0:02 2— 10,56 — 807 4 4,44 + BIO I 26" — 0,54 2 19,28; — 6,71. AR + SG oc MN 27 I -3:19—18,98-= 76:15 7 18 NO NN 28 + U88E- 13,90 — 8,03 + 1,99 FS 20 —I 06 = 12,09 - 0,61 fell 0 NOS 30-300 21--N0,5J 4149 RN 31 — 030 2 018 + 135 Med. —1 8,60 = 18,42 > vilt. kyld TAN Dat. j-— jo — j—- — -—- j— Sm kR ww OBS ÅW=222 NAR WNYH JD DD -R = OO OO (00 - 22 23 24 25 26 21 28 29 30 31 Juli. Augusti. 17,86 14,78 18,68 15,92 18,08 15,42 18,51 14,65 19,63 14,85 18,84 PAN 19 16,46 21,40 16,31 20,23 16,85 17,54 15,28 INGER 16,23 14,78 17,92 15,45 16,86 16,55 13:99 153 12:95 14,85 14,18 14.65 15,36 14,78 19559 UT 5:01 I) 13,03 17,14 16,36 18,02 16,27 17,84 15,80 19:85 13,06 18,07 10,87 ir38 14,22 14,83 12,99 16,01 13,89 14,11 14,69 15,61 14,16 September. Oktober. + 16,93 + 18,36 + 15,16 + 5,43 14,28 14,32 11,39 13,76 15,02 15,13 17,00 17,64 13,96 14,12 11,28 11,74 132 13,19 15,08 13,94 13,59 11,23 10,97 9,80 6,30 6,17 3,17 1,45 8,83 5,31 10.20 5,16 1,04 2510 3,83 2,69 3,43 6,52 17,48 9,28 8,50 3,12 Idi 11,10 Er 9509 ISS) 6,47 2,53 3,31 3,48 4,66 0,70 1,50 4.91 2,05 3,21 Dy 2503 6,00 5,09 1.09 0,84 November. [re Il +T | Med. + 17,28 + 15,20 + 11,59 + 4,89 — Medium för året + 3,09 0,16 2,40 3,07 5.66 3,24 7,67 1,58 6,68 1,63 6,59 5,17 0,31 1,41 0,66 2,88 0,91 11,03 13,95 5,81 1,82 0,35 0,80 1,65 0,34 0.93 0,93 0,58 1.30 2,08 0,85 2,85 85 December. 3,00 8,55 10,52 13,41 7,24 17,46 6,60 5,62 5,97 6,28 10,05 12,30 14,08 9,29 6,64 16,10 15,19 17.27 27,07 30,10 31,68 32,71 23,56 19,52 1 18,23 6,93 8,55 11,31 7,03 4,53 13,21 86 Nederbörd i Helsingfors under äret 1876 (Millimeter). Janusrb. cs Off. VRT Febrdaam .. förkr o. SILL Mars os VER rr SÖORLA Aspa «de BIG INO Mia jövtep a oc. BROS ot EEORED Junis «ser FOA ol ÖONON Juli NTA RAGO Aususti... 4 MER cv KISS September. >. oc. SYND Olstoher: .. Såg 2. HSOM5S November . öd 3350 December. blylty.s. ASS Summa 527,64 H. G. Borenius. — Reacötos— Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1877. Årshögtiden, som efter vanligheten egde rum i univer- sitetets solennitetssal kl. 6--8 e. m., öppnades med ett tal af ordföranden hr ESTLANDER, hvarefter sekreteraren uppläste årsberättelsen. Derpå höllos föredrag af hr ESTLANDER ”om gräfningarna i Olympia” samt af hr ARPPE ”om orsaken till jordens fruktbarhet”. Dessa tal och föredrag voro af föl- jande lydelse. I. Ordföranden yttrade: Finska Vetenskaps-Societeten. som firar sin års- och högtidsdag på vår Höge Storfurstes Kejsar Alexander II:s födelsedag, har derigenom många gånger egt ett offentligt tillfälle att deltaga i de känslor af tillgifvenhet, som söka sig ett uttryck på denna dag. Äfven Vetenskaps-Societeten har vid sin verksamhet erfarit välsignelserna af en regering, som satt sin ära 1 att hägna de fredliga värfven och framför allt befrämja samhälls- och kulturutvecklingen. Då freden nu är slut och kriget öppnat portarne för alla de möjlighe- ter, som kunna krossa menniskors lif och lycka, kännas dessa välsignelser så mycket dyrbarare, och desto högre och lifligare uttalar sig erkänslan mot en furste, som långmodigt och i det yttersta velat värna freden, innan han kallat en half verldsdel till strid. Fjerran som detta samfund står från verlds- lifvets höjder, är det icke här man dömer öfver de omstän- digheter, som visat sig mäktigare än den mäktige, men väl 38 må tillåtas oss att här uttala en innerlig förtröstan, att det skall lyckas vår fridsälle monark att afhålla förödelsen från sina rikens kuster och gränser. Den osäkerhet, som kriget redan på afstånd medför, röjer sig väl främst i en förlamning af den praktiska verk- samheten, men genom oron i sinnena verkar det menligt äf- ven på forskningens stilla arbeten. Vetenskaperna och kon- sterna äro frukter af freden, och deras idkare kunna derför icke vara likgiltige för den grad af trygghet och manligt sjelfförtroende nationen eger. Har den gamla sanningen ”si vis pacem para bellum”, rätt fattad, sin tillämpning äfven på våra förhållanden, så måste det vara med liflig uppmärk- samhet som äfven forskningens arbetare följa den stora fråga, åt hvars lösning nu församlade ständer äro kallade att egna sin klokhet och sin patriotism. Dock äfven de intressen, som närmare tillhöra Veten- skaps-Societeten, hafva vid nu pågående landtdag funnit ett välvilligt erkännande, om också icke de önskningar för S0o- cietetens räkning, hvilka vid 1872 års landtdag syntes öppna för henne en ny framtid, kunnat denna gång förnyas. In- rättandet af en arkeologtjenst i sammanhang med en arkeo- logisk kommission, efter förebilden af det statistiska embets- verket, skall visserligen omintetgöra Vetenskaps-Societetens utveckling till en akademi af den fullständighet, som åsyf- tades med Ständernas vid 1872 års landtdag underdåniga petition om anslag för anställande vid Societeten af en me- teorolog, en geolog och en arkeolog, men skulle sistnämnda branche kunna på detta sätt förr blifva tillgodosedd, måste man åt det nu gjorda förslaget önska all framgång, dock under förutsättning att åt statsarkeologen kan beredas det tillfälle till samlingars anläggande, som utgör en väsendtlig skilnad mellan denna forskningsgren och ett statistiskt em- betsverk. I sammanhang härmed har man åter upprepat påståen- det att inom Vetenskaps-Societeten det historiskt-filologiska och särskildt det historiska området vore jemnförelsevis svagt representeradt och äfven tillbakasatt. Det är visst möjligt 89 att representanterne för hithörande forskningsgrenar, mer än hvad. törhända öfverhufvud är fallet med Societetens ledamö- ter, nödgas egna sina krafter åt undervisningens och den lite- rära bildningens tjenst, möjligt ock att de upptagas af sträf- vanden, som falla helt och hållet utom den vetenskapliga sfären, men äfven under sådana förhållanden har Societetens verksamhet åt nämnda håll visat sig ingalunda underlägsen produktiviteten på andra områden, såsom ock i tiden offent- ligen ådagalagdes med stöd af Societetens, under förflutna årtionden utgifna skrifter. Äfven en blick på den utvidgade verksamhet, Societeten under de senare åren sökt fullfölja, torde för hvarje billigt tänkande bevitna att ett lifligt in- tresse för ifrågavarande branche icke saknats inom sam- fundet. Då tillföljd af nämnda underdåniga petition en förhöj- ning af det årliga anslaget blifvit i nåder beviljad, kunde Societeten dermed visserligen icke fästa vid sig de i petitio- nen afsedda arbetskrafterna. men har dock sökt att i alla de tre angifna riktningarna verka på ett vidsträcktare sätt än tillförene kunnat ske. I främsta rummet har någon del af detta tillskott användts till bearbetande af det ganska rika förhandenvarande meteorologiska materialet, hvarjemnte So- cieteten genom ett reseunderstöd satte en vetenskapsidkare i tillfälle att deltaga i den internationela meteorologiska kon- gress, som försiggick i Wien vid tiden för verldsexpositio- nen derstädes. På BSocietetens föranstaltande blefvo under tvenne år geologiska undersökningar verkstälda i samman- hang med jernvägsarbetena på Åbo-Tavastehus linien. Äf- ven ett nytt forskningsområde kan anses hafva blifvit öpp- nadt, då genom Bocietetens försorg en serie af kraniologiska undersökningar påhbegynts inom landet, föranledda närmast af den uppmärksamhet Virehows studier på detta område väckte vid arkeologiska kongressen i Stockholm. Genom ett långt större understöd än något af de nu nämnda har So- cieteten slutligen satt en lofvande vetenskapsidkare i tillfälle att. efter någon förberedelse i London, deltaga i George Smiths så sorgligt afbrutna arkeologiska forskningsfärd till 90 Tigris- och Eufratdalens gamla kulturländer, och om resul- taten af detta företag blifvit ringa i jemnförelse med det of- fer, som deråt hembragtes, så eger dock Societeten medve- tandet att med varmt deltagande hafva omfattat äfven detta forskningsmål. Jag har trott mig böra erinra om denna Societetens verksamhet från nästföregående år, icke i den tanke att den vore på något sätt tillfyllesgörande, utan för att framhålla det Societeten, tacksamt erkännande de rikligare medel, som blifvit stälda till dess förfogande, sökt med lika intresse be- fordra de skilda forskningsområdena. Hvad i detta hänseende kunde vara att tillägga från senaste år, skall framgå ur den berättelse, Societetens ständige sekreterare, statsrådet Linde- löf, nu går att afoifva. Jag får slutligen anhålla om upp- märksamhet för de föredrag, som derefter komma att hållas, af mig ”Om gräfningarna i Olympia” samt af statsrådet Arppe ”om orsaken till jordens fruktbarhet”. II. Årsberättelse. Den berättelse öfver Finska Vetenskaps-Societetens verk- samhet, som enligt stadgarne bör vid dess årshögtid afoifvas, har härförinnan vanligen inledts med ett omnämnande af de förändringar, som genom dödsfall eller inväljande af nya le- damöter under årets lopp inträffat inom Soecietetens personal. Såsom ett undantagsfall måste det derföre anses, att under nu tilländagångna årsskifte ingen förändring af antydd be- skaffenhet egt rum. De ledigheter, som redan för ett år se- dan förefunnos inom BSocieteten och af hvilka två falla mom den matematisk-fysiska och tre inom den historisk-filologiska sektionen, qvarstå derföre fortfarande och vänta att blifva fylda. Oberördt af alla vexlingar har detta samfund dock ej Lil förblifvit: med saknad har det sett en af sina ledamöter hr KRUEGER lemna orten för att i sitt hemland emottaga eu an- ställning, som synts erbjuda gynsammare vilkor för hans ve- tenskapliga verksamhet. Ehuru saknaden af hans personliga deltagande i Societetens sammanträden ej kunnat undgå att göra sig märkbar, finnes dock anledning till den förhopp- ning, att han, ehuru frånvarande, ej skall helt och hållet undandraga Societeten sin medverkan för befordrande af dess syften. Vid senaste årsdag omnämndes bl. a., att Societeten kort förut beviljat en i Paris vistande landsman d:r KARL ENEBERG ett reseunderstöd af inalles 3,600. mark för att be- reda honom utväg att i London fortsätta sina påbörjade stu- dier i assyrisk kilskrift samt att sedermera deltaga i en från England afgående expedition tll orienten för anställande af arkeologiska undersökningar och gräfningar i det forna Ni- vehs ruiner. D:r Enebergs grundliga förkunskaper i de semiti- ska språken och den framgång, hvarmed han i Paris hade egnat sig åt de assyriologiska studierna, hvarom hans lärare Oppert lemnat de mest smickrande intyg och hvaraf ett vac- kert prof redan förelåg i en ny fullständigare tolkning af den kilskriftsurkund, som är känd under namn af Tiglat-Pi- dJeser II:s inskription, syntes rättfärdiga det hopp, att den assyriska fornforskningen i honom skulle vinna en medarbe- tare, hvars förtrogna bekantskap med det finska språkets ljud och lagar kunde komma denna forskning tillgodo sär- skildt vid lösningen af den omtvistade frågan beträffande akkadiskans eller sumeriskans förvandtskap med det finska urspråket. Dessa planer och förhoppningar skulle dock allt- för snart gå om intet. Allmänheten känner redan expeditio- nens olyckliga utgång. Det deltagande, hvarmed Societeten särskildt följde densamma, gifver dock en tillräcklig anled- ning att här i korthet erinra om de få detaljer deraf, som hittills äro kända. Den expedition, hvartill vår landsman skulle ansluta sig, bestod för öfrigt endast af engelsmannen Smith och hans assistent, hvilka hade specielt i uppdrag att genom nya gräf- ningar ytterligare öka och komplettera de rikhaltiga samlin- gar af assyriska fornsaker, som finnas förvarade i British Museum. Eneberg hoppades dock få tillfälle att göra in- samlingar för egen räkning, hvilka afsigten var att efter hem- komsten öfverlemna till universitetet härstädes. Afresan från London skedde den 15 Febr. sistlidet år och vägen togs öf- ver Paris, Marseille och Neapel till Konstantinopel. Efter en veckas uppehåll på sistnämnda ort fortsattes resan sjöle- des med anlöpande af Smyrna till Alexandretta och derifrån till Aleppo. Här skildes de resande åt. i det Smith tog vä- gen åt Bagdad för att anställa undersökningar och vidare gräfningar med anledning af derstädes gjorda vigtiga fynd, som kommit till hans kunskap, medan Eneberg förberedde sig att direkte färdas till Mosul, som var expeditionens egent- liga mål. Då Eneberg sålunda lemnad åt sig sjelf skulle haft svårighet att komma tillrätta bland fremmande stammar, af hvilkas språk han hade alltför ofullständig kännedom, fann han nödigt att 1 sin tjenst antaga en i Aleppo vistande ve- netiansk jude vid namn Marco, hvilken skulle uträtta van- liga sysslor och tillika tjenstgöra såsom tolk. Valet tycktes icke hafva varit lyckligt, emedan den nya tjenaren, såsom sedermera upplystes, var föga pålitlig och i hemlighet gjorde sin herre förfång samt beredde honom hvarjehanda ledsam- heter. I anseende till vägarnes osäkerhet anträddes färder genom Syrien i sällskap med en karavan, och efter tre vec- kors besvärlig resa, hvarunder nätterna för det mesta till- bragtes under bar himmel och hvilan ofta stördes af åska och regnskurar, skedde ankomsten till Mosul den 20 April. Under väntan på sin reskamrat Smith, som emellertid uppe- hölls genom karantän i följd af en i Bagdad utbruten pest, och efter hvars ankomst han hoppades kunna begynna med en mera regelbunden sysselsättning, sökte Eneberg orientera sig i förhållandena. I ett enskildt bref, dateradt den 4 Maj, skref han härom bland annat: ”Här i Mosul har jag försökt att sätta mig in i de arbeten, som blifvit gjorda för uppgräf- ningen af kilskriftsmonument. Den bekanta höjden Kujund- jik ligger strax på venstra stranden af Tigris floden. Den 93 är full med inskärningar och urgräfningar, så att knappt mellanrum synes finnas för nya utgräfningar, Derifrån ha också Layard, Rassam, Smith o. a. samlat rika skatter. Khor- sabad ligger 5 timmars väg härifrån åt NV. Detta ställe, der Botta, Place m. fl. anställt undersökuvingar och gjort rika fynd, har jag ännu ej besökt. Nebi Junus (Profeten Jonas) är också en kulle, som ligger i nästan rät linie åt SO med Kujundjik. Troligtvis ligga der många skatter gömda, men en by jemte en moské ligga derofvanpå, så att skatterna äro högst svåråtkomliga. Blott obetydligt hafva gräfningar der blifvit gjorda. — Ju längre jag vistas här, desto mera väc- kes hos mig lusten att sjelf anställa gräfningar. Detta har dock sina svårigheter. Jag saknar tvenne vigtiga ting: 1:0 en ferman eller tilfåtelse från högsta ort och 2:0 pengar. Ur den första svårigheten eller bristen på ferman har jag tänkt försöka hjelpa mig genom någon privat tillåtelse af pasehan härstädes. Bristen på pengar kan endast afhjelpas från Helsingfors”. Han nämner vidare att han redan till- handlat sig några stenar fylda med kilskrift, hvilka han fått betala med det nog höga priset af nära 3 pd sterl., då in- nevånarena redan lärt sig uppskatta värdet af dylika fö- remål. Detta är nära nog allt hvad man hittills känner om Enebergs vetenskapliga förehafvanden efter ankomsten till Mosul. För att sätta horom i tillfälle att verkställa de på- tänkta gräfningarna, utverkade hans vänner härstädes för honom löfte om ett statsanslag af 2,000 mk. Underrättelsen härom skulle dock icke mer nå honom. Natten emot den 24 Maj afled Eneberg plötsligt utan föregående sjukdom och utan att hans tjenare, som tillbragte natten i samma rum, förrän vid daggryningen märkte hvad som försiggått. Öfver denna sorgliga tilldragelse hvilar ännu ett dunkel, som fram- tiden måhända skall skingra. Behörig myndighet har emel- lertid tagit vård om Enebergs qvarlåtenskap och fogat an- stalt om dess öfversändande till hemlandet. Det torde så- ledes finnas utsigt för att de anteckningar och insamlingar J4 han under sin resa och sin korta vistelse i Mosul möjligen hunnit göra, skola räddas undan glömska och förstörelse. Eneberg var född i Nerpes 1841 och således endast 35 år gammal, när han så oväntadt bortrycktes från en forsk- ning, hvaråt han under vackra framtidslöften hängifvit sig, fjerran skild frän hemmet och de kära, som den med ängslan och hopp bidade underrättelser om fortgången af hans våg- samma företag i Ninivehs sagolika nejder. Hafva hans sträf- vanden då varit förgäfves? Vi tro det ej. Ty om de ock i ve- tenskapens historia ej skulle qvarlemna något för fremlingen märkbart spar, så skall hans föredöme dock utgöra en ma- ning till våra blifvande orientalister att fullfölja hvad han hade föresatt sig, och sålunda möjligen bringa något ljus i frågor, som beröra den menskliga kulturens uräldsta historia. Då jag nu går att i korthet redogöra för Societetens verksamhet under det tilländagångna årsskiftet, bör jag främst omnämna de skrifter hon derunder varit i tillfälle att utgifva. Dessa äro: Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk, häft. 20, 25 och 26, hvari ingå afhandlingar af hh. IN- BERG, JERNSTRÖM, ÅKERBLOM, KARSTEN, TIGERSTEDT och WukK; Observations météorologiques, année 1874, samt Öfversigt af Societetens förhandlingar XVIII, 1875-1876. Af Bociete- tens Akter är elfte tomen under tryckning och samtidigt är äfven tryckningen af tolfte tomen påbörjad. Färdig att läg- gas under pressen är dessutom årgången 1875 af Observa- tions météorologiques, hvilken, likasom den nästföregående, blifvit redigerad af hr KRUEGER. Det af hr LaAGUs vid Socie- tetens årsdag 1875 hållna minnestalet öfver framlidne riks- arkivarien Nordström har blifvit omarbetadt till en fullstän- digare lefnadsteckning, hvilken dessa dagar lemnar pressen. Under årets lopp har BSocieteten till offentliggörande emotitagit följande afhandlingar, af hvilka den första kommer att ingå i Akterna, de öfriga 1 Bidragen, neml.: Undersökning om äktheten af ett i Louvren förvaradt skulpturverk, som tillskrifves Sergel, af C. G. ESTLANDER; Biografi öfver kemisten Johan Gadolin, af R. TIGER- STEDT, 95 Öfversigt af Finlands geologiska förhållanden, II Oro- grafi och Geogeni, med en geologisk öfversigtskarta, af FE. J. WuxK. samt Lexikon öfver Kalevala, uppgjordt af studerande vid Kejserliga Alexanders-Universitetet under ledning af A. AHL- QVIST. Särskilda uppsatser, bestämda att införas i Öfversigten af Societetens förhandlingar, hafva dessutom blifvit medde- lade af hh. MOoBERG, MÄKLIN, LAGUS, VON BECKER, TIGERSTEDT och RINDELL. Då frågan om befrämjande af de arkeologiska forsk- ningarna i landet nyligen varit föremål för Ständernas öfver- läggningar, tillåter jag mig erinra derom, att Hans .Kejser- liga Majestät, med anledning af Ständernas vid 1872 års landtdag enhälligt framstälda underdåniga petition om utvidg- ning af Vetenskaps-Societeten, genom nådigt reskript af den 17 April 1874 beviljat Societeten ett tilläggsanslag af 5,000 mark årligen, hvaraf någon del finge användas för arkeo- logiska undersökningar. Ehuru den genom samma petition väckta förhoppningen om anställandet af en arkeolog vid Vetenskaps-Societeten ännu icke blifvit förverkligåd, har So- cieteten dock ej förbisett den särskilda uppgift henne så- lunda blifvit tillmätt, en uppgift, som för öfrigt icke är ny för henne, alldenstund Societetens skrifter bevara värdefulla arbeten i hithörande ämnen af Geitlin, Holmberg m. fl. Utom det redan nämnda betydande anslaget åt d:r Eneberg, har Societeten tilldelat studeranden A. O. Heikel ett understöd af 200 mark för undersökning och beskrifning af de fasta fornlemningarna i Hauho härad samt åt folkskoleläraren K. Killinen ett dylikt understöd för enahanda undersökningar i Öfre Satakunda nedredels härad. Äfven må nämnas, att hr Lagus till Societeten utlofvat en närmare beskrifning af myntfynden i Hauho och i Berdtby på Åland, hvarom preli- minära notiser af honom meddelats ej mindre vid orientalist- kongressen i S:t Petersburg sistlidne höst, än vid ett af So- cietetens sammanträden. De meteorologiska observationerna i landet, hvilkas defi- 96 nitiva ordnande enligt bestämmelserna i förenämnda nådiga reskript icke heller ännu låtit verkställa sig, hafva emeller- tid fortgått på vanligt sätt och anteckningar öfver dem för sistlidet år blifvit Soeieteten benäget meddelade från Mariehamn af rektorn K. Kandelin, « Åbo af professorn J. E. Elfving, « Salo af fröken G. Renvall, « Tammerfors af fröken Th. Molin, « Lampis af löjtnanten N. Etholén, « Otava jordbruksskola vid S:t Michel af hh. G-. Ser- lachius och G. Hagman, « Wiborg af ingeniörkaptenen Ölmann, « Kexholm af provincialläkaren J. M. af Tengström, « Sordavala af apotekaren O. Belander, « Tohmajärvi af brukspatronen N. E. Arppe och vice- landtmätaren A. O. Nordlund, « Karstula af bruksförvaltaren J. V. Sahlstein, « Kuopio af öfverforstmästaren OC. J. Forstén (1815 och 1876), « Piippola af kyrkoherden G. Lövenmark, « Brahestad af d:r C. Ehrström, « Uleåborg af kollegiassessorn E. Westerlund, « Torneå af apotekaren Z. Wacklin, « Sodankylä af kronolänsmannen G. A. Åhlberg, hvarutom Öfverstyrelsen för lots- och fyr-inrättningen med- delat dylika observationer anstälda vid Söderskärs, Hangö, Skälskärs, Björneborgs (Säbbskärs), Kaskö (Skälgrunds), Ul- kokalla och Uleåborgs (Marjaniemi) fyrbåkar. Vicepastorn Joh. Simelius i Pyhäjärvi har meddelat termometerobservationer för åren 1872—1876 och f. d. kro- nofogden Hornborg enahanda observationer för sistlidet år. Klimatologiska iakttagelser af annat slag, för hvilka särskilda anteckningsböcker fortfarande tillhandahållas för saken intresserade personer, hafva blifvit insända från Salo, Karstula, Brahestad och Uleåborg af Societetens dervarande - redan nämnde observatörer, äfvensom från Janakkala af vice- | 9 pastorn EK. A. Bredenberg, från Orimattila af prosten J. Granholm och från Kyrkslätt af vicepastorn I. Smedberg. De dagliga observationerna öfver hafsytans höjd vid Finlands kuster hafva fortgått vid sju lotsstationer och två fyrbåkar, hvarutom hr Elmgren meddelat dylika observatio- ner, anstälda under sommarmånaderna sistlidet år vid Munk- holm i Esbo skär. Hvad bearbetningen af det sålunda tillkomna observa- tionsmaterialet beträffar, har beräkningen af termometer- och barometer-observationerna för 1876, och deras utgifvande i ett särskildt häfte öfvertagits af hr BOorREniUs, hvaremot sam- mandrag af de klimatologiska anteckningarne äfvensom me- deltal af de observerade vattenhöjderna, beräknade af hr Mo- BERG, komma att meddelas i Öfversigt af Societetens förhand- lingar. På anmodan af Finans-Expeditionen i Kejserliga Sena- ten har Societeten afgifvit underdånigt utlåtande i fråga om fortsättandet af de för någon tid afbrutna geologiska under- sökningarne i landet äfvensom angående väckt förslag till åstadkommande af telegrafiska stormvarningar för Hangö tillämnade stad samt deras signalering till nytta och säker- het för sjöfarten derstädes. Societetens förbindelser med utländska lärda samfund hafva i så måtto utvidgats, att öfverenskommelse om skrift- utbyte träffats med RBeale Accademia dei Lincei i Rom, 9S0- cietå adriatica di scienze naturale i Triest, Verein fir Chemmnitzer Geschichte i Chemnitz samt Naturborskare-Säll- skapet i Kiew, i följd hvaraf antalet af dessa utländska för- bindelser numera uppgår till 116. HSoccieteten har derjemte blifvit behedrad med inbjudningar att låta sig representera vid en under denna månad hållen botanisk kongress i Am- sterdam, en nyligen öppnad vetenskaplig klubb i Wien samt vid förberedelserna för en tillämnad kongress af ledamöter från alla lärda samfund, afsedd att ega rum i sammanhang med verldsexpositionen i Paris 1878, hvilka inbjudningar hon dock ej sett sig i tillfälle att efterkomma. Genom föräringar dels af vetenskapliga samfund och [ed ( 98 inrättningar, dels af enskilda personer, har Societetens biblio- tek äfven under detta år vunnit en ieke obetydlig tillvext, hvaröfver en af bibliotekarien uppgjord förteckning skall i Öfversigten meddelas. Slutligen får jag omnämna, att ordförandeskapet i 50- cieteten under året handhafts af hr ESTLANDER och nu öfver- går till den vordne viceordföranden hr ARPPE. L. Lindelöf. MV III. Om gräfningarna i Olympia. Det är nu andra vintern gräfningarna fortgå i Olympia, och det funna låter redan ana hvilken lycklig tanke det var bos Ernst Curtius att förmå tyska regeringen till detta före- tag. Att göra sig en rätt föreställning om hela den vigt, detta gräfningsarbete kan erhålla för kännedomen af helle- nernes lif och särskildt deras konst, är väl ännu för tidigt, men så mycket torde man kunna påstå att det är förtjent af uppmärksamheten framför alla liknande företag i senare tid, Sehliemanns gräfningar vid Troja och Mycene, general Cesnolas på Cypern och äfven de uppdagelser, som gjorts och göras på Viminalis och Esquilinus vid nybyggnaderna i Italiens nya hufvudstad. Endast den omständigheten, att vi nu erhållit de första med inskrift bestyrkta verken från den grekiska bildhuggarkonstens stora tidehvarf, är nog att åt arbetena i Olympia gifva en exceeptionel betydelse. Men be- tänker man att det var här, som hellenernes lif pulserade i sina skönaste, testligaste yttringar, nästan oafbrutet från bhalf- gudarnes morgonljusning, då Herakläs här deltog i kämpa- spelen, och sedan tiden utför, sålänge man räknade honom efter olympiader, eller tills att medeltiden bredde sin natt öfver Hellas, — att det var här historieskrifningens fader med sina skildringar hänförde det till lekar församlade folket, och ännu här, som under Marcus Aurelius folket afbröt sina le- kar, för att se den fåfängaste bland filosofer, stoikern Pere- grinus, springa frivilligt på bålet för att lik en annan He- rakläs vinna gudarnes ära och odödlighet, och tar man i betraktande att under all denna tid, från det nationens bild- ning begynte uppspira under sträfvandet att likna heroerne i manlig och nyttig idrott och till dess nationens bildning 100 gick under i ett innehållslöst jäktande efter utmärkelse, hen- nes konst var oaflåtligen verksam på detta ställe, än för att resa tempel eller bildstoder åt gudarne, än för att utföra äreminnen åt segervinnarne, än åter för att uppsätta offer- skänker af alla slag, så torde medges att intet fält i verlden är att förlikna vid detta, och man kunde lätt föreställa sig att här förestode en ny renaissance, en hel återuppståndelse i skrift och bild af lifvet i Hellas. Också är den af Curtius i verket satta planen icke ny. Pausanias skildringar hade redan i Winckelmanns hänförda själ uppväckt tanken att söka beskatta det minnesrika fältet. I ett af sina bref framkastar denne förslaget att genom sub- skription åstadkomma en expedition, hvars kostnader skulle betäckas genom uppgräfda skatter af bildverk. Senare väg- ledde den grekiske turistens berättelse en mängd engelsmän och fransmän till stället, derifrån de dock återvände med mer eller mindre besviken förväntan. Chandler, Fauvel, Pouqueville, Dodwell, Leake, Gell, Stanhope, som i slutet af förra eller början af detta sekel besökte Olympia, funno der föga annat än ödsliga lemningar af de gamla tempelmurarne. Hade man framträngt, på obanade stigar och icke utan äfventyrlighet under denna turkväldets tid, till Olymposbergets södra slutt- ning och dess utsprång, Kronions kulle, så såg man visserligen nedanför Alfeios rulla sina vågor, gul och trög, men man var osäker om han ens innehade sin gamla bädd. Söderut, bortom floden höjde de triphyliska bergen sina gröna kullar, den ena öfver den andra, österut varsnades på ett klipput- språng Miraka, en turkby, den uslaste af alla byar i Grek- land, vesterut slingrade sig Kladaos i spetsig vinkel ned mot floden, men Altis, den berömda platanlunden med sina talrika tempel och tallösa minnesstoder, med stadion eller rännare- banan och hippodromen, varsnade man icke mer. På den gamla skådeplatsen för hellenernes idrotter, för resten vidpass 7 > kappland i vidd, sågos här och der några låga tallar, en och annan åkertäppa, mest dock snår af rosenbuskar, myrten och murgrön, samt ungefär midt på platsen rader af stenblock, som antydde stället för Olympias Zeus-tempel. | 101 Med tillhjelp af några turkar lyckades Dodwell få i dagen stycken af doriska kolonner, hvilka väckte hans förundran genom sina dimensioner, Då refflorna voro 13 tum vida, kunde han deraf sluta att kolonnen vid basen haft en dia- meter af 7 fot och 3 tum, d. v. s. betydligt tjockare än Par- thenons, Byggnadsstenen var ganska riktigt, som Pausanias beskrifver den, en sandfärgad, len och spröd poros-sten, bil- dad af musslor och konkretioner. På kolonnstyckena sutto ännu här och der spår af en skön hvit stuck, med hvilken byggnaden varit öfverdragen och som gett den utseende af marmor. Ännu i senare tid hade ruinen d. v. s. tempel- grundvalen varit utsatt för ödeläggelser af lallioterne eller inbyggarne i Lalla, som derifrån hemtat byggnadsmaterial, medan turkarnes oro vid främlingarnes nyfikenhet förmådde desse resande att afstå från vidare forskningar”). Men äfven en formlig expedition har föregått tyskarne på platsen. Efter grekiska frihetskriget utsände franska re- geringen en lärd beskickning under ledning af arkeologen Dubois och arkitekten Blouet, hvilka uppmätte lemningarna och kommo så långt, att de kunde på papperet utföra en ar- kitektonisk rekonstruktion af Zeus-templet, hvilken finnes pu- blicerad i Blouets praktverk öfver Morea”+). Det blef nu ådagalagdt att Zeus-templet varit en dorisk peripteros eller med andra ord, att rundt kring den rektangulära byggnaden gått en kolonnad, och vidare att i byggnadens korta ändar, af hvilka den östra var ingångsfasaden, kolonnernas antal varil sex och templet således en hexåstylos. Men man fick ock en föreställning om detta tempels kraftfulla, allvarliga, ålder- domliga styl, då man nu mätte kolonnerna och fann att de, med den stora tjockleken vid basen, haft blott den medel- måttiga höjden af 37 fot, medan derutöfver den väldiga epi- stylen och gafvelfältet höjt sig med nästan lika mycket, så att byggnaden från takkammen till grundvalen mätt 68 fot, +) Ersch u. Gruber, Encykl. III Sect. 3 Th. p. 116, 243. »+) Expéd. scientif. de Morée, publ. par A. Blouet. 3 voll. in fol., Paris 1831. 102 såsom ock Pausanpias uppger. Äfven af det inre tempel- rummet eller cellan kunde Blouet med dennes tillhjelp göra en åskådlig bild, som numera ock är 1 det väsendliga bestyrkt genom Adlers nya uppmätningar. Templet var en hypaethros, i det att cellan varit obetäckt, med trenne skepp, uppkomna derigenom att tvenne kolonnader, hvardera med två etagen, uppburo taköppningens kanter. Af skulpturverk deremot medförde den franska expeditionen vid sin återkomst blott två hela metoper och ett fragment, funna vid ingångsdör- rarne. Men hade slagit sig ned på sjelfva tempelruinen, der minst stod att finna, och snart nödgats afbryta arbetena af brist på penningar och andra nödiga förberedelser. Jag har trott mig böra förutskicka dessa upplysningar om den terräng och de tidigare förarbeten, på hvilka nu den tyska expeditionen gått att utföra sitt värf, bättre utrustad och grundligare förberedd än föregångarne. Af det franska krigsskadeståndet erhölls tillräckligt medel, och ett formligt fördrag afslöts med grekiska regeringen, 1 hvars ego fynden komma att stanna. Till iedare utsågos två unge män, d:r Hirsehfeld och arkitekten Böttieher, som vid sin ankomst till stället i September 1875 funno nödiga bostäder uppförda i Druva, den närmaste lilla byn, samt en arbetsstyrka af 100 å 125 man. I en tegelruin af byzantinsk härkomst inreddes ett magasin och till hafskusten anlades en väg, enär Alfeios i regntiden var en osäker bärare af de väntade fynden. Då ett grekiskt tempel sönderfaller, måste det till följd af sin kon- struktion kasta sina lemmar för det mesta utåt, och på denna sats hade man uppgjort arbetsplanen. Öster och vester om templet på vidpass 450 fots afstånd leddes två grafvar från sluttningen nedåt floden, de förbundos med en tvärgraf på norra sidan, och genom att småningom vidga grafvarne åt templet till, kunde man vara viss på att uppfånga dess alla qvarlefvor och slutligen frigöra grundvalen intill den gamla grunden. Förloppet har visat att planen var god. Den 15 December nämnda år stötte man 1 närheten af templets syd- östra hörn oförmodadt på en slags mur, ett verk af okände barbarer, som någongång i medeltiden sammansläpat åt sig 103 ett skyddsvärn af de nedfallna fragmenten. Här fann man en manlig tors, i hvilken man trodde sig igenkänna Zeus från östra gafvelfältet, derjemte låg en bevingad segergudinna, under denna åter en tors och nederst en kolossal qvinlig ge- stalt, utan hufvud och armar och bruten i två stycken. Sedan har samma skattbringande mur anträffats på olika ställen, vester såväl som öster om templet. Äfven af bostäder, som förmodligen af samma barbarer uppförts nordost om templet, har man anträffat ruiner, i hvilka konstverk blifvit använda på enahanda sätt. Andra hafva återfunnits fritt inbäddade på marken, såsom den 'Theseus tors, hvilken för några må- nader sedan upptogs framför vestfronten, dit den troligen blifvit nedslungad vid templets fall och der den småningom imbäddats upprättstående i sanden. Ganska många konst- föremål hafva hemtats ur de gamla grafvårdarne i Altis, och i sjelfva humusjorden eller den gamla grunden har man funnit insprängda bitar af terra-cotta, små figurer, inskriftstaflor och kärl. Under första arbetsperioden fann man inalles 178 stycken af marmor, 685 af brons, 242 af terra-cotta, 167 af bly och jern och tillsammans icke färre än 79 inskrifter. En redogörelse för all denna sönderbrutna herrlighet skulle föra oss för långt och blefve dessutom otillfredsställande, då för den första vinterns fynd endast fotografier, men ännu inga afgjutningar blifvit synliga, och för den nu pågående arbetsperioden endast de knappa rapporterne föreligga"). Jag skall derför inskränka mig till en framställning af den all- männa betydelse fynden kunna ega för antikens konst. Lemna vi sålunda deras historiska och arkeologiska värde å sido, så kan vinsten, såvidt gräfningen till dato hunnit, hufvud- sakligen anses bestå i ett återställande af bildverken i temp- lets båda gafvelfält, det östra först, det vestra sedan, och i en fullständigare kännedom af templets arkitektur. Planen +) Die Ausgrab. zu Olympia. Uebersicht der Arbeiten und Fun- de vom Winter und Frihjahr 1875—76, herausggbn von E. Curtius, F. Adler und G. Hirschfeld. Berlin 1876, 20 p. text, 33: planscher. — Rapporterne för innevarande vår äro hemtade från Augsb. allg. Zei- tung, Beilage, 104 framför templet, som nyligen blottats, har befunnits lagd med marmorqvadrer af !/; alns tjocklek, och af de runda hålen i stenläggningen ser man ännu hvar platanerne sköto upp ur marken, Med marmor var äfven taket lagdt och samma ma- terial hade man användt i bildverken, medan templet föröfrigt var, såsom ock tidigare bemärkts, uppfördt af den lätta poros- stenen, öfverdragen med stuck. Men stucken var, åtminstone på de mest framstående delarne, målad med ornament, hvars konstnärliga utförande ännu uppe vid takbandet väckt for- skarnes beundran. Då man nu återfunnit stycken af alla bygg- nadens lemmar och då arkitekturen är det konseqventaste af allt menniskoverk, har man kunnat göra sig en föreställning af det hela, om hvars styl den bekante arkitekten Adler, som var tillstädes vid grundvalens frigörande, fäller det omdöme, att templets ”totalförhållanden höra till de skönaste vi ega och bära i allo prägel af den stränga organism, som utmärker den tunga och mäktiga forndoriska konsten, men mildrad af ett sällsynt skönhetssinne”, — ett icke ringa beröm således åt den okände Libon, eh eleisk byggmästare, som skall hafva gett planen till tempelbyggnaden. Deremot har det förekommit forskarene som om i detaljerna skulle röjas mindre anspråk -på fulländadt utförande, en viss provinciel sparsamhet och lik- . giltighet, i jemnförelse med byggnadstekniken i Athen"). På samma gång är det dock märkbart att templets utstyrsel blir rikare ju längre arbetet fortskrider, medan väggar och ko- lonner uppföras af simplare material, slöser man med pen- thelisk marmor på tak och gårdsplan, så att det förefaller som om templet vuxit allt herrligare i den mon de Olympiska lekarnes betydelse tilltog. På denna tempelbyggnadens lång- samma fortgång har man funnit intressanta bevis i den olik- artade styl, som röjer sig i den arkitektoniska orneringen, t. ex. i lejonmaskerna, som tjenade till dropprännor på tak- bandet. Den synes hafva börjat under en gammal, ännu ganska naturalistisk stylperiod, och det blir troligt hvad Pau- +) Augsb. allg. Zeit, N:o 52 Beil. (d. 21 Febr. 1877), enl. rap- porter i Deut. Reichsanzeiger. 105 sanias berättar, att det var i den 50 ol. eller på 570-talet f. Chr. eleerne, sedan de besegrat och jemnat med jorden med- täflarinnan Pisa, belägen ungefär der Miraka nu ligger, be- slöto att af bytet uppföra ett tempel åt Zeus. Huru det till- gick under dessa tider att i halftannat århundrade fullfölja en och samma byggnadsplan, om Libon efterlemnat en ut- förlig byggnadsritning, eller om hellenerne liksom instinkt- mässigt kunde fullfölja en i alla delar harmoniskt tänkt bygg- nadsplan, ungefär som bien och myrorna bygga sina verk, och om häri någon analogi kunde finnas med det sätt, hvarpå detta folks fantasi var verksam vid de homeriska dikternas uppbyggande, vill jag icke afgöra; alltnog, Zeus-templet kan ieke hafva nått sin fulländning långt före peloponnesiska kri- gets utbrott. Vid denna tid stod konsten i Athen i sin högsta blomma, och då en så utmärkt nationalhelgedom skulle smyckas med bildverk, var ingenting naturligare än att Pheidias och hans skola kallades till verket. Åt mästaren sjelf uppdrogs att utföra gudens kolossalbild inne i cellan, och för ändamålet byggdes åt honom invid Altis en verkstad, som stod qvar ännu i Pausanias tid. Åt hans närmaste man Alkamenäs, af sam- tiden ansedd för den störste näst Pheidias, öfverläts bildver- ket uti vestra gafvelfältet, för hvilket han valde lapithernes strid med centaurerne, ett till den attiska sagokretsen hö- rande och i Athens konstverld ofta behandladt ämne. Det östra deremot öfverläts åt en viss Paionios från Mende i Thracien, en i öfrigt okänd konstnär, som 1 konsthistorien hit- tills varit endast ett namn, och hvars återuppståndelse är tillsvidare gräfningens mest betydande resultat. Det är blott på grund af detta samarbete man hänfört honom till Pheidias skola. Hans ämne är hemtadt ur den acheiska lokalsägnen. Elis var fullt af guda- och hjeltesagor, rikare i detta hänseende än kanske någon annan del af Grekland. På detta Olympos hade Kronos herskat i den gyllene urtiden, hit hade den nyborne Zeus blifvit bragt ifrån Kreta, här hade han kämpat om väldet med sin fader, och några ville veta att det var Zeus sjelf, som instiftat täflingslekarne till firande af 106 sin seger öfver titanerne. Var det sålunda naturligt att Olym- pias förnämsta helgedom skulle egnas honom, så var det ämne, Paionios behandlade öfver templets hufvudingång, icke mindre betecknande för ortens nationela betydelse. I tretton fristående figurer framstälde han den täflingskamp mellan Pelops och konung Öinomaos, som engång afgjorde om väl- det i Elis. Får man tro sägnen,-.hade kapprännandet och åkandet redan i heroernes tid vunnit ett sådant insteg, att kungadömet ofta var uppsatt som täflingspris; så säges Endy- mion, — ty äfven han är en af sagokonungarne i Elis, — hafva gett riket åt den af sönerne, som segrat i kapplopp, och så skall äfven Oinomaos, en af hans efterträdare, åt hvilken det pythiska oraklet förkunnat att hans dotters, Hip- podameias, bröllopsdag blefve hans egen dödsdag, förlitande sig på sina oöfverträffliga hästar och sin körsven Myrtilos, hafva satt sin dotters hand, sin tron och sitt lif på spel, i det han utmanat hennes friare till täflan med fyrspann. Ba- nan var icke kort, den gick från Zeus altare i Olympia till Poseidons altare i Korinth. Konungen skall vanligen, i käns- lan af sin öfverlägssenhet, låtit friaren bege sig å färd, me- dan han ännu offrade åt gudarne, hvarefter han bestigit sin vagn, upphunnit den oförvägne och genomborrat honom i förbifarten, och så många säges han på detta sätt hafva bragt om lifvet, att deras graf bildade öster om Olympia en hög jordkulle, hvilken exegeterne eller vaktmästarne plägade visa främlingen med redogörelse för allas deras namn. Ändtligen gjorde Pelops ett slut på denna manspillan, genom att an- vända list; han bestack Myrtilos och hann till målet, hvar- öfver den förbittrade konungen gaf sig döden och Pelops be- steg hans tron och äktade Hippodameia. Vid behandlingen af ett sådant ämne kunde konstnären svårligen tänka på att i det triangelformiga rum, på hvars nedra kant bilderne skulle uppställas fristående, framställa sjelfva tällandet; han valde ögonblicket innan de täflande furstarne bestigit sina vagnar. Kompositionen i alla dessa antika tempelgaflar var sig temmeligen lik: i midten, der 7 rummet var högst, stäldes vanligen bilder af den yppersta 107 personen, oftast någon gudomlighet, och på ömse sidor om denna placerades korresponderande grupper, hvilkas gestalter måste så anordnas att de aftogo i höjd mot gafvelns spetsiga vinklar, der figurerna gjordes halfsittande eller liggande, I öfverensstämmelse härmed gaf äfven Paionios midten åt Zeus, hvilken syntes honom böra här intaga prisdomarnes, de s. k. hellanodikernes, plats vid täflingslekarne, till venster stälde han Pelops och Hippodameia, vidare Pelops körsven, som exegeterne på grund af någon gammal sägen plägade kalla Sphärus, så vagnen med fyrspannet, tvenne tjenare sittande eller knäböjande vid hästarnes tyglar, och ytterst flodguden Alfeios såsom en välvillig åskådare af förloppet; till höger om Zeus stälde han Oinomaos och dennes gemål Sterope, en dotter af Atlas, fyrspansvagnen och Myrtilos, nedhukad framför hästarne, två män som hjelpa honom att hålla dem, och ytterst liggande flodguden Kladaos, som näst Alfeios stod högst i anseende hos eleerne. Så ungefär beskrifver Pausanias bildverket, och med ledning deraf har det varit jemnförelsevis lätt för de tyske forskarne att igenkänna Paionios' bilder, allteftersom styckena, ofta nog ganska små, blifvit bragta i dagen. Endast be- träffande Zeus, Oinomaos och hans gemål är man ännu icke viss på de återfunna fragmenten, innan möjligen flere bitar tillkomma"). Med större säkerhet anser man sig hafva fun- nit Pelops ynglingagestalt och äfvenså Hippodameia, hvilken senare, funnen förliden December, framstår som en särdeles fängslande bild. Hufvud och öfre armar sakuas, men under bröstet på tunikan qvarsitter högra underarmen och, hvilande mot denna, armbågen af den venstra, hvars hand helt säkert stödde kinden, medan vi i hennes anlete säkerligen icke få tänka oss något aftryck af oro eller ängslan, utan blott detta +) En senare rapport, meddelad i Zeitschv. f. Bild. Kunst, Kunst Chronik d 16 Maj, ger tillkänna att äfven Zeus, Oinomaos och Ste- rope blifvit funna och antagligen bestämda. Beträffande Hippodameia har man begynt hysa tvifvelsmål och ifrågasätta om icke den kolos- sala qvinliga gestalt, som låg nederst i barbarernes mur, borde an- ses för Pelops fästmö. 108 | stilla eftersinnande, som vid denna period af den grekiska konsten fick gälla också för de mera upprörda själstillstånden. Äfven en knäböjd manlig gestalt, törhända en af Pelops svenner, prisas för den energiska kroppshållningen, i det att bålen röjer otvetydigt huru han med de framsträckta hän- derna tyglar hästarne, beredd att i hvarje ögonblick springa upp ur sin ställning. Ett visst bryderi förorsakar torsen af en knäböjande flicka, som på grund af frändskapen i arbetet vill ha sin plats i verket, men icke nämnes af Pausanias, Hvad beträffar fyrspannen, af hvilka man nu kunnat teckna ut alla konturer, har man funnit att Paionios utfört endast den yttersta, närmast kanten stående hästen fritt, medan han fram- stälde de inre i allt lägre och lägre relief. Bäst bibehållne äro flodgudarne, af hvilka isynnerhet Kladaos, höjande sig på båda armarne för att skåda förloppet, beskrifves som en nerffull och robust gestalt, i hvilken alla muskler spela under den plötsliga vändningen på kroppen. Frågar man sig nu hvilken styl röjer sig i dessa frag- ment och hvad de vitna om Paionios” förhållande till Phei- dias, så har omdömet utfallit något olika, men deri synes man ense att icke anse honom hafva tillhört den attiska sko- lan. Att verken i alla de delar, som voro inåt vända eller eljes osynliga för åskådaren, äro oformade eller blott vårds- löst utförda, betyder härvid mindre, ty äfven Alkamenäs i vestra gafvelfältet har arbetat på samma sätt, och detta ger oss allenast en ny vink om att konstsinnet i Elis var mindre granntyckt än i Athen, der t. ex. Parthenons gafvelbilder äro fulländade i alla delar. Då äfven Pheidias der anbragt lig- gande flodgudar, kunde man vilja anse detta som ett bevis att Paionios lärt sin konst hos denne, men han kan lika väl som Pheidias hafva hemtat draget ur grekernes naiva åskåd- ningssätt, enligt hvilket det var naturligt att låta de ur sin svala ro, genom hercernes strider uppväckta naturväsendena vara med i framställningen. Öfverhufvud uppskattas hans verk af de tyska forskarene, bland andre Helbig i romerska Institutets journal, såsom märkbart underlägsna den attiska skolans; Rayet 1 ”Gazette des beaux arts? 1:er Février 1877 109 p. 143 och följ., saknar hos dem visserligen också detta höga lugn och harmonin i linierna, som utmärka den attiske mä- starens styl, men han tillerkänner Paionios i stället förtjen- ster af mer drämatiskt och realistiskt slag. ”Paionios, säger han, var helt säkert icke någon af Pheidias välskolade lär- jungar, fastmer en sjelfständig, kärf och butter mästare, i hvil- ken sitter något af den thraciske bonden, som känner föga det passande, som fram för allt är mon om att förstås af mäng- den och att anslå starkt, med risk att för den skuld stun- dom vara inkorrekt, nästan vulgär. I hela hans verk visar sig huru upptagen han var af den dekorativa effekten. Hans bilder äro skapade för att ses på afstånd, icke för att undersö- kas på nära håll. Må man i tanken återställa dem i tympanon 60 fot öfver marken, och vårdslösheterna skola försvinna, det kärfva förmildras, och det som i stället skall tydligare fram- träda äro de bestämda linierna, den mästerliga enkelheten, rö- relsens energi, lifskraftigheten”, Detta omdöme söker Rayet förtydliga på en af de sittande figurerna, en gammal man på Pelops sida, till hvilken man återfunnit äfven hufvudet i ovanligt väl bibehållet skick. ”Det är ett mägtigt, strängt och uttrycksfullt hufvud, men hvad man i synnerhet må lägga märke till, är realismen i detta anlete. Denne kärfve, kraftige gubbe, hvars drag konstnären gett oss, har han troligen mött någonstädes på gatan. Det är kanske en gammal hoplit, som kämpat med Pausanias vid Platege, och det är hjelmens tyngd, som nött hans hjessa skallig. Paionios har låtit honom sitta för sig och föga ändrat de naturliga dragen, hvarken ryn- korna 1 den hvälfda pannan eller slappheten i de nedra ögon- locken, som plöjas af djupa veck, eller kantigheten i käk- benen eller tjockheten i läpparne. Han har icke heller ändrat mycket på bröstet, hvars slappa hängande muskler uttrycka ålderdomen med en något brutal uppriktighet. Marmorn har han arbetat hastigt och med förakt för detaljerna, han har låtit flisorna flyga för duktiga slag”. Hvilken tanke för resten de moderne konstdomarne må hysa om Paionios, vill det tyckas som om samtiden, åtmin- stone eleerne, hade skattat honom ganska högt. Förstå vi 110 hans egna ord rätt, så blef hans bildverk, när templet var färdig prydt, belönadt med segerpriset framför Alkamenäs. Troligen hade Paionios efteråt föranledts af den stora till- oången på beställningar vid Olympia att qvarstanna i. Elis; der äfven många attiska konstnärer slagit sigsaned, medan peloponnesiska kriget spridde oro i det öfriga Grekland. Då messenierne och deras koloni Naupaktos vunnit någon fram- gång i kriget, vände de: sig till Paionios med uppdrag att utföra en segergudinna till minne deraf i Altis. Den stod ett stycke från Zeustemplets sydöstra hörn på ett femton fot högt postament, der Pausanias såg verket och läste inskrip- tionerna. Det är samma nikä-bild af marmor, som kom i dagen vid första spadtagen i den barbariska muren. Äfven postamentet är återfunnet, och i dessa veckor har man hittat de stora marmorvingarne. Det är en dorisk jungfru i fotsid chiton, stödjande ena foten mot en trästam, från hvilken hon tar sin flygt. Den efter henne fladdrande drägtenesve- per sig om stammen och bidrar således till att uppehålla verket, en realism och på samma gång en djerfhet, hvarmed Paio- nios äfven här röjer sitt skaplynne. Men i formbildningen skönjas här de ädlaste jungfruliga behag, och arbetet är ut- fördt. med en sorgfällighet, ett fulländadt mästerskap, som gör denna tors till ett af de yppersta fynden. I inskriften på postamentet nämner sig Paionios från Mende som skapare af verket och tillägger med stolt sjelfkänsla följande ord: Zoli TÄXOWTIOLA TOLV ETT TOV VUOV EViXA, ”oeh utförande takbilderne på templet vann han seger” +). Man kan väl vara i någon villrådighet om med ”takbilderne”, Taxowriow, Menas bilderne i gafveltältet eller, såsom ordet vanligen fattas, bilderne på takbandet, men då Pausanias tydligen förstår saken på det förra sättet, är den förra upp- fattningen också troligare, liksom det kan antas att seger- +) Inskriften meddelas i Archeologiche Zeit. 8 Band, p. 178. E. Curtius tar för afgjordt att ”Taxowtore” är att hänföra till gafvel- bilderna. Rayet i Gazette des beaux-arts biträder icke denna me- ning. 1191 vinningen gälde täflan med Alkamenäs' centaur- och lapither- strid. I alla fall är nu Paionios, som nyss var så okänd att äfven hans namn var ovisst, — tillföljd af en missupp- fattning af Winekelmann kallades han en tid Mendaios från Paionien, — numera den konstnär från den stora perioden, af hvars hand efterverlden eger de flesta verk och deribland det enda hittills funna, som är med egenhändig inskrift be- styrkt. Medan det östra gafvelfältet fyldes hastigare i gräf- ningens början, hafva fynden på senare tid varit rikare i grafven framför det vestra. Af Alkamenäs verk hafva dessa sista månader ett stort antal fragment blifvit upphemtade dels ur den barbariska muren, som äfven å denna sida går ut i sydlig riktning, dels på planen framför templet, men då de äro mig bekanta endast genom de knappa rapporterne i Augsb. allg. Zeitung, kan jag icke ingå i någon närmare redogörelse. Känd-hos samtiden såsom danare af älskvärda gudinne-gestalter, har Alkamenäs i detta gafvelverk haft sig förelagdt ett ämne, hvars tumultuariska beskaffenhet synes bättre varit egnadt för den drastiske Paionios. Vid lapitherkonungen Peirithoos bröllopsfest, der centaurerne, de vilda hästmenniskorna från bergsbygden, voro inbjudne, lär vinet hafva stigit dem i huf- vudet och lockat dem till ett blodigt öfvervåld. Äfven The- seus, Peirithoos' vapenbroder, var enligt sägen närvarande, och det är hans bild man tror. sig hafva återfunnit i yng- liga-torsen, hvilken fans upprätt på planen framför denna fa- sad. Hufvudet är något sänkt mellan de höjda armarne, med hvilka den unge kämpen synes hafva fört ett tungt till- hugg. Såsom Pausanias beskrifver verket, stod han till höger om Peirithoos, hvilken var gruppens midtfigur. Ett under- skönt ynglingahufvud, funnet i början af året, har ansetts tillhöra denne. Öfver de fulla läpparne ser man ett drag af missnöje och de höjda ögonbrynen uttrycka oro och bekym- mer. Detta minspel förfaller väl matt, då man vet att i gruppen närmast till venster om honom den fräcke centau- ren Eurytion har omfamnat hans brud, Deidamia, för att bortföra henne, men man bör betänka att den attiska kon- 12 sten nyss hade framstält anletsdragen äfven vid de häftigaste rörelser i uttryckslös stelhet och att ännu hos Pheidias den störta sparsamhet är rådande. Denna gräfningshistoria ger derpå ett kuriöst bevis. Medan Curtius firade julen i Druva, bragtes i dagen framför vestfronten ett välbibehållet qvinno- hufvud af idealisk skönhet och så lidelselöst, att den berömde arkelogen, såsom han skrifver i ett bref till sina vänner i Berlin +), trodde sig böra antaga närvaron af någon gudinna, som på det vanliga passiva sättet åskådar förloppet, ehuru Pausanias derom intet förmäler. Men då derpå fragmentet af Eurytiongruppen den 27 Febr kom i dagen, har det befunnits att hufvudet tillhör ingen annan än Deidamia, som konstnären framstält med detta lidelsefria själsuttryck”+) och dock i den mest förtviflade situation, afvärjande från sitt bröst med sina båda händer hästmenniskans ena arm, och gripen om lifvet af hans andra arm, 1 det att centauren knäbjöd vill med ett djerft tag kasta henne på sin rygg. Liksom i Dei- damias gestalt, så besannar sig ock i en annan qvinlig tors, der den angripna med uttryck af skygg blygsamhet samman- håller den från bröstet nedfallna chiton, att Alkamenäs vis- serligen i stora drag förmådde framställa äfven upprörda scener, men i synnerhet var lycklig i att återge ”de jungfru- liga behagen och allt det qvinliga,” såsom en gammal dik- tare yttrar om honom>++). För öfrigt sägas äfven dessa frag- ment röja en vårdslösad behandling af de frånvända delarne samt en stundom schematisk eller plump anordning af drägten, och att således äfven de attiske konstnärerne, då de arbe- tade i ett aflägset landskap, ansträngde sig mindre än inför Athens fintbildade publik. Oafsedt den vinning konstsinnet har gjort i och med dessa kostbara lemningar, är det, som vi sett, en ganska +) Publ. i Augsb. allg. Zeitung d 11 Jan. 1877, Beilage. ++) Newton, British Museums bekanta konstarkelog, som äfven på ort och ställe sett fyndet, säger nu visserligen i sin berättelse till Times att anletet uttrycker ”blygsel och förtrytelse i förening med hopp om snar hjelp”. +++) Overbeck, Schriftqvellen der ant. kunst, 511. | | | | | | h13 värdefull belysning fynden i Olympia kunna sprida ej blott på den stora attiska skolan, utan möjligen ock på hittills okända, af henne oberoende riktningar. En tredje serie af konstverk i Zeustemplet voro metoperna, af hvilka den fram- ska expeditionen, såsom nämndes, hemfört två hela stycken och ett fragment; den tyska har till dato återfunnit blott ett större och några mindre brott. I dessa isolerade fyrkantiga marmorskifvor med hög relief och delvis "äfven helt fristående figurer framstäldes Herakläs” storverk, af hvilka sägnen låter en stor del hafva för sig gått i dessa trakter. Till en bör- jan var den doriske stamhjelten, med anledning af det straff han låtit öfvergå eleernes konung Augeas, icke en i landet vördad heros, men då konung Iphitos återstälde eller instif- tade festspelen, säges han med till hjelp af ett pythiskt ora- kelspråk hafva bragt eleerne att egna äfven Herakläs sin hyllning. Sedermera blef han i sägnen en af täflingslekar- nes instiftare och han firades som den store segervinnaren i brottning och femkamp. Förmodligen 'till följd af storver- kens antal, som gaf ämne blott åt tolf reliefer, anbragte man metoperna icke, som i andra doriska tempel, mellan trigly- ferna på kolonnadens arkitrav, utan innanför öfver cellans ingångsväggar, sex öfver den östra och lika många öfver den vestra. Då vid tempelbyggnadens fortgång dessa stenskifvor måste insättas långt tidigare än verken i gafvelfälten, till- höra de ock en äldre konstperiod; den af tyskarne i temp- lets pronaos funna metopen, framställande hjelten i beråd att befria Atlas från hans börda, är säkert icke yngre än perserkrigens tid. Efter dessa antydningar om de hittills vunna resulta- tens vigt anser jag mig böra tillägga några ord om de för- hoppningar, man kan göra sig för framtiden. Främst vill " man väl veta, om det finnes någon utsigt att återbekomma ens fragment af det verk, som Hellas och Rom enstämmigt beprisade såsom konstens triumf, Zeusbilden af Pheidias, som tronade i tempeleellans ända och var så kolossal, att om guden hade rest sig, skulle hjessan nått till taket, och utförd i en så upphöjd styl, att konstnären med denna bild sades 8 114 hafva kraftigt befrämjat gudens dyrkan bland menniskorna. Redan den omständigheten att kolossen var bildad af guld och elfenben och att sjelfva tronstolen, såsom Pausanias säger, strålade i brokig vexling af guld, marmor, ebenholz och ale fenben, hvarigenom verket erbjöd allt för mycket lockande för ärar rofgirighet, utesluter dock förhoppningen att någonting kunde återstå af stoden. Chryselephantinen var dess- utom en mera kostbar än varaktig teknik; till följd af fuk- tigheten i Altis var man ifrån början nödsakad att genom rör indrifva olivolja i bilden för att hindra materialet att kasta sig. En ständig skötsel blef således nödvändig och öfverläts af eleerne som en hedersbefattning åt Pheidias fa- milj; den vidmagthölls ännu på Pausanias fid. Då man lä- ser dennes utförliga beskrifning af den rikedom på plastiska och målade prydnader, som Pheidias och hans broder, målaren Panainos, slösat på detta storverk, de tjugufyra bevingade segergudinnorna kring stolens fötter, de tjugunio figurer, som voro stälda på stafvarne mellan stolfötterna, de gyllene re- lieferna, som kantade plinten under stolen, kunde man ändock tänka att något af allt detta gömt sig i gruset på tempel- golfvet. Detta är nu rengjordt, man ser framför stället de svarta golfstenarne omgifna af hvit marmorkant, alldeles som Pausanias beskrifver det, och på stället, der guldstoden stått, ser man två stenbjelkar, hvilka uppburo plinten, men detta är allt. Det bestyrker, hvad man ock tror sig veta ur byzan- tinsk källa, att detta Pheidias mästarstycke icke gått under- gången till möte här, utan bortförts af kejsar Theodosius . till Konstantinopel, der det till intet gjorts vid någon elds- våda. Af Olympias yppersta verk återstår således intet, men man får väl icke heller göra sig för stora förhoppningar om det, som kan finnas uti Altis. Med de gamles skildringar i : hogen kunde visserligen Winckelmann drömma sig en hel återuppståndelse ur gruset på den gamla festplatsen, men dessa drömmar måste vi väl låta fara. Vid olympiadernas fort- gång hade under platanerna i lunden uppvuxit en hel stad af tempel, altaren och grafvårdar, och deromkring en befolk- 115 ning af marmor och brons. Plinius räknade bildstodernas antal till tretusen. Då ingenstädes hellenerne församlade sig så endrägtigt som här, blef det tidigt sed att vid en stor bedrift, en stor framgång eller någon offentlig handling, så- som ett förbund eller ett fredsfördrag, helga ett minnesmärke, en: bildstod, ett altar, en sköld, åtminstone en inskriftstafla i Altis, der det vid festförsamlingarne kunde bevara tilldra- gelsen i alla tiders hogkomst. Denna sed iakttogs af städer och stater, offentlige och enskilde män, så att Curtius kunnat träffande kalla Altis ett statsarkiv efter hellenernes sinne, lik- som lunden ock var deras förnämsta nationalgalleri, ty i täf- lan med hvarandra uppreste här tacksamme städer sina ut- märkte mäns bilder. Efter segern vid Cheronea lät Philip af Macedonien uppföra i Olympia ett minnestempel, Philip- peion, der man sedan såg hans, Alexanders och Amyntas bröstbilder. En del stater i och utom Grekland, såsom Si- kyon, Carthago, Epidamnus, Sybaris, Cyrene, nöjdes icke heller med minnesmärken, utan uppförde s. k. skattkamrar, Sikyon en hel och hållen af koppar, för att der uppställa gudarnes bilder samt förvara vapen och redskap för täflings- lekarne. Dessa förblefvo dock hufvudsaken och den förnäm- sta anledningen till konstskapelserna. Periegeten anger icke färre än fyratiotre Zeusstoder, som blifvit resta dels till firande af segern, dels för att försona fel vid täflandet. Af bildsto- der åt segrare, som förevigats i kroppsgestalt, räknade han tvåhundratrettiofyra. Och här täflade icke blott männen, äf- ven barn och qvinnor hade sina regelbundet återkommande lekar. Täflingskampen för gossar i de flesta af männens le- kar gick högt upp i tiden, och gammal var äfven de helle- niska jungfrurnas täflingslek. Denna, som bar namn af ”he- räer?” och var helgad åt Here, sades vara instiftad af Hip- podameia till åminnelse af hennes förmälning med Pelops. Den bestod blott i kapplopp, dervid flickorna sprungo med lösthängande hår i en kort, till knäet gående chiton. De voro delade efter åldern i tre flockar, och segrarinnorna hade rättighet att få sin målade bild uppsatt i Heres tempel, hvars sexton föreståndarinnor voro prisdomarinnor vid denna 116 täflan. I detta Heräon, äfvenledes i dorisk styl, samlade sig sålunda ett bildergalleri, som hvad qvinlig skönhet vidkom- mer väl aldrig får sin like +). I förbigående blott må nämnas att i samma Heräon förvarades denna Kypselidernes berömda kista, åt hvars bildsniderier Pausanias egnar två och halft kapitel. Slutligen må ännu nämnas ett talrikt slag af min- nesmärken, som samlade sig i och omkring Altis, i det att många utmärkta män i Hellas och Rom förskaffade sig graf- städer här bland de stora nationalminnena, i hvilka grafvar på de gamles sätt nedlades, jemnte urnan med den aflidnes aska, vapen och kostbarbeter af alla slag. Så länge hedendomen varade, stod all denna herrlighet upprätt och till det mesta oförkränkt. De rofgirigaste ro- merska prokonsuler skyggade tillbaka för ett helgerån på denna ort; Mummius, som ödelade Korinth, behängde Zeus- templet med bronssköldar. De romerske imperatorerne, som eljes fylde Rom med plundrade verk, skonade denna lund och ansågo sig behedrade genom att deras bilder der upp- stäldes. I Zeustemplet hade Augustus en bröstbild af bern- sten, åt Trajanus hade hela Hellas, åt Hadrianus det achai- ska förbundet der uppstält deras bilder. Pausanias, som vand- rade här på Marcus Aurelius” tid och lyssnade till exegeter- nes minneslexor, hade icke många förluster att uppteckna. Man känner endast få menniskor i hela hedendomen, som voro nog fräcke att öfva öfvervåld i Olympia; eleern Sambi- kos är en, som på en tid af stor förvirring, under Philip II:s af Macedonien regering, af idel förstöringslust sönderslog ett och annat och derför straffades med ett år långa, så svåra marter, att man derefter plägade ordspråksvis yttra: ”du lider x) Heräon är återfunnet, berättar ett telegram i Zeitschr. fär bild. Kunst, Kunst-Chronik d. 14 juni; några kolonntrummor och stycken af cellans mur stå ännu tre till fyra och en half aln upprätta på grundvalen, och att ruinen är den rätta bevisas otvifvelaktigt af den ungdomliga Hermes med den lilla Dionysos på armen, som Pausanias tillskrifver Praxiteles. För öfrigt synes cellan blifvit väl tömd, endast en romersk drägtstaty låg der jemnte Hermes; af de målade porträtten naturligtvis intet, i 117 förskräckligare än Sambikos”; Nero är en annan, som vid det han lät uppföra den teater, på hvilken han skulle täfla i citherspel, betygade sin fräckhet genom att låta kasta de herrligaste stoder i kloakerna. Men när kristendomen hade beröfvat nationallekarne den religiösa grunden och dermed den rätta betydelsen, upp- hörde Olympia att vara den helleniska bildningens lustgård afskaffades lekarne såsom förkastliga hedniska öfverlefvör, sedan de fortgått oafbrutet i nära 1200 år; man räknar år 394 som den sista olympiadens sista år. Derefter gingo konstverken till bästa delen samma väg som Pheidias Zeusstod; de fördes "att pryda detta Konstantinopel, som fick sin uppkomst på en tid, hvilken var så orkeslös, att han ej förmådde sjelf skapa sin prakt, och som sålunda från början lärdes att växa på andras bekostnad. Af de återstående bildverken gick en stor del till det kejserliga myntverket, och äfven den omständigheten att så mycket af det herrliga 1 Olympia var af brons och hade värde äfven för barbarerne, minskar storligen utsigten vid gräfningen, Både behofvet af prydnader och behofvet af brons kunde det nya kristna kejsaredömet tillfredsställa här bättre än annorstädes, ty skatterna i Olympia voro icke | mågon stads eller stats tillhörighet; de stodo der utan egare, | | | | | | sedan det hedniska Hellas upphört att finnas. I Athen, i Rom, i Alexandria fans alltid en styrelse och en befolk- ning, som kunde hänga fast vid det gamla, här var allt nu- mera öde och tyst. Det är derför också troligt att fynden af större plastiska verk skola inskränka sig till sönderbrutna marmorbilder, som voro af sådant underordnadt värde, att de icke ansågos förtjena en plats i kejsarstaden, eller ock voro så fästade vid byggnaderna, att de icke utan svårighet kunde nedtagas. Men icke förty är de tyska forskarenes föresats att icke afstå förr än hela Altis är rensadt, högeligen lofvärd, först och främst för den belysning, som derigenom kan vinnas be- träffande arten och förloppet af förödelsen. Sedan lekarne upphört och bortförandet af konstskatterna försiggått, faller 118 öfver det solbelysta Olympia en sådan natt, att man hittills känt om dess öde stort ingenting. Jag vet icke om hos de byzantinske skriftställarne namnet ens förekommer mer än par gånger. Utom af presterne, tempeltjenarne och väktarne beboddes Olympia blott af det nämnda värnlösa marmor- och bronsfolket, och sedan de nu alla skingrats, tog naturen vid med sitt tysta och oaflåfliga värf. Redan de hittills vunna gräfningsresultaten ge intressanta vinkar om huru detta fort- gått. Medan Zeustemplet ännu stod upprätt i all sin prakt, hade orten så länge varit öde lemnad, att vinden och kan- ske äfven Alfeios” öfversvämningar hopat på tempelgolfvet ett tjockt lager af grus, såsom man funnit af de nedfallna fragmenten; Herakläs-metopen i pronaos låg tre qvarter öf- ver golfvet. Då de skyddande vallarne icke mera vid- madgthöllos, fingo Alfeios och Kladaos fritt spelrum. De båda flodgudarne, som så länge åskådat hellenernes lif i all dess friskhet och fägring, trädde till och gjorde likt sörjande fränder den hädangångne den sista tjensten. Visserligen togo de med sig, särdeles ur de utmed vallen belägna grafstä- derna, ett och annat mindre föremål, som återfunnits i deras bäddar, men genom sina årliga öfversvämningar afhöllo de barbaretne från hela den lägre delen af lunden. Hvad de så- lunda höljde under bårtäcket, hvilket på sina ställen nått en tjocklek af 7!/, fot, kan anses jemnförelsevis bevaradt åt ef- terverlden, medan allt af byggnader, bildverk, kolonner, alta- ren, postament, som icke nåddes af jordlagret, fallit offer för tidens tand eller för barbarerne. Hvad sjelfva Zeustemplet vidkommer, har blottandet af dess ruiner gjort det temligen säkert, att det icke gått under för menniskohand, icke ens för naturens vanliga förstöringsarbete. De gamle bygde så att verket trotsade seklerna och åtminstone sådana barbarer, som icke kände krut och dynamit. Ser man nu huru vid templets sydsida de gigantiska kolonnerna ligga söndersprung- na i en skön och jemn rad, liksom fallna tillsammans från den vacklande grunden, så är det tydligen någon ovanlig naturkraft, som störtat dem ned. Zeustemplet föll sannolikt vid någon af de jordbäfningar, som skakade Grekland samti- 119 digt som vestromerska riket gick under. Och innan ännu de dervid nedfallna tempelbilderna hunnit öfvergrusas, hade de barbarer af okänd stam flyttat in på platsen, som släpat mar- morstoderna till den konstlösa mur, med hvilken de söder om templet sökte skydd mot floden, och till de kojor, i hvilka de bodde på nordsidan. En viss utveckling synes sedermera detta nybygge bland tempelruinerna hafva uppnått, om det är dess kyrka, hvars grundval blottats något vesterut. Det är en treskeppsbasilika uppförd af murtegel; till att an- vända tempelruinens stora qvadrer och kolonntrummor kände sig väl nybyggarne icke ega krafter.") Men äfven på amnat sätt erbjuder gräfningen ett stort historiskt intresse. Hvad man med visshet kan vänta sig är inskrifter och votivföremål, som skola belysa mången detalj i den grekiska historien. I humusjorden äro öfverallt in- sprängda terracotta och mindre bronssaker. Der så mycket större fans att plundra och förstöra, lät man nog det mindre bli qvar. Äfvenså får man vänta sig att af postamenten, altaren, minnesvårdarna mycket qvarstår, liksom byggnader- nas grundvalar under grustäcket. Utåt den gamla Altismu- ren har man nyss frigjort aderton stycken postament af rekt- angulär eller qvadratisk form, enligt inskrifterna bestämda för romerska kejsares festskänker, fyrspann, tripoder eller statyer. Redan har man lagt i dagen början af de gångar, som slingrade sig genom Altis, ty ehuru träden äro borta, betecknas gångarne tydligt af än ett altare, än en grafvård, än ett postament, på hvilka man ännu läser inskrifterna all- deles så som Pausanias läste dem. Man kan dela Curtius” förhoppning att genom denna utgräfning skall uppstå en hel- bild af grekiskt lif, sådan ingen annorstädes kan vinnas. Med den gamla periegetens till hjelp skall man åter kunna +) Basilikans ruiner hafva sedan blifvit fullständigare rensade, och har den kristna kyrkan befunnits bygd på ett antikt underlag, en låg rektangulär mur af finhuggna qvadrer och okänd bestämmelse. Man har tillsvidare antagit den för Hippodameion, Zeitschr. för bild. Kunst, Kunst-Chronik, d. 2 Maj 1877, 120 företaga vandringen genom Olympia, och om man helst litet förmår drömma dertill, skall man derunder kunna dela den beundran, med hvilken han skref i sin annotationsbok: ”Hel- las erbjuder för ögat och örat många beundransvärda ting, men det högsta religiösa intresse anknyter sig vid mysterierna i Eleusis och festen i Olympia”. Och med dessa ord kan jag icke sluta, utan att göra en reflexion. Då en af samtidens mägtigaste regeringar. gör det till sin angelägenhet att uppgräfva ett litet folks lekplats för 2000 år sen och hela den bildade verlden följer detta förehafvande med spändt intresse, sker väl detta blott af lärda griller och är väl öfverhufvud vårt intresse och vår vördnad för den grekiska bildningen blott en nyck, som på ett oförklarligt sätt fortsätter sig genom seklerna? Denna återuppdagade lekplats och hvad Pausanias yttrade derom synes mig i väsendtlig mon förklara den grekiska bildnin- gens öfverlägsenhet och den tjuskraft, den följaktligen öfvar. Ty på sina lekplatser, främst i Olympia, utvecklade hellenen hos sig den friska och spänstiga kroppslighet, som blef bä- raren af en visserligen ock stor andlig begåfning, här lade han grunden till den handlingskraft, med hvilken han i hi- storien fylt långt flere blad än mångfaldt större nationer, till den tankekraft, med hvilken han spanade i vetandets rymder icke blott för sig, men ock för kommande tider, och till den fantasikraft slutligen, med hvilken han förädlade i sina konstverk den natur, han redan i lefvernet danat liffull och harmonisk. Att nationallekarne hos hellenerne öfvade detta inflytande kan icke betviflas, så litet som det kan an- ses för en tillfällighet att det moderna folk, som i handlings- kraft kommer de gamla närmast, är det enda som förstått att ge sina lekar en offentlig och mnationel betydelse. Men att nationallekarne hos hellenerne buro så ojemnförliga fruk- ter, berodde derpå att de för dem egde ännu en annan och djupare betydelse än sporten för engelsmännen. Det var de goda gudarne, som instiftat dem, efter deras föredöme, till deras ära, i deras hägn firades de, och derför verkade de ock så genomgripande och välsignelserikt. Långt ifrån att 121 i dyster asketism lägga bann på det lekamliga, eller af hög- färdig intelligens anse kroppens utbildning for något lumpet och underordnadt, eller i bästa fall betrakta den som lämp- lig för sysslolös sport, helgade hellenen sina lekar åt gudarne och gaf derigenom åt kroppens utbildning en religiös bety- delse; han tänkte som Pindaros sjöng: ”från gudarne kommer visdomen, tungans redobogenhet och styrkan i armen”. IV. Några blad ur jordbrukskemins historia. Af A. E. Arppe. Det är bekant, att de kemiska forskningarna lemnat vä- sendtliga bidrag till den utvidgade kännedom om naturen och dess verkningssätt, som i så hög grad utmärker det 19:de seklet framför föregående tidehvarf. Dessa forskningar hafva nämligen icke blott lyckats bringa i dagen en oändlig mång- fald af nya föreningar, former och företeelser, att lägga en allt djupare och säkrare grundval för uppfattningen af desam- mas väsende och systematiska samband; de hafva äfven dessa på kemins område utförda undersökningar, ju mera de framskridit, dragit industrins praktiska yrken in i en krets, der de, åtminstone delvis, träffas af vetenskapens ljus och ej mera lika lätt som förut kunna förvillas af skenet från på måfå gjorda rön och utan erfarenhetens ledning uppstälda förslagsmeningar. Mera än måhända på andra yrken har kemin utöfvat inflytande på jordbruket: i det hon der infört klarare be- grepp om vextnäringen, har hon med detsamma gjort jord- bruksvetenskapens vigtigaste del beroende af sina forskningar | och framsteg. Detta kemins inflytande har isynnerhet under de sista | decennierna varit märkbart och framträdt såsom en under | våra ögon för sig gående omgestaltning af jordbrukets ke- - miska läror. | Hvem känner icke åtminstone hufvuddragen af den re- | form, som går och gäller under den frejdade Liebigs namn? | Mindre kända torde deremot reformens förelöpare vara, min- | dre bekanta deras ansträngningar för samma frågors lösning, | 123 mindre bekant med ett ord det grundläggningsarbete, hvarpå Liebig uppförde sin beundransvärda jordbrukslära! Vår tids vetenskap, som med hvarje dag riktar sig med nya upptäckter och skördar nya lagrar, bekymrar sig kanske mindre, än tillbörligt vore, om föregångarenas flit och möda och gör sällan rättvisa åt deras framgångar. Det är dock i deras forskningar, som" fröet bör sökas till de vetenskapens frukter, hvaröfver vår tid fröjdar sig; likasom våra förfäder hafva del i de skatter, vi hemta från våra odlade fält, så hafva vi dem äfven alt tacka för det väsendtligaste i vårt vetande, för den rika massa af erfarenhetskunskap, de till oss öfverlemnat. I alla fall är det dock blott med stor tvekan jag för- dristar mig att vid detta solenna tillfälle föredraga några blad ur jordkrukskemins förgångna dagar, från de tider, då denna vetenskap gjorde sina första försök att ställa läran om vextnäringen på en fastare grund och för vextodlingens ändamålsenliga bedrifvande sökte finna någon ledtråd i det mörker, hvari okunnighet, vidskepelse och fördomar insvept detta vigtiga och betydelsefulla yrke. Jordbruks- eller Agrikulturkemin är en vidlyftig veten- skap. De blad jag derur valt till föreläsning för i dag, be- handla de olika åsigter, som under tidens lopp velat göra sig gällande angående en för jordens odling synnerligen vig- tig fråga. Men för att vinna nödvändig begränsning för äm-. net och derjemte måhända äfven väcka för det samma något deltagande hos ärade åhörare har jag såsom källa för fram- ställningen hufvudsakligen begagnat den litteratur, hvarur vi här i landet alltid hemtat och fortfarande hemta vårt ve- tande i jordbrukets läror, nämligen den svenska jordbruks- litteraturen. Denna litteratur är rik och aktningsbjudande: det är en källa, som troget återspeglar de under olika bild- ningsskiften hos de stora kulturfolken vexlande lärorna, men tillika öfverflödar af ymnig erfarenhetsvisdom, trägen forsk- ning och en djupt fosterländsk sedlig stämning. Inom det område af naturforskningen, som vi sålunda beträda, är det en fråga, som ljuder högt öfver alla andra, 124 en fråga, som en gång besvarad, ständigt dock fordrar ett nytt svar. Denna fråga lyder helt enkelt så: Hvad är or- saken till jordens fruktbarhet? De oaflåtliga sträfvandena att finna nyckeln till denna gåta kunde man betrakta såsom en slående bekräftelse på den gamla satsen, att menniskan ej lefver af bröd allena! Det är ej nog för odlaren, att fröet, som utkastas på fältet, gror, skjuter upp och går i ax, ej nog, att den mogna frukten inbergas och skänker honom riklig ersättning för hans arbete: från de rikaste skördarna riktas tanken upp till de makter och krafter, som gifvit honom dem. Han frågar derföre begrundande, hvar ligger orsaken till det öfverflöd, som utbreder sig för honom? och då en annan gång hans förhoppningar slagit fel, dröjer han ej heller att söka någon grund och orsak dertill, nå- gon förklaring af hans ansträngningars olika utgång. Käns- lan kan tillfredsställas med en hänvisning till gudamakters omedelbara inverkan eller personliga ingripande i hans arbete; men från gudamakterna är steget ej långt till naturkrafterna och man finner snart i solens ljus, i den olika fördelningen af värme och köld, af torka och väta, i jordmånens olika beskaffenhet nära till hands liggande forklaringsgrunder för den olika grad af fruktbarhet, olika jordstycken förete. De gamla Romarena, som upparbetade jordens bruk till en hög grad af fullkomlighet, hade ej några vidlyftiga jordbruks- teorier; deras praktiska reglor voro deras hela teori och denna teori var säker. Men de gamlas visdom försvann, de- ras praktiska erfarenhetssatser råkade i glömska och undan- trängdes af de oklaraste föreställningar om sammanhanget emellan orsak och verkan. Den ifrån allt samband med verkligheten bortryckta eller förryckta verldsåskådning, som under medeltiden vann insteg i menniskornas sinnen, verkade äfven derhän, att jordbrukets ännu föga utvecklade läror drefvos in på vidskepelsens dunkla stigar, der görande de underbaraste irrfärder. Jordbrukaren är egentligen en natur- forskare 1 stort: hvarje dag möter han spörsmål, som han söker besvara; men då han gör detta utan tillräcklig insigt om naturens verkningssätt, synes han mer än andra dödliga 125 vara hemfallen åt öfvertrons och vidskepelsens irringar. I den äldsta jordbrukslitteratur, som i nyare. tidens början i 15:de och 16:de århundradet såg dagen, uppträder denna mångsidiga vidskepelse, denna oklara uppfattning af natur- företeelserna i hela sin vidunderliga gestalt; den bibehåller sig oförsvagad genom det 17:de århundradet, aftager i det adertonde, men är ingalunda ännu i våra dagar utslocknad i folkens tro, om den ock ur litteraturen redan blifvit bann- lyst. -—— Må det ursäktas mig, om jag på dessa jordbrukslä- ror anför några prof: i förbigående dock påminnande om det anmärkningsvärda förhållande, att läkarevetenskapen, såsom varande den äldsta naturforskning, på utbildningen af jordbruks- teorierna i äldre tider haft ett visst inflytande, märkbart redan deraf, att jordbruksvetenskapen upptog en mängd medicinska föreställningar och uttryckssätt. Den ofruktbar vordna jorden betraktades som en sjuk, hvilken skulle undergå medicinsk behandling; åkerfälten klassificeerades efter deras temperament och härvid gjordes i främsta rummet afseende på deras varma eller kalla, deras torra eller fuktiga komplexion och kuren rättade sig derefter. Jorden, för att vara bördig, måste i detta hänseende rätta sig efter sädens beskaffenhet, ty äfven säden hade sina motsvarande temperament: rågen och hafran t. ex. voro torra och varma, hvete var varmt och fuktigt; och som lika trifs bäst med lika, borde jorden redas och besås i enlighet med detta förhållande. Men äfven på många andra omständigheter måste noga aktgifvas: så var den bä- sta tiden att så emellan nymåne och första qvarteret, på en dag, då månen är i skorpionens, kräftans eller fiskarnes tec- ken, ty dessa äro kalla och fuktiga tecken; eller en dag, när månen är i tvillingarna, vågen eller vattumannen, i Ju- piters, Venus” eller Saturnus” timmar. TI allmänhet yrkades, att hvad som skall vexa i stjelk, bör sås i ny, hvad som skall vexa i rot, skall sås i nedan. I de äldsta jordbruksskrifter inom svenska litteraturen hyllas dessa. mystiska läror utan tvekan. Gamble Grefve Pehr Brahe i sin Oeconomia eller Hushållsbok för ungt, ade- ligt folk och Johan Risingh i sin Land-Book gifva många 126 råd, huruledes åkermannen vid alla sina förehafvanden bör noga akta på ny och nedan och spara ej på andra föreskrif- ter i samma anda: så säger Risingh, att trän bäst böra plan- teras och flyttas in medio Septembri ad occasum Pleiadum, att en mängd kryddgårdsvexter — näst Guds verkan och välsignelse — blifva frodiga, om fröna tre nätter å rad stö- pas i frisk och åter frisk mjölk, förr än de utsättas. Mer än annorstädes framträda dessa fantasier i den tidens namnkunnigaste -hushållsbok, nämligen Joh. Coleri Oeconomica, som i Tyskland utkom i slutet af 16:de årh., men ännu 100 år derefter ansågs äga det klassiska värde, att den till svenskan öfversattes och upplefde ett par upplagor. Här hafva de öfvernaturliga jordbrukslärorna utbildat sig till tro på de enfaldigaste trolldomskonster; vill man t. ex. skydda sin utsådda säd för foglar, så bör man sätta en svart groda i en ny kruka och gräfva henne i jorden; koraller skydda åkern för spökeri och stjernornas onda aspekter, m. m. dy- likt, hvilket allt dessutom på fullt allvar försvaras mest med åberopande af äldre författares utsagor; blott sällan kallas egen erfarenhet att vittna. Märkvärdigt är, att i början af 18:de århundradet, då de astrologiska grillerna och tron på stjernornas inflytande mer och mer kommo i vanrykte och af många betecknades såsom vidskepelse, icke dess mindre tron på trolldom och djefvu- lens onda konster bibehöll sig. Ett högst oväntadt bevis härpå möter oss i den eljest förtjenstfulla Fullständiga Syven- ska Hushållsbok, som 1736 utgafs af kyrkoherden Beiner Brooc- man. Förf. menar, att den af några uttalade åsigt, att troll- dom endast vore ett apspel och klent förstånds dåraktiga inbillning af många lärda och kristliga lärare blifvit refute- rad och till skam vorden. ”Ty, heter det, det är, Gudi kla- gadt, mer än visst och sannt, att djefvulen genom sina verk- tyg både kan skada och ofta skadat menniskorna och hus- folk till deras lif, åker och boskap”, hvarefter anföres huru- ledes förf. 1694 i Dorpat med egna ögon såg en hexa för dylika konster blifva lefvande bränd. Hvad de astrologiska reglerne vidkommer, så råder förf. visserligen ingen att binda sig vid dem, såsom varande opålitliga, men visar sig dock sjelf temligen insnärjd i dem. — Med afseende å det som nyss amfördes angående jordkroppens sjukdomar, må nämnas, att Broocman icke tror, det jorden kan förlora sin fruktsam- het genom ålderdomskräntpor, utan anser våra felslagna skör- dar härröra af menniskans oförstånd och dessutom med Guds tillstädjelse genom djefvulsk trolldom förorsakas. Under sådana förhållanden och då sådana åsigter voro gällande, kunde ej gerna någon verklig naturforskning vinna msteg inom jordbruket. Djefvulen beherrskade alla sinnen. Han allena representerade, såsom en tysk förf. sagt, hela naturforskningen. Den som gjorde några framsteg deri, an- sågs bedrifva djefvulskonster och stå i förbund med den onde. Emellertid begynna dock i början af det 18:de årh. sundare åsigter, fastän såsom flyktiga tankespel, att här och der framskymta. Man talar om sältan såsom väsendtligen bidragande till jordens fruktbarhet och man begynner ana, att en väsendtlig orsak till jordens bördighet måste ligga i jordmonernas beskaffenhet. Man finner först denna orsak vara ett salt och bestämmer det snart närmare såsom nitrum eller salpeter, en upptäckt, hvaraf charlataneriet genast sökte draga fördel: man framkom med en mängd hemlighetsfulla medel, som skulle ega en underbar förmåga att öka jordens bördighet: man trodde på deras verkan med samma tillför- sigt, fastän med mindre skäl, än man i våra dagar tror på de artificiella gödningsämnena. Så berättar Broocman, att han begärt kungl. privilegium att trycka sin hushållsbok ”på det ej någon måtte fördrista sig att eftertrycka de Arcana | oeconomica, som han sig med stor flit och otrolig kostnad skaffat”. Dessa Arcana, som äfven kallades multiplikations- medel, innehöllo vanligen aska, kalk och genom förruttnelse åstadkommen salpeter, hvarpå gjordes ett afkok, hvarigenom erhölls en tjock brun olja, såsom det rätta oleum vegetabile; | dermed skulle säden stöpas. Det slogs på de till utsäde be- | stämda frökornen, såsom man slår ”bomolja på sallat”, säger | | | EN 128 Broocman och dess förespeglade verkan liknade verkligen trolldom. Då emellertid den åsigt mer och mer vann insteg, att sältan är modren till all fruktbarhet, må det här påminnas derom, att denna lära, då den i” början af det 18:de årh. framträdde, icke mera var alldeles ny. Redan i slutet af 16:de årh. hade den snillrika franska naturforskaren Bern- hard de Palissy utvecklat densamma och om vextnäringen och orsaken till jordens fruktbarhet uttalat åsigter, som stodo vida framom hans tids oklara åskådningar. Han visar, huru- ledes alla vexter, då de förbrännas, qvarlemna en aska, hvil- ken innehåller de salter, vexterna ur jorden upptagit: ty all jord innehåller en mängd salter; han visar vidare, huruledes askan, påförd åkern, ökar dess vextkraft och återgår i vex- terne, derifrån den erhållits. Det är således nödigt, att åt jorden återgifva så vidt möjligt, hvad man genom -skörderna från den tagit. Gör man det icke, beaktar man ej noga alla utvägar att hålla jorden i full vextkraft, så drifver man ett åkerbruk, som går ut på att plundra jorden och leder till dess utarmande. Dessa okunniga och otacksamma plun- drare fördömmer Palissy iika strängt, som någonsin den ce- lebra reformatorn af vår tids jordbrukskemi det gjorde, då han slungade sin bannstråle mot tidens ”Raubwirthschaft”, ett ord som nästan synes vara bildadt efter det af Palissy i samma mening begagnade uttrycket ”meurtrisseurs”. Sin här i korthet antydda lära utvecklar Palissy — och det för trehundra år sedan — så utförligt och bevisande och på ett så anslående och snillrikt sätt, att man ej nog kan förundra sig öfver den ringa uppmärksamhet, man fäste der- vid." Den hade dock kunnat tjena såsom grund och början till en ny och riktig lära om vextnäringen, men tiden var ej inne för en så radikal reform, och när man betänker, hvil- ket motstånd samma läror rönte, då de par hundra år se- nare åter förkunnades, så finner man det förklarligt, om man ej genast insåg deras fulla betydelse, om också derigenom ej förklaras, att man helt och hållet förbisåg dem, såsom fallet verkligen tyckes hafva varit. Ett sekel förgick, ett 129 annat hade redan betydligt framskridit, då såsom antyddes, samma idéer och tankar begynte vakna till lifs igen — då saltets och askans stora betydelse vid vextnäringen åter be- gynte framhållas af alla bättre författare i jordbruket. Inom den svenska jordbrukslitteraturen se vi denna åsigt tidigt nog, åtminstone antydningsvis uttalas. Den gamle FBisingh visste redan 1671, att ”sältan är modren till all fruktbarhet”, men blott på grund af dess förmåga att skydda för förskämning och förruttnelse; han visste äfven, att aska och kalk bidraga till att bringa en våt grund till dess rätta bördighet — hvil- ket allt han af egen erfarenhet inhemtat. Broocman åter amser fruktbarheten härröra af en koncentration af saltaktiga och nitrosiska partiklar, som utlakade med vatten lemna den ofvannämnde oleum vegetabile eller någonting dylikt. I den af Magnus Stridsberg år 1727 utgifna grundliga kunskap om svenska åkerbruket, en liten skrift med lång titel och ännu längre företal, författadt af hans gynnare ba- ron Edmund Gripenhjelm — i detta arbete heter det äfven, att jordens fruktbarhet intet annat är, än en öfverflödig ve- getabilisk olja eller oljaktigt saltbister med små subtila jord- gran bemängd, som underhålles uti sand och lera med flera jordarter. Örter och trän hafva sin näring icke af blotta vattnet, såsom en del naturkunniga påstå; men när vattnet i luften, förr än det genom regnande nedfaller, blir tempere- radt med det ifrån jorden uppstigna dammet och i jorden sedan coaguleradt med dess saltiga fetma, då kan deraf ge- nom vädrets och värmens drift formeras en vexande ört. — Det framhålles vidare, hurusom vexterna utmatta jorden och huru derföre ombyte af vexter på samma fält är nyttigt, hvar- emot sående af en och samma säd utmerglar och försvagar jorden — emedan hvarje vext ur jorden utdrager dess egna och rätta saft eller sådana partiklar, som med dess kropp öfverensstämma och qvarlemnar andra, som för andra vexter kunna vara tjenliga. Saltets betydelse för vextligheten framställes dock in- | genstädes tydligare och utförligare än i den af prosten Jacob | Seremus år 1727 utgifna ”Engelska Åkermannen och Fåra- I 9 130 herden”, hvilken han under den tid, han var legationspredi- kant i London efter engelska författare utarbetade. Så är också hvad han om saltets verkan på vextligheten säger, nä- stan ordagrannt öfversatt från en äldre engelsk jordbruks- författare vid namn Evelyn. Allt vårt arbete på jordklimpen, läres det, måste gå ut på att åstadkomma ett salt: ty det är salt, som gifver fäste, vigt och väsende åt alla lefvande och rörliga ting och det uppenbaraste väsende uti alla sammansättningar: det är ett salt, som gifver en så stor kraft till den jord, som blifvit besprängd med aska och beströdd med ben, kött, horn, blod, det är ett salt, som uppväcker den döda jorden, när hon är uttröttad och beröfvad alla sina krafter; det är ett salt, som gör Nilens öfversvämningar och Jamaicas jord så fruktbä- rande. Med anledning häraf har man kallat saltet en terra elementaris, kraften och fästet till allting, det första och sista af elementariska kroppar, ja ock ursprunget och källan till all fruktsamhet; men detta salt är icke vårt gemena salt, ”utan här menar man ett fast finare oljaktigt salpeter, rikt af en lifgifvande balsam, hvilken åstadkommer driften af de jordiska partiklarna upp i vexterna och till hvilket saltpeters samlande sjelfva luften mycket bidrager; ty dessa salpeter- aktiga dunster omkringdrifvas hit och dit utaf vädret och stanna på lösa materier, som den kan emottaga, tills de af regn och dagg insköljas. — BSärskildt utlägges äfven, huru- som i all jord, i mon af dess godhet, är en viss Magnetis- mus, hvarmed hon drager till sig det salpeter och den kraft, som är 1 luften. Men det finnes äfven förutom denna ma- gnetismus ett annat drifvande redskap, som förer jordiska ma- terien uti vexterna och fördelar densamma uti deras besyn- nerliga leder och ådror till deras underhåll; denna drifkraft, förutan hvilken materien i alla tider blefve liggande död i jordens sköte, är vattnet, hvarifrån det än må komma, vatt- net, som alltid innehåller en stor myckenhet af jordiska äm- nen, hvilka drifvas upp jemte vattnet i vexten; — vattnet förflyger till större delen, men de jordiska delarne stanna qvar, och blifver vexten mer och mer förkofrad, allt efter 131 som vattnet mera eller mindre af samma materier innehåller. Vidare är luften ett hjelpmedel till vegetationen; då den näm- ligen af värmen utvidgas, öppnas och utvidgas äfven vext- rören och blifva sålunda skickliga till emottagande af rikare underhåll. I förbigående må nämnas, att Palissy hade un- gefär samma föreställning om vegetationsprocessen och att man utom oljaktigt salt äfven ville finna svafvel såsom vä- sendtlig beståndsdel i den fruktbara jorden, såsom alkemi- sterna redan hade lärt. Sådana åsigter, soth de nu framstälda, tycktes varit de allmännast rådande under förra hälften af 18:de årh. I Sve- rige finner man teorin antagen af den mycket aktade jord- bruksskriftställaren Erik Salander, som i sina systematiska nödhjelpstankar säger, att det som orsakar jordens fruktbar- het är i sig sjelf ej annat än en subtilig och kraftig salpeter med sale alcale tempererad och förenad och dessa begge drifvande ting äro de, som formera sjelfva spiritum mundi, medelst hvilka alla vegetabilier få lif och vext; hvarföre man äfven gjort försök att göda sina åkrar med salpeter och salt, hvilket dock blir kostsamt, utom det att proportionen emel- lan salpeter och salt noga bör iakttagas. — Äfven profes- soren Gustaf Harmens, som 1758 höll föreläsningar i Lund öfver Jordens fruktbarhet och grunden till åkerbruket, be- svarar frågan i hufvudsak på samma vis: värme och luft (eller eld och väder, så som de benämnas) äro enligt hans åsigt de drifkrafter, som förorsaka all rörelse uti kropparnes innersta lönnhåll, derigenom framkalla lifvet och verka till vextlighetens befrämjande i en väl körd åker, hvars verk- sammaste beståndsdel är salpetern. Fullkomligt riktigt heter det, att vexterna äro foster af väder och luft och upptaga den näring, vattnet i förmåga af sin upplösande kraft och fluidité tillför dem. Vattnet är blott ett vehiculum, som för- ser vexterna med sådana partiklar af den fossila jorden, som till deras frodighet bidraga, och mera träffande kan man knappt uttrycka det allmänna förloppet af vextens lifsverk- samhet. Vattnet, heter det vidare, går sin kos, lemnande åt den lefvande kraften, som uti hvarje vext agerar likmätigt 132 delarnas bildande och sammansättning, förmögenheten att in- trycka hvar och en partikel på sitt behöriga ställe. Hunnen till denna ståndpunkt och stadd såsom det tyc- kes på riktig väg, synes jordbrukskemin bort kunna hastigt framskrida till målet och äfven utreda enskildheterna i de riktigt uppfattade allmänna förhållandena vid vextprocessen, isynnerhet hvad beträffar den del, de jordiska, mineraliska eller de s. k. oorganiska beståndsdelarne hade sig vid denna process anvisad. Men i stället för det väntade framsteget inträffade ett baksteg. Läran om”salpeterns betydelse för vextlifvet och om vattnets verksamhet dervid såsom blott ett transportmedel för de jordartade ämnena väckte stark oppo- sition på många håll i Sverige, hufvudsakligen från tvenne, det ena mycket betydelselöst, det andra så mycket vigtigare och för vetenskapens utveckling afgörande. Vid den af Jonas Ahlströmer inrättade Schäferiskola vid Höjetorp i Westergöthland och Skaraborgs län — ”den vackraste ort, som Naturen gett åt Sveriges välde? — säges det — var bland andra såsom lärare anstäld Carl Dahlman Eskilson, en mycket nitisk man oeh särdeles fruktsam för- fattare i många grenar af hushållningen. Hans skrifter och skrifsätt låta i honom visserligen förmoda en själafrände till Haqvin Bager, men hans verksamhet är dock anmärknings- värd, då han troligen är en bland de första, som i Sverige anstälde försök på fältet för att utröna vissa förhållanden, som för jordbrukaren kunde vara af vigt och värde att känna. Väl klagar han, att foglar, höns och svin störande ingrepo i hans experimenter, men hvad som undgick dessa fiender, meddelar han utförligt och samvetsgrannt. En ifrig beun- drare af de gamle klassikerna på jordbrukets område prisar han framför andra Columella och Varro, han står med dem på en mycket förtrolig fot, kallande dem för prinsar och he- dersmän. Denne rationella jordbrukare fördömde nu i grund salt och salpeter, såsom nyttiga för jordbruket, tvertom voro de i hög grad skadliga. Det vore alltför tröttsamt att ge- nomgå hans långtrådiga demonstrationer för att bevisa sin sats. Hufvudsumman är, att ingen beståndsdel i jorden kan 133 | tillerkännas någon större näringskraft än en annan; att sal- peter med vatten framkallar köld och verkar kylande och är i alla hetsiga sjukdomar, såsom alla läkare veta, det förnäm- sta botemedlet, hvarföre man om detsamma svårligen kan säga annat, än att det kyler bort säden, och hvad salt i all- mänhet vidkommer, så visar bibliska historien — likasom många af förf. citerade ställen i bibeln — att salt användes till att ödelägga städer och land, men ej till att göra land fruktbart. Allt hvad man pratat om salt och salpeter såsom nyttiga för vexterna är ”idel lögn”, beroende på oriktiga för- sök, såsom många andra landtmannaförsök, ”hvarmed man tagit sig i kladden.” Den andra och den väldigare motståndaren till de fram- stälda åsigterna om orsaken till jordens fruktbarhet var den frejdade metallurgie och farmacie professorn i Upsala Johan Gottschalk Wallerius. Han hade kommit till den åsigt, att vattnet icke verkade såsom vehikel att tillföra vexterna deras jordiska beståndsdelar, utan att vattnet var vexternas enda verkliga näringsmedel, i det detsamma under vegetationspro- eessen förvandlades till jord. Denna lära utvecklade han först i åtskilliga akademiska disputationer redan 1750 och de föl- jande åren och grundade på densamma det första följdrik- tigt genomförda system i jordbrukskemin, hvilket kom i stör- sta amseende öfverallt i verlden. "Men innan vi något när- mare kunna skärskåda denna lära, är det nödigt att för tids- följdens skuld först beröra några föregående jordbruksteorier och skrifter. Den åsigt nämligen, att de genom vattnet vexterna till- förda mineraliska ämnena vore att betraktas såsom vextnä- ring, föranledde den föreställning, att de ensamt för sig voro tillräckliga att underhålla vextlifvet och att jorden i sitt na- turliga skick innehöll alla materiella vilkor för ständig frukt- barhet. Det var den engelske trädgårdsmästaren Yethro Tull, om genom sin 1733 utgifna skrift, Horschoing husbandry, blef upphofsman till denna äfventyrliga lära: allt berodde på jord- monens fina fördelning, således på dess flitiga mekaniska be- arbetning. Det är ur den s. k. finjorden, som vexterna henita 134 sin näring, och en god jordmon är egnad att nära alla slags vexter; denna lära, som gick ut på att ställa jordbruket på alldeles nya grunder, vann i sjelfva verket många anhängare, äfven bland praktiska jordbrukare, och har äfven i svenska / jordbrukslitteraturen åtminstone en ryktbar representant att uppvisa. Det var den genom sitt tragiska slut allmänt kände lifmedikus hos Konung Fredrik, D:r Alexander Blackwell, som uti en skrift: Försök till landtbrukets bättring i Sverige pla- gierade Tull och utgaf dennes läror för sina egna. Under den politiska förföljelse, för hvilken Blackwell blef föremål och offer, skulle hans jordbruksteori äfven nedgöras såsom ”för riket skadlig, oanständig och otillbörligt djerf.” Det var do- centen i matematik vid Universitetet i Upsala Lars Julius Kul- lin, som ”på anmodan och befallning” åtog sig detta värf och i en afhandling, med titel: Oväldiga Tankar öfver Then af Herr Doctor och Lifmedicus Alexander Biackwell utgifna Trac- tat under namn af Försök till landtbrukets bättring i Sverige, utförde uppdraget med all den hätskhet. man möjligen kunde begära. Han begagnade sig för att krossa sin motståndare af de redan anförda äldre teorierna för vextnäringen och an- litade såsom hufvudsakligt dokument en då nyligen i Tysk- land utkommen prisskrift i ämnet, författad af D:r Kilbel, kungl. polsk medicus i Sachsen, hvarom snart några ord. Emellertid hade den insigt vaknat, att frågor hörande till jordbruket i allmänhet ej kunde ensamt genom resonne- manger och den på fältet vunna dagliga erfarenhet lösas, utan fordrade experiment och på dem grundad systematisk utred- ning. Styrelserna insågo äfven, hvilken stora vigt som låg på denna utredning, såsom innebärande vilkoren för den vig- tiga näringens framskridande. I öfverensstämmelse med den tidens bekanta nyttighetssträfvanden inrättade man vid Uni- versiteterna lärostolar, der ekonomi och landthushållning skulle föredragas — den första redan 1727 i Halle, 1741 i Upsala, 1747 i Åbo, 1751 i Lund; sällskaper för befordrande af jord: brukets ändamål stiftades, de första 1 Dublin och Bern, ve- tenskepsakademierna begynte ej blott i sina akter intaga af handlingar i ekonomiska ämnen, utan utfäste äfven pris och 135 belöningar för besvarande af vissa framstälda, till jordbruks- vetenskapen hörande vigtigare frågor. En sådan prisfråga, utgifven af den kort förut stiftade vetenskapsakademin i Bor- deaux, var den, för hvars besvarande D:r Kälbel erhöll priset. Frågan lydde: Hvad är rätta orsaken till jordmonernas frukt- barhet och svaret utkom 1745 äfven i svensk öfversättning. Det bragte visserligen icke — från vår ståndpunkt sedt — frågan mycket närmare sin lösning, men som det grundade sig på en experimentel kemisk undersökning, ansågs det då för tiden, som om ej fullt afgörande, dock mycket upplysande. Enligt Kiälbels mening hemta vexterna sin näring från jorden, förmedelst vattnet, som upplöser fina jordaktiga delar och blandar sig så noga med dem, att jorden och vattnet tillika kunna gå in genom rötternas gångar och rör. Ju mera en jordmån innehåller af den fina oeh upplösliga delen, desto fruktbarare är hon; den ofruktsamma innehåller litet eller intet deraf, så framt hon icke med konstiga medel dertill för- hulpen varder. För att bevisa detta utförde Kiälbel en jord- analys på det viset, att han med kokhett vatten utlakade olika jordarter, dervid alltid en större mängd löste sig, ju fruktba- rare jorden var. Om lösningen, som, intorkad till extrakt, benämndes magma unguinosum, säges blott, att den innehöll 1 del salt och 5 å 6 delar fin fetaktig jord; men den fet- aktiga jorden är icke verkligen fet och oljaktig, utan inne- håller blott ämnen till frambringande af fett och olja. Tallen t, ex., som vexer på torr sand, innehåller dock olja och kåda, hvilka ämnen eridast genom luftens medverkan kunnat fram- alstras; om det salt, som ingår 1 lösningen, säges, att det är af olika beskaffenhet i olika jordmoner: det består af salpe- ter, sal alcali, ett sal neutrum och vanligt koksalt. Saltet verkar egentligen för att lätta upplösningen af den feta jor- den och således medelbarligen till jordens fruktbarhet — lika- som det är solens värme, som hjelper till att drifva upp saf- ten i vexten och något hufvudämne derstädes genom sin ver- kande kraft förer vexternas åtskilliga delar i tillbörlig ordning. De för de ekonomiska vetenskaperna — såsom man då kunde kalla naturalhistorie och kemi — vid Åbo Universite- 136 tet nyss inrättade lärostolarna innehades, såsom kändt, för hundra år sen af tvenne utmärkta och mycket berömda män : Pehr Kalm och Pehr Adrian Gadd voro hvardera nitiske för sin sak och flitiga skriftställare i alla möjliga ekonomiska ämnen — Kalm dock företrädesvis upptagen af naturalhistori- ska resor och arbeten, Gadd egnande sig mera åt forskningar på det rationella jordbrukets område. Hans förtjenster på detta fält skola ej så lätt glömmas och hans Försök till en systematisk Inledning i Svenska Landtskötseln är ett arbete, som ännu med nytta och nöje kan läsas. Arbetet utkom emellan åren 1773 och 1787 i tre delar, ehuru ämnadt att utgöra sex, af hvilka den 5:te, Förf:s landsmän till tjenst, skulle på finska författas. Redan 1763 hade han utgifvit i disputationsform ett arbete med titel: Åkerbrukets Kemiska Grunder, i hvilket han uttalade alldeles andra åsigter än dem någon tid förut Wallerius i Upsala förfäktat, ja, en disputa- tion, som 1764 utkom om vattnets förvandling till jord, syn- tes vara rent af riktad emot hufvudsatsen i Wallerius” lära om vextnäringen. Gadds åsigter i detta ämne, till hvilka jag strax skall återkomma, angrepos mycket häftigt och temligen oskäligt af laboratorn och kemie docenten i Upsala, Magister Matthias Kewenter, en Wallerii och Linnés lärjunge, samme man, som sednare, blefven svärson till. borgmästaren och ölbryggaren Kyronius, såsom värdshusvärd i Upsala .utminuterade svärfa- drens af Bellman beprisade öl och i denna egenskap blef Riks- dagsman i borgareståndet och oppositionstalare 1786. Hvad han emot Gadd med stort öfversitteri androg, visar sig i all- mänhet vara af ringa betydenhet och nu, hundra år senare, ännu betydelselösare. Det kan vara temligen likgiltigt, om myllan, såsom Kewenter ville, attraherar fetman från luften eller om hon icke gör det, såsom Gadd menade; om fetman finnes i luften obemängd eller blandad med ångor och luftsyror; — om Kilbels Magma unguinosum i utspädt eller konceentreradt tillstånd ingår i vexterna. I alla fall är man dock böjd att i dessa punkter af mindre vigt gifva Gadd rätt och när det sedan blir fråga om hufvudprincipen — eller huru de mine- 137 raliska ämnena komma i vexterna, antingen såsom färdigbil- dade och upplösta i vattnet och derur genom vegetationspro- cessen afskilda — eller om de dervid genom vattnets förvand- ling först frambringas — så finner man lätt, att Gadds stånd- punkt är den enda rätta. Kewenter försvarar emellertid Wal- lerii lära med öfverlägsen säkerhet; jorden i vexterna är ur vattnet icke educerad, utan producerad, det bevisa många för- sök, det bevisar också den omständigheten, att vexterna, om de innehölle verkliga jordarter, vore till föda för menniskor och djur alldeles otjenliga, ty stenar och sand skulle väl in- gen mage kunna smälta, utan de mineraliska jord- och sten- partiklarna, som i djuren äro, genereras af de cirkulerande vätskornas konstituerande delars transposition, då de i sin gång blifvit retarderade eller stagnerat, derföre äro ock aila calculi animalium volatile i eld, så är det ock med det jern, som auctor tror att kan intränga 1 vätskorna, det är der tvert- om productum, icke eductum, Den enfaldiga satsen, att sal- petern ökar kylan i jorden, som vi anträffade hos Dahlman Eskilson, hyllas äfven af Wallerius och försvaras af Kewenter, medan Gadd bevisar dess orimlighet. Den verkliga framtids- tanke, som Gadd uttryckte, då han sade, att kärr och myror äro hos oss verkliga gödselstackar, samlade redan från Odins tid, och hvars riktighet en noggrannare undersökning om kärr- jordens sammansättning på ett så utmärkt sätt bekräftat, för- kastas af hans stränga recensent och betecknas såsom ett pryd- ligt, föga gagnande infall. Af hela recensionen framgår, att Gadd i många stycken uttalat sjelfständiga och sunda åsigter, och den beskyllning för plagiat, hvarmed Kewenter börjar sin kritik, kan med goda skäl tillbakavisas. Det är i sin ordning att här något närmare redogöra för Gadds framställning af vilkoren för jordens fruktbarhet. Han genomgår kritiskt de vigtigaste äldre åsigterna i ämnet och visar deras ensidighet, ”så vida man ej enfaldigt följt natu- rens lagar, utan mera en ogrundad inbillning och förhastade tankar.” Han erkänner ej, att ett eller annat slag af salter skulle hafva förmåga att öka jordens fruktbarhet, anför dock, det han funnit en utspädd lösning af salpeter verka mycket 138 välgörande på vextligheten; lika litet kunna luften och de olj- aktiga ämnena för jordens fruktbarhet uträtta. Han veder- lägger Tulls jordbruksteori, som i början vann mångas bifall, men denna viga och nymodiga åkerbruksteori, säger han, be- styrkes ej af erfarenheten; jorden, om än aldrig så fint be- arbetad, kan ej i och för sig utgöra vextnärimg, tvertom kan en ofta upprepad plöjning utblotta jorden på bördighet. Han finner sig ej heller tillfredsstäld af Kälbels framställning, ehuru derigenom visserligen frågan blifvit satt i större ljus än förut; han förkastar vidare skottländaren Frans Homes 1761, såsom svar på en prisfråga, utvecklade teori, att jordens fruktbarhet, hvaraf vexter hemta föda, består i luft, vatten, jord, salt, olja och eld, förenade i en fixed state eller ett stadgadt fast ämne och gry, tilläggande salpetern och salpetriga syror i luften en mycket stor verksamhet vid jordens förbättring, så att hvarje åker genom tillsats af kalk, aska, mergel o. s. v. likasom borde förvandlas till en salpetergrufva. Men att han förvexlar ele- menternas medverkan vid beredningen af jordens fruktbarhet med sjelfva dess rätta ämne, menar Gadd, är lätt att af- taga. — Han påminner äfven om det pris af 20 dukater, hvar- | med den illystre och högförtjente Grefve Otto v. Mäncehhau- sen uppmuntrade de lärde att besvara frågan om orsaken till jordens fruktbarhet. Grefven kunde visst hafva skäl att vädja till de lärde: ty sjelf hade han uppställt mycket äfventyrliga teorier i landthushållningsmål och alldeles förirrat sig från den redigare uppfattning, som de kemiska och mineralogiska forskningarna redan förberedt. Särskild uppmärksamhet egnar Gadd den då gängse teo- rin om vattnets förvandling till fasta jordartade ämnen. BSjelfva läran är mycket gammal: redan Thales sade, att vexterna äro förtätadt vatten; men den experimentella utredningen härrör från medlet af 17:de århundradet. Van Helmont och Boyle . voro de första som företogo en sådan och kommo till det re- sultat, att det vatten, hvarmed en vext vattnas, förvandlas till jord; direkta destillationsförsök ansågos bevisa detsamma. Småningom utreddes, dock att försöken ej voro med nö- dig omsorg och omtänksamhet utförda och att de ur dem dragna 139 slutsatser voro förhastade; men innan detta skedde, d. v. s. ända till slutet af sista seklet, hade läran om vattnets för- vandling till jord talrika anhängare. Emot dessa kämpade Gadd med mycken bestämdhet, i det han ansåg det vara ut- redt, att allt vatten på jordytan, ej ens regnvatten undanta- get, innehåller jordartade ämnen upplösta, att vattnet är för svegetationen nyttig i samma mon, som det innehåller mer eller mindre af dessa ämnen, hvilka genom destillation också kunna fullständigt afskiljas, då vattnet skall befinnas otjen- ligt till vexters föda. Men om det nu icke är en mineralisk mylla, icke mi- neraliska salter, ej bergfetma eller annat dylikt, som gör fruktbarheten i jordmonerna, hvad är det då? Härtill sva- rar Gadd: den jord, som uppkommit af förmultnade vexter och djur, är det egentliga lifselementet för nya vextgenera- tioner. I denna jordmon känner sig vexten likasom hemma- stadd och då värme och fuktighet tillkomma, finner hon der alla vilkor för sin bergning och trefnad. Men denna trefnad räcker dock ej länge. Myllan ser ut som förut, men har för- lorat sin fruktbarhet, sin närande förmåga! Det måste såle- des finnas någonting annat än endast jord, som i den s. k. matjorden utgör vextens föda. Hvad detta något var, det var ett obekant x för den tidens jordbrukskemister; att detta något just var jordens mineraliska beståndsdelar, ville man icke tro, ty huru skulle mineralier kunna frambringa vexter! Annat var det med de salter och jordartade ämnen, som den vegetabiliska jorden innehöll; de hade redan antagit en med vexten homogen natur, de hade varit inom vexterna förut och kunde åter ingå i nya vexter. På dessa betraktelser om den s. k. matjordens betydelse för vextligheten och de oklara begreppen om de mineraliska ämnenas verkningssätt dervid grundade sig den jordbrukslära, som är känd under namnet humusteorin; namnet uppkom visserligen senare och läran utbildades äfven mera i en annan riktning. Men i alla fall kan man våga det påstående, att Gadd var en af de förste, som stälde sin lära om vextnäringen på umusteorins grund; — och må det nämnas i förbigående, att han härutinnan tyc- 140 kes hafva rönt inflytande af ett arbete om orsakerna till jor- dens fruktbarhet, som 1755 utgafs af Denffer, en prestman i Kurland, hvilken anses hafva varit den förste, som framhöll matjorden såsom vexternas förnämsta och enda näringsmedel, förutsatt att den innehöll salpeter och flygtigt svafvel. Så olika Gadds och Wallerii åsigter om orsakerna till jordens fruktbarhet och dermed sammanhängande frågor äns voro, så sammanföllo de dock i den punkt, att vexternas mi- neralbeståndsdelar icke öfverensstämde med de motsvarande föreningarna 1 mineralriket, hvarföre också dessa senare ej kunde utgöra vextnäring. Enligt Gadd voro dessa minerali- ska beståndsdelar dock färdigbildade dels i vattnet, dels i den s. k. matjorden, hvaremot Wallerius förfäktade den radi- kala satsen, att de uppkomma genom en process, hvarvid vattnet förvandlas till jordartade ämnen. Detta var en skad- lig irrlära, som hemmande inverkade på jordbrukskemins ut- veckling, och det så mycket mera, som Wallerius” hithörande läror öfverallt förvärfvade sig ett utomordentligt anseende; hans ”Jordbrukets kemiska grunder” öfversattes till de flesta europeiska språk och eiterades såsom ett klassiskt: arbete inom jordbrukskemins område. Det var det första försöket att fullständigt och systematiskt tillämpa kemins läror på jordbruket; och då den uppstälda hufvudprincipen var myc- ket enkel och lättfattlig, framställningen dessutom iklädd en ganska behaglig form, låter den stora framgången nog för- klara sig oaktadt arbetets stora brister. I allmänhet sakna- des ännu de analytiska undersökningar, på hvilka ett försök, sådant som det ifrägavarande, bort grunda sig; osäkra hypo- teser måste derföre anlitas, men äfven der exakta undersök- ningar föreligga, fästes ej synnerlig vigt vid dem. Wallerius var i hög grad fast i sina engång fattade åsigter; han för- svarade dem visserligen med skarpsinne, men äfven med en tvärsäkerhet, som tycktes vara döf för alla skäl, hvarföre också i hans skrifter så få spår anträffas af den tidens stora kemiska upptäckter. Hans åsigt om vattnets förvandling till jord kunde möjligen försvaras, då han 1751 först begynte för- kunna den; men 1787, då han utgaf en ny upplaga af sin 141 åkerbrukskemi, var den såsom oriktig redan nog allmänt er- känd; han vidhöll den icke dess mindre; kolsyrans tillvaro såsom ett eget sjelfständigt ämne bestred han likaså, oaktadt allt hvad Bergman och Lavoisier derom bevisat. I full öf- verensstämmelse med denna sin konservatism säger han i för- ordet till nämnda 4:de upplaga: ”Grunderna äro och för- blifva desamma, som de varit, utan annan ändring, än hvad tillförlitliga decouverter vid handen gifvit”; — men det for- drades mycket, för att en decouverte skulle synas tillförlitlig för en man, som ännu 1787 ansåg det vara klart, att vatt- net under sin rörelse i vexten till jord förvandlas och att vegetabilierna hafva alla sina konstituerande delar af vatten och alltså tillika sitt salt och oljaktiga ämne, äfvensom det jordiska; 1751 kunde han till stöd för denna sin åsigt an- föra ej blott den poetiska tanken om vattnets lifvande ver- kan på all vegetation, utan äfven ur Pauli förra bref till de Korinther framhålla, hurusom der ej talas om andra vextnä- ringsämnen efter planteringen, än ”den gudomliga vattningen och välsignelsen”; han kunde då ännu taga till hjelp några gamla experiment, men 1787 hade dylika argument efter Bergmans kritik och Scheeles och Lavoisier arbeten, förlorat allt värde och voro ej mera vittnesgilla. Saknaden af ett säkert analytiskt underlag för teorierna utgjorde hos de äldre jordbrukskemisterna en väsendtlig brist, mycket kännbar äfven hos Wallerius, ehuru han sjelf både på torra och våta vägen hade bestämt vexters sammansätt- ning 1 allmänhet och med reaktionsprof sökt karakterisera sina vsgetabiliska jordarter; denna brist afhjelptes, så godt det den tiden var möjligt, af Räckert i Tyskland och Tor- bern Bergman i Sverige. Samma år som Gadd begynte ut- gifva sin ”Inledning till Svenska Landthushållningen” eller 1773 vann Bergman i vetenskapsakademin i Stockholm det dubbla priset för en afhandling om jordmonernas hufvud- sakliga karakterer och utvägarne att förbättra ofruktsamma jordarter. Han anför reaktioner på torra och våta vägen för kalkjord, magnesia, lerjord och kiseljord, beskrifver huru kolsyran eller luftsyran utdrifves ur kalksten och utreder, att 142 alla dessa jordarter, såsom de i jorden anträffas, böra betrak- tas såsom salter, hvarvid dock beviset för kiseljordens salt- natur blir något haltande; han uppställer svafvelsyran som ett gemensamt reagens eller pröfningsmedel för alla jord- arter: med kalkjord ger den gips, med magnesia bittersalt, med lerjord uppkommer alun, kiseljorden blir utan inverkan, allt reaktioner, som för de skilda jordarterna äro tillräckligt kännetecknande; han visar vidare, huru dessa jordarter enklast kunna från hvarandra afskiljas, om de förekomma blandade med hvarandra, såsom fallet vanligen är. — Sedan frågar han, hvilken betydelse hafva de för vegetationsprocessen, och besvarar frågan sålunda, att vexterna ur jorden upptaga sina mineraliska beståndsdelar och att de innehålla af dem jemt så mycket, som med vattnet kunnat införas i deras kärl. I sammanhang härmed visas fåfängligheten af alla försök, som gå ut på att ådagalägga ej mindre vattnets förvandling till jord, än de i vexterna förekommande jordarternas olikhet med de motsvarande, som 1 jorden anträffas; d. v. s. den vegetabiliska jorden är ej skild från den mineraliska. För att bevisa detta analyserade han askan af sädesvexterna och fann deri kiselsyra, lerjord, fosforsyrad kalk, hvarur han af- skilde fosforn och magnesia, jemförde dem med jordarterna i åkern och fann dem fullt identiska. Vexterna innehålla således de fyra jordarter, som äfven ingå i all fruktbar jord. Vid tillämpningen af dessa förhållanden på jordbruket förordar Bergman först åkerns mekaniska bearbetning och framhåller, huru olika jordmoner passa för olika vexter, huru stort inflytande luft och vatten, värme och köld dervid ut- öfva, och antager, att en åker, som årligen får en regnmängd af 15 tums höjd, borde bestå af 2 delar kalkjord, 1 del ma- gnesia, 4 d. lera och 3 d. kiseljord. Det bristande bör efter denna grund tillföras jorden och hemtas dels ur mineralriket, dels ur vext- och djurriket, hvars qvarlefvor, vare sig att de erhållits genom förbränning såsom aska eller genom förmult- ning, alltid innehålla sådana ämnen, som för vexterna äro behagliga. Svartmylla, 'som är frambragt genom vext- och djurämnens förmultning, har förlorat större delen af sina sal- 143 ter, men innehåller åkerjordarterna förenade med ett oljigt flogiston, d. v. s. brännbart ämne, som är orsaken till den mörka färgen och detonationen med salpeter. Skarpa salter och syror, äfven koksalt, äro skadliga för vextligheten, om de utgöra mera än !/g,, af åkerjorden, äfven alkaliska salter utmatta jorden värre än bränd kalk. Bergman slutar sin berömda afhandling med att yrka på kemiska analysers anställande på olika åkerjordarter: jem- för man sammansättningen af feta och magra, fruktbara och ofruktbara jordmoner, så finner man lätt, huru man bör bringa de utmagrade till ny fruktbarhet — hvarvid man först bör afhjelpa hufvudfelet, sedan bota de andra småningom och ingalunda försmå de fysikaliska förbättringsmedel, som af om- ständigheterna kunna vara påkallade. Den kemiska analy- sen, ehuru hittills föga använd och af jordbrukaren föga känd, säger han, är dock högst nödvändig för att fullkomna och utbilda åkerbruket, detta ädlaste och äldsta yrke, men som alltsedan Columellas tider knappt kan sägas hafva gjort nå- gra anmärkningsvärda framsteg, utan alltid blifvit sig lik, ”emedan konsten förlorat vetenskapen ur sigte.” Genom Bergmans undersökning voro vexternas minera- liska beståndsdelar inledda på god väg att komma till sin fulla rätt igen. Hade man följt den fingervisning, som un- dersökningen onekligen erbjöd, skulle man sannolikt icke be- höft ett trefjerdedels sekel, innan deras betydelse för vege- tationen blifvit fullständigt uppfattad; men endast alltför mot- sträfvigt ville man inse, att just de bland vexternas bestånds- delar, som minst tycktes öfverensstämma med deras natur, voro för deras lifsverksamhet de vigtigaste eller åtminstone sådane, som företrädesvis borde vid kulturen tillföras dem. Jordbrukskemin gick en annan väg: hon arbetade sig in i den s. k. humusteorins- föreställningssätt, som hade sin grund just i den motsatta uppfattningen, eller att lika fram- bringar lika; endast den jord, som härstammar från förgångna vext- och djurgenerationer, kan frambringa nya sådana. Denna | åsigt erhöll i«-slutet af förra seklet ett vigtigt stöd i den min- » nesvärda upptäckt, att vexterna ega förmåga att i solljuset 144 afskilja kolet ifrån kolsyran, och då humus, svartjorden eller matjorden åter är rik på kol, hvilket i luften vid förmult- ningen efterhand förvandlas till kolsyra, låg den föreställnin- gen nära till hands, att kolet för vexterna vore det vigtigaste näringsmedel. Det var Irländaren Richard Kirvan som fram- trädde med denna lära, också han 1 en prisskrift, som han inlemnade till vetenskapsakademin i Dublin, och 1797 till Svenskan öfversattes af professor Anders Johan Retzius i Lund. De enda ämnen, säger Kirvan, som för vexterna och den jordmon, hvari de vexa, äro gemensamma, äro vatten, kolämne, samt åtskilliga. jord- och saltarter; dessa utgöra således vexternas egentliga föda: men för att afgöra hvilken af dessa beståndsdelar för vegetationen eger den högsta be- tydelse, anställer han följande betraktelse: Vattnet ingår i alla vexter; alla dagar upptaga de deraf, under den tid de vexa, vidpass hälften af deras vigt; detta vatten bidrager till deras underhåll endast då det tillför dem jord- och saltpar- tiklar, men jord- och saltpartiklar utgöra en så liten del af vexternas massa, att de ej uppgå till mera än !/,,09 af VEx- tens vigt; kolet deremot är en väsendtlig beståndsdel hos vexterna: de hemta det ur den lefvande naturens alla qvar- lefvor, det tillföres dem i form af kolsyra såväl ur luften som ur jorden och utgör sålunda deras vigtigaste närings- medel. De saltartade ämnena tjena vexterna, likasom dju- ren, mera till krydda än till föda; gips och fosforsyrad kalk tyckas dock vara verkliga näringsmedel, men de s. k. lut- salterna frambringas sannolikt under sjelfva vegetationspro- cessen. De jordartade ämnena, isynnerhet kalk, äro näst kolet de vigtigaste närimgsmedlen; de upptagas ur jorden, som derigenom utmattas och fordrar ersättning för den för- lust hon sålunda genom skördarna lidit. Jordbrukets berömde reformator i Tyskland Albert v. Thaer var en humusteorins anhängare af renaste vatten: för honom är det alldeles klart, att något verksammare medel till vegetationens befrämjande ej kan finnas, än denna pro- dukt af det upplösta lifvet, den förmultnade massa, som vis- serligen icke har lif, men i sig imnesluter material och nä- 145 ring för allt lif, och det är just dess kolhalt, som utgör denna lifsprineip. Humusteorin stod då i högsta flor; det var un- der de två första årtionden af detta århundrade: det var då, eller emellan åren 1804 och 1814, som den frejdade Hum- phry Davy i Royal institution i London höll sina föreläsnin- gar öfver agrikulturkemi och hänförde sina åhörare med ly- sande experiment och snillrika idéer, allt i humusteorins anda, utan att dock förbise vigten af vexternas mineralogiska äm- nen, såsom ingalunda tillfälligtvis ingående i dem; det var då, som humus prisades som odödlighetens frö, såsom den allmänna vest utan vextens bygnad och inrättning, hvilken på sig bär och närer alla öfriga vexter, likasom blomknop- pen bäres och näres af stammen: det var då som Berzelius först uppträdde till försvar för denna teori, hvilken han un- der heta strider sedermera alltid blef trogen. Men huru litet utvecklade begreppen om vextnäringen då ännu voro, derpå lemnas just i Berzelii första hithörande afhandling, införd i K. Landtbruksakademins handlingar 1813, ett mycket slående bevis. Han omtalar, att vetenskapsakademin i Berlin till besvarande utgifvit en prisfråga så lydande: Af hvad art äro de jordartade beståndsdelarna hos inländska sädesslag? Behöfver vexten från jorden upptaga dessa eller producerar hon dem sjelf i kraft af sin organisation? Denna vigtiga fråga besvarades af Schrader, som beviste, att vexterna producera sjelfva den jord, man finner i deras aska. Berzelius finner sva- ret ganska nöjaktigt, upptäckten högst vigtig, försöken be- visande, och det för våra ögon så orimliga resultatet, att ra- dikalerna af kali, kalk, magnesia, lerjord, samt metallerna jern och mangan frambringas af vegetationsprocessen, ännu 1813 antagligt. Han var dock icke ensam om denna för- åldrade åsigt: ansedda kemister hyllade den ännu några år sednare och så sent som 1840, då vetenskapssocieteten i Göttingen utgaf sin berömda prisfråga om de mineraliska ämnenas uppkomst i och betydelse för vexterna, hvilken slutligen ledde till gåtans lösning, hade alla tvifvelsmål i detta afseende ännu ej försvunnit, 10 146 Berzelius är visserligen böjd att antaga, det vexterna äfven skulle ega förmåga att af luft och vatten bilda sina förbrännliga beståndsdelar; men han anför landtbrukarens er- farenhet såsom talande emot en sådan slutsats och anser der- före humus eller matjorden vara för vexten en nödvändig föda; den nya vegetationen behöfver den framfarnes öfver- lefvor för att i en oafbruten omvexling bekläda jordens yta med organiserade lefvande varelser; men i motsats till hvad Kiälbel, Davy och många andra lärt, ansåg Berzelius icke matjordens i vatten lösliga, utan dess olösliga del vara det förrådsrum, derifrån vexterna hufvudsakligen hemta sin nä- ring — en åsigt, som med hänvisning till de s. k. absorp- tionsfenomenen, hvilka i vår tid tillagts så stor betydelse vid vextnäringen, man kunde betrakta som en snillrik framtids- tanke. Efter 1830 utvecklade sig humusteorin i en annan rikt- ning, hvilken ledde till en förändrad åsigt om vextnäringen och till frågans fullständiga utredning. Redan Torbern Bergman hade framhållit det nära och nödvändiga samband, som eger rum emellan vexternas mineraliska beståndsdelar och den frukt- bara åkerns jordarter; Humphry Davy hade betraktat dessa såsom en del af den verkliga vextnäringen och jemfört dem med benmassan i djurkroppen och de Saussure, den store vextfysiologen, hade af flere försök dragit den riktiga slut- sals, att de mineraliska ämnen, som askan af en vext inne- håller, utgjort vextens egentliga födoämnen och Sprengel ställde denna lära 1837 i fullkomligt klart ljus — i det han äfven framhöll, huruledes vissa vexter lemna en kraftigare närande aska än andra och uttalade, att det onekligen skulle lända vextens kultur till fördel, om hon i jorden anträffade hvarje mineraliskt ämne, som ingår i henne och som för dess konstitution är lika nödvändigt som kol, väte, syre och qväfve. Mycket var sålunda undangjordt, när den stora refor- men genom Liebig i jordbrukskemin inträffade. De nya san- ningar, som han sjelf upptäckte på detta fält, äro ej många, men hans stora förtjenst är att hafva tydligare än andra in- sett och uttalat, hvad vigt och betydelse andras upptäckter 147 egde. Humus erkände han ej såsom omedelbart näringsme- del, utan blott såsom en källa till framalstring af kolsyra, derifrån rötterna likaså väl som bladen förse vexterna med deras kolhalt, medan de ur vattnet erhålla väte och syre och ur ammoniak och salpetersyra afskilja det qväfve, de för sin sammansättning så väsendtligen behöfva. Sålunda var läran om vextnäringen upplöst i enkla faktorer och gjorde sig un- der häftiga strider mer och mer gällande i jordbruket. Upprepa vi här ännu engång frågan: hvad är orsaken till jordens fruktbarhet, och äska ett svar derå, så blir detta helt annat än de äldre forskare, hvilkas flyktiga bekantskap vi i det föregående gjort, förmådde gifva, det blir mycket enkelt, mycket Jättfattligt! Icke är det något särskildt ämne, som framför andra vore bestämdt att underhålla jordens frukt- barhet: icke är det salpeter eller olja, icke vatten eller kol, ej heller humus eller någon enskild jordart; utan vi säga, och det i nära öfverensstämmelse med Torbern Bergmans uppfattning, att den jord är fruktbar, som i lämplig form kan erbjuda vexten de ämnen, som i dess sammansättning ingå; och då vexternas sammansättning är något olika, bör jordens sammansättning rätta sig derefter. Fruktbarheten är icke be- roende deraf, att något särskildt ämne i stort öfverskott i åkern skulle förefinnas. Det finnes ej mera några multipli- kationsmedel, i den gamla betydelsen af detta ord, lika litet som några trollformler att öka jordens fruktbarhet. Tvertom rättar sig fruktbarheten efter det näringsmedel, som i minsta mängd finnes i jorden; tryter ett enda närimgsmedel, kan vexten ej lefva, finnes det blott sparsamt förhand, blir äfven vextligheten torftig. Ymnig föda är vilkor för frodig vext, derföre heter det fast med någon öfverdrift: att äfven den bördigaste åker bör återfå allt hvad skörden från den tagit. Men det är klart, att denna regel kan lätt leda till odlarens ruin, om han kostar på sin åker sådana ämnen, som den re- dan förut i ymnighet innehåller; sällan är han 1 tillfälle att af sin åker göra en sparbank för efterkommande! Vexten behöfver ej blott lämplig näring för att utbilda sina orgamer och fullgöra sin bestämmelse: hon vill äfven 148 intaga denna näring i något bestämdt element, något be- stämdt naturområde: några 1 vattnet och luften, andra på marken, i jorden; humus, myllan, är det allmänna element der vexten lefver, så lefver ock hvarje djur inom sitt ele- ment; humus är såsom sådan icke vextnäring, utan den är likasom vextens behagligaste bostad, hvari hon bäst frodas, om hon der finner födoämnen nog. Men om ock vexten får sin bostad och får sin näring, månne hon då vaknar till lif och frodas. Nej, om hon ej tillika får det värme, som väcker lifvet, om hon ej har sol- ljus för att vexa och frodas. Solljuset med sin värme omsätter sig jemte de mate- riella ämnena till vext; vexten emottager, hvad solen skän- ker henne — ljus och värme — hon bevarar dem i sitt sköte, så länge hon lefver; när hon dör och småningom förstöres vid förmultningen, då återgifver hon det värme, hon lånat, och när hon förstöres genom eld och lågor, då återgifyer hon lånet fullständigt: hon värmer och lyser; det är det under årens lopp hopade, inom vexten likasom fängslade solljuset, som då återtager sin frihet, likasom ock med detsamma de materiella ämnena återgå till sitt urtillstånd, till de enklare: föreningar, ur hvilka vexten uppkommit och som åter en tVI$IbD gång skola binda solljuset och till nya vexter förvandlas. I Bi Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Vetenskaps-Societeten förärade från den 4 Juni 1876 till den 4 Juni 1877. Finska Läkaresällskapet. Handlingar B. XVII 3; 4, XVIII 1, 2. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Toimituksia: XLI Historiallinen Arkisto 5. — L Suomalainen ja Ruotsalainen Sanakirja X vihko. — LII Oppikirja analytillisessä Geometriassa, kirjoittanut L. Lindelöf, suomentanut K. Suomalainen. — LIII Lyhykäinen kasvioppi ja kasvio toimittanut A. J. Mela. Suomi. Toinen jakso XI osa. Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica. Meddelanden H. 1. Juridiska Föreningen i Finland. Tidskrift år 1875 2, 1876 1—3. Öfverstyrelsen för Medicinalverket i Finland. Årsberättelse för år 1874, 1875. Statistiska Byrån i Finland. Bidrag till Finlands officiela Statistik. VI 2:dra serien. Be- folkningsstatistik: H. 2. — VIII Statistiska tabeller öf- ver blinde i Finland år 1873. I; Académie imp. des sciences de S:t Petersbourg. Bulletin T. XXI 5, XXIII 1—4, XXIII 1, 2. 150 Das Kais. Nicolai-Central-Observatorium zu Pulkowa. Jahresbericht dem Comité abgest. vom Director J. 1875, 1876. Hilfstafeln zur Berechnung der Polaris-Azimute von E. Block. Declinaisons moyennes corrigées des Étoiles principales pour Pépoque 1845,0, par M. Nyrén. Das physikalische Central-Observatorium in Russland. Annalen, herausgegeben von H. Wild, 1875. Repertorium fär Meteorologie redig. von H. Wild, B. V 1. Hmn. Pycckoe Feowaduueckoe Obwecmeo. H3eecria T. XII 1—6. Tpyze IKenexumin AMA nmacrbroBativ xrböHolH TOProBAM Bb Pocciu. T. IV 4, Mmnn. C. HemepOypwckit bBomanwueckii Cads. Acta Horti Petropolitani T. III 1, 2 (ec. supplem.), IV 1, 2. Die kaiserl. Universität zu Dorpat. Verzeiehniss der Vorlesungen 1876 2. Personal der kais. Universität 1876 2. Akademiska dissertationer 1876 (4 st.) Meteorologische Beobachtungen red. u. bearb. von A. Oet- tingen Jahrg. X. (II 5). Microscopische Analyse ostbaltischer Gebirgsarten von Al. Lågorio. Die Dorpater Naturforscher-Gesellschaft. Sitzungsberichte B. III 5, 6, IV 1. Archiv fär die Naturkunde Liv-, Ehst- u. Kurlands. I Serie BI VI VING M3, ol Serie Bi Ve Die gelehrte estnische Gesellschaft zu Dorpat. Sitzungsberichte 1876. La Société imp. des Naturalistes de Moscou. Bulletin 1876 1—4. Nouveaux Mémoires T. XIII 3. 151 Mockoeckoe Mamemamuueckoe Obwjecme6o. Martemaruuecrkia COopHure T. VIII 2, 3. Rieeckoe O6wecmeo Ecmecmeouemnovmameaeit. SamucKyA T. IV I 1—3, II I 1—3, V I 1, II 1. Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien. Handlingar. Ny följd B. XI. Öfversigt af Vetenskaps-Akademiens förhandlingar år 1875. Meteorologiska iakttagelser i Sverige II serien bearb. under inseende af meteorolog. Centralanstalten B. I (1873). Bihang till Sv. Vetenskaps-Akademiens handlingar B. III 1. Astronomiska iakttagelser och undersökningar anstälda på Stockholms observatorium, utgifna af H,. Gyldén B. I 1. Kongl. Vetenskaps-Societeten i Upsala. Nova Acta seriei III:ae Vol. X1. Bulletin météorologique mensuel Vol. VII (1875). Kongl. Carolinska Universitetet i Lund. Årsskrift B. XI 1874. Bibliothekets Accessionskatalog 1875. Byrån för Sveriges geologiska undersökning. Sveriges geologiska undersökning BI. 54—56 jemte upplys- ningar. Om Sveriges lagrade urberg af D. Hum mel. Om malmlagrens åldersföljd af O. Gumaelius. Geognostisk beskrifning öfver Persbergets grufvefält af A. E. Törnebohm. Statistiska Central-Byrån i Sverige. Bidrag till Sveriges officiela Statistik. K) Helso- och sjuk- vården II 1874. Kongel. Norske Fredriks Umiversitetet och Videnskabs- Selskabet i Christiania. P. A. Munch Oplysninger om det Pavelige Archiv og dets inhold, utg. af G. Storm, 152 P. C. Holsts efterladte optegnelser om sit liv og sin samtid, udgivne af den norske historiske Forening H. 1, 2 3 Ska Det norske landbrugs historie i tidsrummet 1815—1870 af I. Smitt. Det förste Aarhundrede af den norske Heers historie ved D. De h nuytker: Enumeratio inseectorum norvegicorum, auct. H. Siebke. Fase. II. Norvay, Art of the present time: Painting and Sculpture. Det kongel. Danske Videnskabernes Selskab i Kiöbenhavn. Skrifter. Femte Reekke. Ar RR fatt og mathem. Af- del. B. X 7—9, XI 1, 2, XII 1, Oversigt over Jölekälbets bena 1 aar 1874 3, 1815 1—3, 1876 1. Snorre BSturlassöns historieskrivning, en kritisk undersögelse af G. Storm. Die könig!. Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Abhandlungen 1875. Monatsbericht 1876 Mars—Dec. Die königl. Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen. Abhandlungen B. XX. Nachrichten 1875. Die kön. physikai.-ökonomische Gesellschaft zu Königsberg. Schriften B. XVI 1, 2 Geologisehe Karte der Provinz Preussen BSect. 4, 5, 8, 12. Der naturwiss. Verein von Neu-Vorpommern und RBiigen. Mittheilungen Jahrg. VIII 1876. Die kön. Forstakademie zu Neustadt-Eberswalde. Jahresbericht iäber die Beobachtungs-Ergebnisse der forstlich- meteorologisehen Stationen, von A. Miättrich. Jahrg. SN O 153 Der Naturhistorishe Verein der preussischen Rheinlandes und Westphalens. Verhandlungen Jahrg. XXXI 2, XXXII 1 (1873, 1874). Die oberlausitzische Gesellschaft der Wissenschaften. Neues Lausitzisehes Magazin B. LII 1. Der naturwissenschaftliche Verein zu Bremen. Abhandlungen B. IV 4, V 1. — Beilage N:o 5. Die königl. öffentliche Bibliothek zu Dresden. Archiv fär Litteraturgeschichte herausgeg. von R. Gosche BSK VIN :sor = von B:rS:ehin ort Car olsfeld. B. HI-—V 1—3. Mittheilungen aus dem kön. mineralogisehen Museum in Dres- den iäber J. 1874, 75. ) Mittheilungen aus dem kön. zoologischen Museum zu Dresden NONKARS Bi Mage ct. Mittheilungen iiber die Sammlung des kön. mathematisch.- physikalishen BSalons zu Dresden von A. Drechsler. Katalog der Sammlung des kön. math.-physik. BSalons zu Dresden von A. Drechsler. Der arabische Himmels-Globus angefertigt 1279, zugehörig dem kön. math.-physik. Salon zu Dresden, von A, Direehsler. Die kön. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften zu Leipzig. Abhandlungen. Philolog.-histor. Classe B. VI 6, VII 2—4. — Math.-phys. Classe B. X 7—9, XI 1—35. Berichte. Philolog.-histor. Classe 1873, 1874 1,2, 1875 1. — Math.-phys. Classe 1873 3—27. Die firstl. Jablonowskische Gesellschaft zu Leipzig. Preisschriften H. XIX, XX. Die astronomische Gesellschaft zu Leipzig. Vierteljahrsschrift Jahrg. X 4, XI 2—4. 154 Der Freiberger Alterthumsverein. Mittheilungen H. XII. Der Verein fir Chemmnitzer Geschichte. Mittheilungen Jahrb. I 1873—1875. Die medicin.-naturwissenschaftliche Gesellschaft zu Jena. Jenaische Zeitschrift H. X(III) 2, 3 (2 Supplem.) Die Oberhessische Gesellschaft fir Natur- u. Heilkunde. Fänfzehnter Bericht. Die kön. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-physikal. Classe B. XII 1. — Philos.- philolog. Classe B. XIII 3. — Histor. Classe B. XII 3, IR Sitzungsberichte. Math.-phys. Classe 1875 2, 3, 1876 1. — Philos.-philolog. u. histor. Classe 1875 II 2, 3 (Supplem.), 471816 I I—3: Almanach fär d. Jahr 1875. Catalogus codicum mss. Bibliothecee reg. Monacensis T. I 1, ANPVing. Ueber die Beziehungen der Chemie zur Rechtspflege, Festrede von LA BuWwehwer. Die physikalisch-medicinische Gesellschaft zu Wiirzburg. Sitzungsberichte 1875, 1876. Die physikalisch-medicinische Societät zu Erlangen. Sitzungsberiehte H. 7, 8. Der Verein fir Kunst und Alterthum in Ulm und Ober- scluwaben. Korrespondenzblatt Jahrg. I 5—12, II 1, 2. Der historische Kreisvercein im Regierungsbezgirke von Schwaben und Neuburg. Zeitschrift Jahrg. II 1—3. RR At RA RR 155 Der 200logisch-mineralogische Verein zu Regensbury. Correspondenzblatt Jahrg. XXIX 1875. Die kaiserl. Akademie der Wissenschaften in Wien. Denkschriften. Mathem.-naturwissenschaftl. Classe B. XXXIV. Sitzungsberichte. Philos.-histor. Classe B. LXXVIII 2, 3, LXXIX 1-—3, LXXX 1, 2. — Math.-naturwiss. Classe I Abth. B. LXX 3—5, LXXI 1—5. II Abth. B. LXX 3—5. ILXXI 1—5. III Abth. LXX 3—5, LXXI 1, 2. Almanach Jahrg. XXV 1875. Ueber die Wasserabnahme in den Quellen, Fliässen und Strö- men von G. Wex. Bericht zur Begutachtung der Abhandlung der Hrn Hofr. G. Wex iäber die Wasserabnahme ete. eingesetzten Com- mission, Verzeiechniss beobachteter Polarlichter zusammengestellt von HE ritz Die k. k. zoologiseh-botanische Gesellschaft in Wien. Verhandlungen B. XXV. Festschrift zur Feier des 25jährigen Bestehens der k, k. zoologiseh-botanischen Gesellschaft in Wien 1876. Die k. k. geograplhische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen. Neue Folge Jahrg. VIII 1875. Die anthropologische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen B. VI 1—4. Die k. k. geologische Reichsanstalt in Wien. Verhandlungen 1875 14—18, 1876 1—10. Jahrbuch Jahrg. XXV 4, XXVI 1, 2. Der Verein zur Verbreit. naturwiss. Kenntnisse in Wien. Schriften B. XIV, XVI. Der naturforschende Verein in Brinn. Verhandlungen B. XIII 1874. 156 A Magyar Tudomanyos Akademia Pesten. Evkönyvei köt. XIV 2—6. Értesitöje . . . szerk. A. Fötitkar. Évfolyam VII 8—14, VIII 1—17, IX 1—12. Nyelvtudomånyi Közlemények ... szerk. Hunfalvy P. köt. GES ADEN AE Almanach 1874, 18735. Ertekezések a nyelv és széptudomånyi osztåly köreböl, szerk. Gyulai P. köt. III 8—11, IV 1—10. Ertekezések a tarsadalmi tudomånyok köreböl szerk. Ronay J. köt. II 8—11, III 1—6. Ertekezések a matematikai tudomånyok osztåly köreböl, szerk. Szabo J. köt. II 3—6, III 1—58, IV 1—3. Ertekezések a természettudomånyok osztåly köreböl, szerk. Szabo J. III 16, IV 3—6, V 1—11, VI 1—6. Ertekezések a történelmi tudomånyok köreböl, szerk. Frankl V. köt. II 10, III 1—10, IV 1—56, V 1. A Magyar nyelv Szötåra, készitették Czuczor G. é Fo- Sa KOR LV fo; Magyar történelmi Täår, II folyam, köt. 7—9. Török-Magyarkori történelmi Emlékek, I Osztåly: Okmåny- tår köt. IX. Magyar történelmi Emlékek (Monumenta Hungarie historica), I Osztåly: Okmäånytarak köt. XVIII—XXTV. — II Osz- täly : Irök köt. XIX VEN KOCVII OCKSA Osztåly: Diplomacziai Emlékek köt, I, II. Magyarorszagi regészeti Emlékek, köt. III 1. Arehaelogiai Közlemények köt. IX 1, 2. Archivum Rakoczianum. II Rakoezi Fer. Levéltåra I oszt. köt. 2—4, II oszt. köt. 2. Mathematikai és természettudomånyi Közlemények, szerk. Szabo J. köt. VII-—X. Nyelvemlektår régi Magyar codexek és nyomtatvanyok. köt. I—III. Monumenta comitialia regni Hungariae. Magyar orszaggyilesi emlékek, szerk, Fraknoi V. köt. I, IL Magyar-Ugor összehasonlito Szötår, irta B uden z J. Fiz. 1, 2. 157 A Magyar nyelvijitås ota divatba jött Idegen és Hibås Szö- låsok Biralata, irta I mre 5. A Vasuti Kälönbözeti Viteldijak, irta Matlekovitz 8. Nev-és Targymutato a Török-Magyari ållamokmäånytar I—VII köteteihez, keszitettek Sziladi A. é Szilagyi 5. Nev-és Targymutato a Magyar Tudomanyos Akademia Ertesi- töjének I—VIII evfolyamahoz 1866—1874. Jegyzeke a Mag. Tudomanyos Akademia altal kiadott köny- veknek 1875. Hazai €s kilföldi folyoiratok Mag. Tudomanyos Repertoriuma, keszitetta Sinnyei J. Osztåly I. Die statistische Bureau der Haupstadt Budapest. Publieationen: XI Die Sterblichkeit in der Stadt Pest in den Jalhren i IG tker uu, Lata, von J. Körös tt KI Die Bauthätigkeit Budapests in d. J. 1873, 1874, von J. Kör ös. Der historische Verein fiir Steiermark. Mittheilungen H. XXIV. Beiträge zur Kunde steierm. Geschichtsquellen. Jahrg. XIII. Die naturforschende Gesellschaft in Zirich. Vierteljahrsscehrift Jahrg. XIX, XX (1874, 1875). RBeale Accademia dei Lincei, Roma. Atti anno CCLXXIV (1876—1877) Serie terza, Transunti Vol. I 1—4. Di Giovanni Eckio e della instituzione dell'Accademia dei Lincei con aleune note inedite intorno a Galileo, com- municazione di D. Carutti. IT Académie des sciences de Paris. Comptes rendus hebdomadaires T. LXXXI 16—26, LXXXTIII 1—26, LXXXIV 1—19, La Société mathematique de France. Bulletin T. IV 3—6, V:1j-2: 158 La Société Linnéenne de Bordeaux. Actes T. XXXI (4:me BSerie TI) 1. éö La Société des sciences physiques et naturelles de Bordeaux. Mémoires. Berie II:de T. I 3. Extraits des procés-verbaux II:de Serie T. I b, A, B, C€, D. La Société des sciences de Nancy. Bulletin BSérie II:de T. I 1—3, II 4. La Société des sciences naturelles de Cherbourg. Mémoires T. XIX. I Académie royale des sciences de Belgique. Bulletins 2:me Série T. XXXVIIHI-—XLI. Annuaire 1875, 1876. Mémoires T. XLI 1, 2. Mémoires couronnés et mémoires des savants étrangers T. XXXIX 1. Mémoires couronnés et autres mémoires in 8:0o T.XXTITV—XXVI. La Société malacologique de Belgique. Annales T. IX 1874. | Procés-verbaux des séances T. III—V (1874 Dec.—1876 Jun.) La Société entomologique de Belgique. Annales T. XVIII 1—3. Comptes-rendus Serie II 24—37. La Fondation de P. Teyler van der Hulst å Harlem. Archives du Musée Teyler V. IV 1. Kon. Nederlandsch meteorologisch Instituut. Nederlandsch meteorologisch Jaarboek vor 1871 2. Storbritanniska regeringen London. Observations made at the magnetical and meteorological Ob- servatory at the Cape of good hope. Vol. II Meteoro- logieal observations 1841—13846. 159 The royal Society of London. Philosophical Transactions for the years 1874, 1875 41. Proceedings Vol. XXIII 4—38, XXIII 1—38. The royal Society 30 Nov. 1874. The 2z0ological Society of London. Proceedings year 1875 1— 4. Revised list of the vertebrated animals in the gardens of the z0o0ologieal society of London. Supplement contained additions received 1872—19874 9 The Committee of the meteorological office of London. Report of the meteorological Committee for y. 1875. Quarterly Weather report of the meteorol. office 1873 3, 4. On the physical geography in the part of Atlantic between 209 N and 1095 and 109—40" W. Charts of meteorological data for square 3 : lat. 09-—10? N, iong. 200—30? W. Remarks to accompany the monthly charts of meteorol. data for square 3. Instructions in the use of meteorologieal instruments, by R. Scott. Contribution to the meteorology of Japan, by Th. H. Tizard. The royal astronomical Society of London. Monthly Notices Vol. XXVI 1—24, 8, 9 (supplem.), XXVII 1—3. 5. The Academy of natural sciences of Philadelphia. Proceedings 1875. The American Academy of arts and sciences Boston and Cambridge. Proceedings New Series Volk III. Boston Society of natural history. Proceedings Vol. XVII 3, 4, XVIII 1, 2. Memoirs Vol, II p. 4 N:is 2—4, 160 The Museum of comparative 2zoölogy in Cambridge. Annual report of the Trustees 1874, 1876. The Connecticut Academy of arts and sciences. Transactions Vol. III 1. The Orleans County Society of natural sciences. Archives of Science and Transactions. Vol. I 8, 9. The University of Sydney. Mineral Map and general Statistics of New South Wales I Australia. Enskilda. Undersökning af fossilt harts från Grönland, af J.J.Chyde- nius. — Åf författaren. Finsk Tidskrift för Vitterhet, Vetenskap, Konst och Politik - utgifven af C. G. Estlander. T. I 1—3, II 1—4. — 7 Åf utgifvaren. Deak Ferenz Koponyåjan tett mérések és ezekböl vont követ- — keztetések, irta Lenhossék J. — Az Emberi Kopo- nyaisme Cranioscopia, irta Lenhossék J. — Af för- fattaren. Ueber das Auftreten des Wanderheusehrecke am Ufer des Bielersees von A. Muller. — Af författaren. Ueber die Zugstrassen der Vögel von J. A. Palmén. — Zur Morphologie des Tracheensystems, von J. A. Pal- äv mån. — Åf författaren. Note sur une secretion propre aux Coléopteres dystiscides - par F. Plateau. — Af författaren. A. Moberg. NAM - id er 000. Presa 96 04 Het rota 0054 sars r "born TEE gå Möter LHR 4 Vet AR yr rad es Aarre 4